När jag är på dåligt humör tar jag fram en roman av Theodor Fontane. Han är Tysklands största diktare under 1800-talet, sedan får Goethe och Schiller säga vad de vill. Han tar också ned sådana som Thomas Mann och Günther Grass till måttliga proportioner.

Hos Fontane, vars berättelser merendels utspelar sig i samtidens nordöstra Tyskland, finns realism parad med ironi. Han skildrar aristokratiska eller högborgerliga miljöer med underifrånbetraktarens
lugna och sakliga förståelse. De flesta figurerna sjunger på sista versen, men som Bo Bergman skriver i en dikt om aristokraterna bland fåglar: ”svanar sjunga bara när de dö”. Bäst att lyssna då.

För oss sentida dödliga är Fontane mest känd för miniromanen Effie Briest, filmad av Fassbinder. Den föregår Heinrichs Manns Undersåten som effektiv kritik av hyckleriet i den kallhamrade
preussiska militärstaten. Jag älskar den breda berättelsen i Der Stechlin som ger överklassförfallet en gripande inramning. Satir behöver han sällan tillgripa, mån om att undvika ”allt överdrivet och
fult”.

Nästan ingenting av Fontane är översatt till svenska. Henrik Sjögrens bok råder i någon mån bot på denna brist. Han skildrar den legitimerade apotekarens och sedermera reporterns liv genom hans
litterära verk. Fontane var en nationalliberal av det mera demokratiska slaget. Kanske är det just därför som hans iakttagelser av militära seder och bruk är så särskilt pregnanta.

Sjögren, själv en före detta tidningsman, tar sitt folkbildaruppdrag på stort allvar. Han är välorienterad i den tyska kulturen. Han har ett demokratiskt engagemang som har gjort honom stridbar. Det samma kan man säga om Carl-Göran Ekerwald, fenomenalt produktiv upp i åren, en tvärvigg på många sätt.

Ekerwalds bok om Olav H. Hauge, som han obekymrat utnämner till Norges mest betydande poet under 1900-talet, är också skriven i nära anslutning till verket. Hauge var en autodidakt, utbildad till
trädgårdsmästare och äppelodlare, och först i mogen ålder färdig att debutera som författare.

Men skrev tycks han ha gjort jämt och ständigt. Dikter och dagböcker. På ett språk som är så egensinnigt att Ekerwald klokt nog har valt att behålla det nynorska originalet vid sidan av sina egna dikttolkningar. Hauge for illa mentalt och tillbringade perioder på anstalt. Något av en hemmason och eremit som först sent i livet fick uppleva kärleken mellan man och kvinna.

Kändis ville han inte bli. Tackade nej till att äta middag hos kungen. Sjuttio år gammal läser han den marxistiske historikern (och före detta utrikesministern) Halvdan Kohts klassiska arbete Norsk bondereising. Hauge, själv brukare av jorden, noterar i dagboken:

”Oro och missnöje rådde hela tiden bland bönderna under den danska tiden. Och små uppror. Men de saknade en ledare. De skulle ha haft en Mao ibland sig. Hur lätt skulle de inte kunnat kasta ut
danskarna? Man kan gräma sig grön.”

Och Ekerwald applåderar, sida efter sida. Det är ett sympatiskt porträtt av en udda personlighet, av askesen som livsform. Som desto väldigare framstår verket – att han aldrig bröt av det, trots att han bröt samman, hur han stod emot rösterna och skrev med sina alldeles egna ord.
 
Om man ska tala om en tredje ypperlig folkbildare i det här sammanhanget, så får det bli Carl Magnus von Seth. Han var under många år en makalös litteraturproducent på Sveriges Radio och har en
rad egna diktverk bakom sig. Han är också adelsmannen som har lagt av sig alla maner och trivs perfekt som odlare han också, i sydskånska

Dörred.

Nu har han gett ut en samling anekdotiska memoarfragment. Många diktare passerar revy, liksom ett antal mer eller mindre originella släktingar, ofta med anknytning till gården Ousbyholm utanför Hörby
som för en eller annan generation sedan gick ur släkten. Roligast är det nästan när von Seth citerar sig själv:

”Tiden hetsar i radion
jag vet inte om det idag
är tisdag eller kanske bara måndag
folk gnor som galna
och pratat i mun på varann
Ha en bra dag!
Tjatar man i radio
När jag skriver är det sent 1700-tal
som går över i 1800-tal
som en snigelmamma
med sina ungar i en rad
jag har sällskap med min katt Doris
som inte bryr sig om tiden
nej hon har aldrig i hela sitt liv
kommit för sent”

Anders Björnsson