Den siste juden från Polen. Författare Stefan Szende. Albert Bonniers förlag 31 mars 1944.

Adolf Folkman levde tjugoen månader under sovjetstjärnan och såg de tyska truppernas inmarsch i Lwów (Lemberg)...Som polsk arbetare i Organisation Todt fördes han till Norge och flydde därifrån i slutet av oktober 1943 till Sverige.

Boken innehåller också den första omfångsrika skildringen av förhållandena i Östpolen under den ryska regimen 1939 - 1941." Här avslöjas den sovjetiska ockupationsmaktens behandling av de polska kommunisterna. "Det illegala kommunistiska partiet blev inte legaliserat.Sovjetmyndigheterna gynnade inte de tidigare kommunisterna, tvärtom sökte de bland industriarbetarna efter sådana som förut tagit föga del i det politiska livet. (sid 155)

Stefan Szende gör 1943 (!) en analys av hur nazismen utvecklar sin anti-bolsjevism till att bli alltmer antisemitisk, och varför koncentrationslägren förändras till att bli förintelseläger:

"Under de första månaderna av det tysk-ryska kriget erövrade de tyska vapnen oerhörda områden, i vilka det bodde milliontals judar. Men dessa som nu kom att lyda under nazismens herravälde, var till största delen sovjetmedborgare, kommunister och bolsjeviker. De blev också behandlade därefter, det vill säga man hade den uppfattningen att endast judarna och några få vilseledda ryssar var bolsjeviker. Dessa måste naturligtvis utrotas om man ville utrota bolsjevismen överhuvudtaget.  
Männen kring Fûrhern beslöt då att överföra de europeiska judarna till de från Ryssland erövrade områden. De bolsjevikiska judarna i dessa områden skulle man däremot "likvidera". Det var ju ett axiom att det endast var några få judar och dessas hantlangare som undertryckt och förslavat det ryska folket och hetsat det till krig mot tyskarna. " ...
De tyska militära befälhavarna utgav pampiga proklamationer om befrielse om befrielse och räddning. Gestapomän och ämbetsmän för förvaltningsändamål började strömma till erövrade områdena för att "återskänka befolkningen friheten". Men judarna som var skulden till allt dödades...
Man gladde sig allmänt åt att den tyska propagandan mot de bolsjevikiska judarna föll i god jordmån i de baltiska staterna och i Östpolen, som ju lytt under ryssarnas herravälde. Samtidigt var man irriterad av att denna propaganda om befrielse från det judiska slaveriet inte fann någon genklang i de egentliga sovjetområdena.
Milliontals tyska soldater märkte till sin förvåning att den ryska befolkningen inte alls gladde sig åt befrielsen genom tyskarna utan tvärtom började skjuta på inkräktarna från skogarna och alla upptänkliga gömställen. De verklige nazisterna insåg nu att judarna återigen spelat ett falskt spel. Det hade tydligen inte endast lyckats dem att undertrycka och förslava de 180 millionerna halvvilda och barbariska ryssarna, utan djävulens avkomma hade till och med lyckats "beröva ryssarna deras själ". I tusentals tidningsartiklar klarlade man dessa nya erfarenheter för det tyska folket. Judarna hade förvandlat ryssarna till själlösa robotar, vilka viljelöst lydde sina herrars befallning. På något annat sätt kunde man inte förklara hur det kom sig att dessa "halvvilda ryssar"  med största skicklighet kunde hantera de moderna vapen, att det aldrig gav upp i en utsiktslös strid utan försvarade sig själva och sitt land till sista patronen och till sista man. Det kunde ju endast vara judarna som i förbund med djävulen kunde uppbjuda ett sådant motstånd. Det var de som hade skulden, dessa förbannade judar!
...framför Moskva stötte den tyska armén på ett oväntat motstånd, en försvarsvilja som tycktes uppbäras av  hela det ryska folket. Hakkorsets hittills så segerrika soldater soldater led sitt första avgörande nederlag framfrö Moskvas portar.
En nazist kan och får inte erkänna sina egna misstag. Den gudomlige Führern var ofelbar. Det var andra inte nazisterna, som bar skulden till bakslaget. Det var omöjligt att erkänna att Führerns högkvarter hade misstagit sig och begått en så ohjälplig blunder. Det var judarna som bar skulden! Judarna! Alltid bara judarna!
Efter nederlaget vid Moskva, i det ögonblick då de invigda och kanske till och med Führern själv med förskräckande tydlighet insåg att kriget också kunde sluta på ett annat sätt än med en tysk seger måste Führern och hans trogna folk finna ett nytt objekt för sitt hat och sin vrede över den misslyckade offensiven. Som nazismens överstepräst, som högsta gudomliga auktoritet förkunnade nu Adolf Hitler det nya budet: Judarna är skulden till allt! De ska utrotas, förintas!
I sitt nyårsbudskap år 1942 sade Hitler:
"Den drivande kraften bakom allt är den judiske Ahasverus som sedan årtusenden tillbaka är den evigt oförsonlige fienden till varje form av mänsklig ordning och verklig social rättvisa...Den som kämpar för sitt folks liv, för dess dagliga bröd och framtid måste segra! Men den som i detta krig med sitt judiska hat försöker förinta folken måste gå under!"
Tidigare hette det i den nazistiska propagandan att judarna ville utnyttja utnyttja, utsuga och behärska alla nationer, men nu hette det att de ville "förinta" alla andra folk, och att de därför måste gå under. Detta hände på nyårsdagen 1942 då den ryska vinteroffensiven redan var i gång.
Trettio dagar senare hade den ryska vinteroffensiven otroliga kraft inte ens avtagit.Tvärtom, de judiska bolsjevikernas offensiv bara segrades dag för dag, och de skördade den ena framgången efter den andra. Under dessa trettio dagar måste Führern ha kommit på spår av djupare sanningar om förhållandet mellan judarna och den övriga världen. I  sitt tal på den nionde årsdagen av nazisternas övertagande av makten sade Hitler i Sportpalatset i Berlin:
"Det står fullkomligt klart för oss att kriget kan sluta bara på två sätt: antingen blir de ariska folken utrotade eller skall judendomen försvinna  från Europa.  Redan den 1 september 1939 sade jag i riksdagen
- och jag aktar mig för förhastade förutsägelser - att detta krig inte kommer att sluta så som judarna föreställer sig det, nämligen med att de ariska folken i Europa utrotats, utan detta krigs facit ska vara judendomens förintelse. För första gången i historien ska inte andra folk förblöda, utan för första gången
ska den gammaltestamentliga satsen tillämpas: Öga för öga, tand för tand!

Ofta hade Führern i sin tal vänt sig mot judarna, men förut hade han endast talat om deras maktbegär och penninghunger, deras förslagenhet på det ekonomiska och politiska området; denna makt skulle berövas dem och de skulle isoleras från de andra. Men nu talade Führern för första gången öppet till sitt folk om judarnas "förintelse", om deras "utrotning". Nu var beslutet fattat! Äntligen skulle judarna utplånas från jordens yta.

Det var det löfte Hitler gav. Judarna ville "utrota" alla ariska folk i Europa. Nu skulle judarna förintas innan det lyckats dem att utrota de "ariska" folken. Detta var Hitlers löfte.

Många löften hade Hitler tidigare givit. Men inga hade han hållit. Denna gång skulle han dock stå vid sitt ord. Det löfte Hitler den 30 januari 1942 gav sitt folk, är det enda löfte Adolf Hitler, nazismens Führer, troget hållit. " (sid 244 - 247)