När andra rika industriländer hade en arbetslöshet på upp till tio procent var den två, tre procent hos oss.  Sverige hade världens lägsta arbetslöshet. Steg den upp till 3,5 procent skakade vår självbild. Vi hade en generös a-kassa, en pålitlig sjukförsäkring, och studiemedel det gick att leva på. Jag vet, jag reste runt i världen för mitt.

 

Hur har du råd att bo på South Gate Tower undrade en skeptisk passpolis på JFK hösten 1990. Hur finansierar du dina resor undrade en annan när jag för tredje gången reste in i USA 1991. Jag sa något om börsen och mamma för de hade aldrig trott mig om jag sagt att det var ett frikostigt studiemedel alla studenter fick.

 

För många var Folkhemmet en del av den nationella identiteten. Sverige var landet med ytterst få marginaliserade människor. Vi var inte bara informella och duade varandra. Vi var världens mest jämlika land. Jämlikhet var svenskt. Sverige var välskött.

 

Samtidigt vilar den traditionella skildringen av det socialdemokratiska folkhemmet i hög grad på en myt. Dess försvarare hävdar att staten tar från de rika och ger till mindre bemedlade. Ska man tro vänstern lever vi, eller levde vi, i en Robin-Hood-stat. De borgerliga tycker att det är en idealiserad bild. Robin är bara en tjuv som tar ifrån hårt arbetande människor deras pengar och ger till latmaskar.

 

Egentligen har ingen rätt. Sanningen är inte ett medelvärde av två lögner.  Av de 6,8 miljoner kronor som man i genomsnitt betalar i skatt under ett liv får man tillbaka mer än fyra femtedelar av pengarna, visar beräkningar från finansdepartementet (Se tidskriften Välfärd Nr 3 2005). Det är bara arton procent av skatterna som omfördelas.

 

Staten är mycket mer en spargris än Robin Hood. Via staten finansierar vi det vi behöver när vi är för unga eller gamla eller sjuka för att själva kunna betala det.  Under en livstid går det ganska jämt upp.  Välfärdsstaten fungerar som ett försäkringsbolag som åtar sig sådant som privata försäkringsbolag inte klarar av. Välfärdsstaten är oumbärlig för att ekonomin ska fungera.

 

Allianspartierna vill naturligtvis inte förklara att det är deras egna väljare som finansierar det mesta av skattesänkningarna.  De marginaliserade svaga grupperna i samhället drabbas hårdast av neddragningar men större delen av skattesänkningar finansieras av medel som skulle ha gått tillbaka till medelklassen. Även alliansens väljare drabbas av försenade tåg, eländig skola och dysfunktionell hemtjänst. Det de får i handen nu förlorar deras barn, föräldrar eller de själva när de blir sjuka eller arbetslösa.

 

Sedan tjugo år fungerar folkhemmet allt sämre.  Arbetslösheten steg från 1,7 procent 1990 till 8,2 1993.  Den sjönk till 6 procent under Göran Persons sista år men är nu uppe i 8,5 procent. Det borde vara chockerande siffror men som vi nu tycks ha vant oss vid. Under Göran Perssons tid konstaterade allianspartierna helt korrekt att vi hade ”massarbetslöshet”. Idag är man ganska nöjd med siffrorna. Sin surrealistiska logik trogen anser regeringen Reinfeldt att åtta är mindre än sex.

 

Det var Ingvar Carlsson som övergav den fulla sysselsättningens politik och i stället började prioritera inflationsbekämpningen. Arbetslösheten permanentades sedan under Carl Bildts tre år i Rosenbad. Bildt gjorde, med socialdemokratins goda minne, Sverige till ett normalt land med massarbetslöshet. Bildts skolminister, Beatrice Ask, lanserade friskoleformen som gnagt sönder den svenska skolan.    

 

Det har alltid rått en slags konsensus mellan högern om ekonomin om de stora övergripande frågorna. De borgliga regeringarna 1976-82 prioriterade den fulla sysselsättningen drev en mer socialdemokratisk konjunkturpolitik än vad gamle finansministern Gunnar Sträng hade ansett lämpligt.

 

Nu är vi inne en ny period av konsensus. Socialdemokraterna och de borgerliga har kommit överens om en nyliberal politik.

 

Den nya politiken institutionaliseras genom reformer som minskat de folkvaldas manöverutrymme. Sedan Riksbanken gjorts självständig kan regeringen inte längre påverka ekonomin med hjälp av räntan. Budgetlagstiftningen har reglerat den finanspolitiska processen på ett sätt som sossarna aldrig hade accepterat på sjuttiotalet.

 

Man har ändrat kommunallagen så att driften av äldreomsorg nu kan läggas ut på privata företag. Ja, det är rent av ett lagbrott att driva viss kommunal verksamhet i offentlig regi: man måste sälja ut till lägstbjudande. Ett av de mer absurda besluten var att det offentliga nu måste fondera medel till framtidens pensioner. Det ledde till att landstingen i början av nittiotalet tvingades göra sig av med personal som egentligen behövdes.

 

De här besluten framställdes som opolitiska trots att de i själva verket bara gjorde traditionell socialdemokratisk politik olaglig. Varför, kan man fråga sig, måste vi plötsligt fondera medel till framtidens pensioner? Varför har vi inte en lag som kräver att vi även måste fondera medel för framtidens skolväsenden eller försvar? 

 

De här besluten har var för sig haft större betydelse för vanligt folks vardag än EU-medlemskapet men någon folkomröstning om dem har vi inte haft. Frågan är hur många som ens är medvetna om att riksbanken är självständig, av budgetlagstiftningen av den nya kommunallagen och hur det påverkat Sverige. Inte minst när det gäller sysselsättningen.