21 februari 2014
Yrväder som i Hemsöborna, lite kallare - 4,6, när jag ställde mig på stan för att sälja FiB. Den här gången kom det sig att jag nynnade på Diana med Paul Anka:
I'm so young and you're so old
This, my darling I've been told
I don't care just what they say
'Cause forever I will pray
You and I will be as free
As the birds up in the trees
Oh, please, stay by me, Diana
Varför?
Jo, därför att låten i mitt minne är förknippad med en bulgarien-turkisk familj som i början av 1990-talet bodde gömda hos mig. Jag sjöng sången med de två flickorna, som tyckte om den och lärde sig den utantill. De lärde sig bra svenska och engelska, mycket på grund av att de levde med svenska familjer. I slutändan fick de asyl efter flera överklagningar och nu bor de i Stockholm.
De flesta människorna går bara förbi. Jag möter få kända ansikten. Varför skulle just de köpa? Skulle ens jag själv köpt eller stannat och pratat? Vad vill vi med tidningen, vad vill vi med föreningen? Vad var intentionen med den tidning, som bar förhoppningen att bli en masspridd tidning som gamla Folket i Bild, som köptes upp av Bonniers och blev FiB-aktuellt? Jag tror initiativet kom från Dig, Jan Myrdal, och du har betytt väldigt mycket under alla dessa år. Du fick med dig många under en vänstervåg. Vad var det som gjorde, att så många lämnade oss?
Jag tror inte "massan" av läsare läser alla de artiklar vi har med, även om de kanske är viktiga att läsa.
Jag går till Kulturens hus och sen till gymmet. Där träffar jag en Krattan-prenumerant, som brukar skicka dikter till min tidskrift, där varje publicering betyder väldigt mycket för honom. Vi pratar om Vetenskapens hus, där jag brukar fika. Han hade aldrig varit där. Jag berättar att jag varit och sålt FiB, som han en gång prenumererade på. Han köper.
På gymmet träffar jag en annan man, som också en gång prenumererat. Han tar upp frågan om Ukraina och tar upp hur även svenska staten har sin beredskap som skulle slå till mot stora demonstrationer. Det vi vet är ju att krigsmakten var i kuppberedskap under Gruvstrejken 1969-70. Vi vet att även andra s.k demokratier har samma system. Skulle liknande händelser ske i USA, skulle sannolikt Nationalgardet skickas ut mot demonstranter. Allt detta tycker jag är sådant vi borde diskutera i FiB och artiklar om allt detta har vi gott om. Hur utvecklar vi de andra parollerna? Hur skapar vi en tidning för fler läsare?
Efter en och en halv timme på gymmet och efterföljande bastu, ställde jag mig framför Smedjan igen. Efter en stund kom en gammal vän, som också prenumererar på Krattan. Han lovade köpa om jag stod kvar 40 minuter till, när han kom tillbaka efter att ha besökt sin far. Eftersom han inte hade småpengar och jag inte växel på 500 kr, erbjöd jag honom en 4 nummersprenumeration för 100 kr, som han kunde betala till mig via internet. Han fick sista numret och får tre i brevlådan.
Sedan jag började sälja FiB i höstas har jag sålt tidningen till sammanlagt 30 personer var av 10 får tidningen med fördröjningseffekt. Ingen har varit återkommande köpare.
I morgon och nästa helg kan jag ta ledigt. Mina tidningar är slut och jag får roa mig med annat, som att lyssna på Lena Lagerstam på Hembygdsföreningen.
20 februari 2014
Jag rensar gamla papper och finner en bunt från Folket i Bild/Kulturfronts reportagekonferens vid Katedralsskolan i Uppsala den 3 - 4 mars 1979. En månad senare kom 7:e-april-rörelsens stora demonstration för Arbete i Norrbotten.
Vid den tidpunkten skulle jag fylla 28 år, jag hade slutat på järnverket och gick på Yrkestekniska Högskolans stållinje. Jag tittar i papperna. Närmare 200 personer deltog. Jag har prickat för de fåtal jag kände, av vilka ytterst få är aktiva idag. Kanske var det en högtid för FiB, då det fanns en framtidstro och diskussioner om hur vi skulle utveckla det inhemska reportaget.
Jag ögnar igenom förberedelsematerialet, där jag har understrykningar, kantanteckningar och har även egna anteckningar. På programmet står det
om en fest ordnad av Uppsalaavdelningen, med mindre förtäring, blåsorkestern, sånggrupp och dans. Konferensavgiften var 50 kr med resekostnadsutjämning.
Jag pratade bara i gruppdiskussionerna. Gick aldrig upp i talarstolen. Det var något av "giganternas kamp". Med mig hade jag även 10 ex av Norrlandsbulletinen, en tidskrift jag själv arbetade med, där jag ville visa på andra reportage, som berörde folk lokalt. Det var knappt någon som köpte.
Jag säger inget ont om våra tidigare giganter. De gjorde stora reportage och har gått vidare. Var kom jag in, annat än som försäljare? Var fanns folket i bild?
1977 blev jag intervjuad i FiB av Folke Isaksson. Han hade blivit intresserad av mig som person, efter att jag skrivit en berättelse i Norrlandsbulletinen, som han prenumererade på.
20 februari 2014
Jag tror, att de flesta bär på en ungdomsdröm, även om de tagit andra vägar i livet. Många som läser detta har minnen om Folket i Bild och har fortsatt att prenumerera, även om de aldrig mer kommer att ställa sig på stan för att sälja den.
En del har fortsatt med annan politisk, kulturell eller internationellt solidaritetsarbete, har nog med sitt arbete som redaktörer, läkare, lärare, kommunala tjänstemän eller har fullt upp med ideellt föreningsarbete, trots att de gått i pension. Att jag skriver ovanstående kategorier beror på att jag antar att det är ett fåtal som är arbetare i det som tidigare var arbetarklassen.
Den dröm jag fortfarande arbetar för är att tidskriften Folket i Bild ska utvecklas och att vi ska kunna mötas i diskussioner – alternativet är att vi avvecklar och lägger ned. Det är inte lätt, att samlas till ”möten”. De flesta i min generation har nog med sitt, att träffa vänner och bekanta, som ger livet innehåll i vuxna år. Så är det även för mig. Jag vill dock fortsätta att leva utifrån Joe Hills ord: ”Sörj inte! Organisera!”
I kväll var jag åter på ett föredrag på Vetenskapens hus i Luleå, där stadsarkitekten i Kiruna Hans Utstrand pratade visionärt om ”Staden som flyttar!”
Om detta har många tidningar skrivit om runt om i världen. Det finns en uppsjö av radio och TV-inslag. Hur skulle FiB ta upp det på vårt sätt? Kiruna har 20.000 kvadratkilometer och 23.000 invånare. Redan 2016 är det planerat att det nya stadshuset ska stå klart i den nya stadskärnan 2,7 km öster om den nuvarande. Vilka blir problemen med denna stadsflytt? Kommer det att finnas någon som säljer Folket i Bild på den stadens gator.
Är det ett onödigt arbete jag gör, när jag i morgon, fredagen den 21/2 2014 ställer mig utanför Smedjan i Luleå för att sälja mina återstående ex av FiB?
Lördag 8 februari, 2014 + 0,4, lätt snöfall
Dagens ord är Mushrooming, efter ett intressant program i Vetenskapens Värld. Där finns ett väldigt nätverksbyggande som kan rädda den värld vi lever i som utgår från svampar och det mycelium som genomsyrar jorden.
Detta var en del av de samtal vi hade i dag på Kulturens hus Café i Luleå.
Morgonen började med gymmet vid Actic i Luleå med min yngste son, född 1997. Därefter min senarelagda FiB-försäljning klockan 12. som varade 15 minuter, eftersom jag bara hade ett exemplar kvar av nr 1/2014. Köparen, en musiklärare köpte efter ha sett rubriken till Torgny Karnstedts artikel.
Även några till hann jag prata med och genomgående frågar folk om FiB. Därför är det viktigt att jag återkommande är synlig.
När jag kom till fiket och belönade mig med kaffe och en semla, sådant är gångbart när man tränar och inte har något större sockermissbruk.
Vid fikabordet sålde jag även ett äldre nummer av FiB, som jag haft kvar och diskuterade Kallák med en helt ny köpare som trots sin ålder aldrig hört talas om FiB.
På stan pratade jag även med Lars Igeland som är med och organiserar http://www.globalrattvisa.nu/
Jag nämnde att jag försöker få med Folket i Bild centralt att underteckna kampanjen med förhoppning att deltaga aktivt. Vilket jag uppmanat styrelsen att göra. I annat fall undertecknar jag med Folket i Bild i Luleå.
Fredag 7 februari 2014
I morgon går jag ut igen, den här gången lite senare, för att sälja mitt sista exemplar.
Muta med kaffe och pepparkakor
2 februari 2014
Är det bäst att sälja utanför affärerna eller tunnelbanan. Är det bäst utanför stormarknaderna utanför centrum? Eller ska vi möjligen sälja under promenaden från hemmet till stan, vid motionsslingan, på torget? Vad tror du? Vad är din erfarenhet?
Jag tror, att vi i första hand är reklampelare. Problemet är att alltför få känner till FiB och därför inte köper. Att sälja FiB är en i det närmaste omöjlig uppgift, liksom att dela ut flygblad. Folk vill inte att någon ska göra intrång i deras liv.
Jag tror det finns en marginell skillnad mellan mig som säljer utanför Smedjan i Luleå och er som säljer utanför Hornstull m.m Jag har läst i andra brev, om föreningar som åkt "utanför stan" för att dela ut flygblad utanför i ex IKEA. Frågan är om det är lättare.
Säkerligen blir de av med fler flygblad under kortare tid. Vi kan dock aldrig veta hur pass folk läser och påverkas. Då tror jag mer på facebook, (Folket i Bild/Kulturfront) om än jag är kritisk. Många vet att jag tycker att det viktigaste sociala mediet är kaffe och kanelbulle, om än jag är kritisk mot sockermissbruket.
Där är det bra med "mutan" kaffe och pepparkakor, som sossarna har med här i Luleå. Även det kan vara väl värt att pröva. Då stannar folk upp och blir öppna för samtal. Folk behöver mötas.
Min idé är att bjuda in de nya prenumeranterna och andra till möten med de gamla fibbarna, för att t.ex prata om tidningen. Visa att FiB inte bara är en tidning vi säljer, utan även intressanta människor som pratar om allt mellan himmel och jord, enligt principen "den som vaknar senast kan bli den som glömmer sist".
Allt detta gäller all vår föreningsverksamhet. Att känna att man kan bli delaktig i förändringen av världen.
Kommentarer
Kristina, visst har jag träffat dig för länge sedan i Göteborg, eller är du en namne? Många äldre minns gamla FiB, det är dock sällan vi kommer till tals. Målsättningen är för mig att få med dem på möten.
Vi måste utveckla tidningen genom att ha båda fötterna på jorden tillsammans med alla de som ser att det behövs en förändring, samtidigt som vi ibland flyger i fascinerande visioner.
Det märks att du tar tidningsförsälj ningen på allvar.
Ett problem, skriver du, "är att alltför få känner till FiB". Jag tycker tvärtom, att förvånansvärt många har tidningen i bakhuvudet, dels den nuvarande under tidigare år, dels den gamla, som bl.a. såldes på arbetsplatser (och som senare i ny regi blev en porrtidning under namnet FIB aktuellt).
Folk som har positiva erfarenheter av Folket i Bild
sedan tidigare - och de är många - blir väldigt ofta
glatt överraskade och köper, när man står utomhus och säljer. Problemet är att få folk - vanligt folk - att
fortsätta köpa tidningen lite då och då.
"Kaffe och pepparkakor", som du nämner, är
folkligt. Folket i Bild är inte längre så folklig. Därtill
kommer att namnet, det oöverträffade varumärket
Folket i Bild, numera står med pytteliten stil, bok-
stäver på 3-4 mm. längst ner på omslaget.
Lycka till med din försäljning!
Hälsningar
Kristina Magnusson
RSS-flöde för kommentarer på denna post