Det avslöjade nyligen den italienske journalisten Fabrizio Gatti i veckomagasinet l’Espresso. Det gäller den båt som kallats ”Barnbåten” på grund av att en stor del av passagerarna var just barn — från krigets Syrien.
Det var den 11 oktober som denna gamla fiskeskuta sjönk, 11 mil från den italienska ön Lampedusa och 22 mil från Malta. Båten som var överlastad (cirka 500 passagerare totalt) hade skador i skrovet eftersom den vid avresan från Libyen beskjutits av en libysk militär patrullbåt.
Redan före klockan elva på förmiddagen mottog den italienska kustbevakningens sambandscentral i Rom det första samtalet från den nödställda flyktingbåten. Det var en av båtens passagerare, en 40-årig engelsktalande syrisk läkare vid namn Mohanad Jammo, som på uppmaning av båtens ägare via satellittelefon ringde Italien. De kunde nämligen med hjälp av GPS se att avståndet till Lampedusa bara var hälften så stort som till Malta.
Läkaren förklarade situationen, uppgav fartygets exakta position, berättade att det fanns många barn ombord och att de var i akut livsfara och behövde assistans. Men han möttes av en mur av oförståelse. Halv ett ringer han upp igen, ombeds åter uppge båtens position — men fortfarande ingen reaktion. Tredje samtalet sker strax före klockan ett. Han vädjar gråtande: ”Snälla, vi kommer att dö.” Då får han det häpnadsväckande rådet att i stället ringa Malta: ”Var så god, här är numret…”
Mohanad Jammo var överläkare på intensivvårdsenheten på Ibn Roshd-sjukhuset i Aleppo och förlorade själv två barn i katastrofen, det ena sex år, det andra nio månader. Han förstår inte Italiens agerande. Om båten nu, strikt formellt, befann sig i vatten som tillhörde Maltas ”ansvarsområde” kunde han väl i så fall redan vid den första uppringningen fått veta det. Om han från början ringt Malta hade ju chanserna ändå varit något större att hjälp nått fram i tid, med tanke på att det var i femtiden på kvällen som båten slutgiltigt kantrade och passagerarna hamnade i vattnet.
Men varför kom då ingen hjälp från Italien? Från Lampedusa skulle det ha tagit högst två timmar att rycka ut. Nu anlände det första räddningsfartyget (från Malta) strax före klockan sex, när det redan var mörkt och katastrofen ett faktum. Strax därefter kom även ett italienskt militärfartyg vid namn La Libra till platsen. Detta fartyg, som hade stort däck och egen helikopter ombord, hade hela tiden befunnit sig nära ”Barnbåten”, mindre än en timmes resa därifrån, men inte fått någon order om att bege sig dit.
Man kan alltså inte, som många ansvariga politiker och tjänstemän i olika EU-länder brukar göra, skylla dessa katastrofer på samvetslösa ”människosmugglare”. Denna gång var det en italiensk myndighet som med öppna ögon underlät att bistå människor i nöd. Med byråkratiska argument om att detta var Maltas uppgift, trots att Italien låg närmare.
Så ser verkligheten ut vid EU:s yttre gräns. En cynism och hänsynslöshet utan like. Noll respekt för människoliv och människovärde. Ett Europa som byggt sig så höga murar och djupa vallgravar att man inte ens reagerar när barn befinner sig i akut livsfara.
