Spelplanen har peparerats under lång tid men exploateringen av Stockholm kommer att går fort. Hinder som gammal sentimentalitet och mjäkigt trädkramande är röjda ur vägen. Sveriges huvudstad står inför stora förändringar.
Bakgrunden till exploateringsivern hittar vi redan i Översiktsplanen från 1990. Planförfattarna konstaterar att Stockholm är i det närmaste fullbyggt.
Under 1900-talet har staden vuxit utåt
i en flikig stjärnform längs pendel- och tunnelbanelinjerna, med målet att behålla en stadsstruktur med utsikter och naturmark mellan husen.
Men nu skaver staden mot kommungränserna. Ska Stockholm växa mer så måste det ske på annat vis. I stället för att som på 1900-talet utvidga staden tar man fasta på en nyckelmening i Översiktsplanen: ”Staden ska byggas inåt”.
Strategiskiftet tas emot väl av allmänheten och remissinstanserna. Skiftet ligger i takt med tidens tankar om tätare städer, satsningar på promenad- och cykelvägar, gatuliv och förstärkta urbana kvalitéer, sådant som modernismens stadsbyggare skötte rätt dåligt.
Den första Översiktsplanen poängterar att förtätningarna måste ske med hänsyn till både innerstadens unika arkitektoniska och historiska värden samt ytterstadens värdefulla grönområden och kulturlandskap. Det finns ”skäl att hävda att en begränsad nivå på framtida nyproduktion är nödvändig för att befintliga grönytor, kulturhistoriska värden och stadens identitet ska kunna värnas” enligt Översiktsplanen.
Det första större projekt som demonstrerar hur den nya strategin kan ta sig uttryck i praktiken är Hammarby Sjöstad. En prisbelönt ekologisk stadsdel på tidigare verksamhetsmark som kombinerar modernismens luftiga bebyggelsestruktur med
nyurbanismens fokus på gaturummen mellan husen, kopplad via den nya tvär-banan och cykelvägar in till city.
Kritiska röster sörjer att det småskaliga verskamhetsområdet rivs när den nya stadsdelen byggs ut, men på det hela taget blir resultatet rätt lyckat. Det ser lovande ut.
Men Hammarby sjöstad blir ett undantag.
Under 00-talets första år viftar stadens ledare med tummade befolkningsprognoser som pekar mot att Stockholms stad måste klara av att husera minst en miljon invånare år 2030.
Ivriga exploatörer uppvaktar tjänstemän och politiker med förslag på förtätningsprojekt i ytterstadens parkrum och på innerstadens tak och vindar. De tar spjärn mot den nu fastslagna målsättningen att bygga staden inåt.
Stockholms Handelskammare och ledande borgerliga politiker kräver allt mer aggresivt ett högre exploateringstal – alltså fler kvadratmeter våningsyta per kvadratmeter mark i nybyggda områden. Skyskrapecentern ser dagens ljus och kräver minst en skyskrapa i varje gathörn.
I ivern att förtäta staden glömmer man helt bort grönområdenas betydelse. Synen på den stadsnära naturen som ett värdefull och en unik resurs har under 1900-talet fungerat som en spärr mot exploatering på fel ställen. Det har helt enkelt varit politiskt svårt att ro hem argumentationen för att bygga bort skogspartier.
Men under 00-talet börjar forskare som Jerker Söderlind och Alexander Ståhle argumentera för att Stockholms grönkilar lika gärna kunde ersättas med fickparker och stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal talar om Stockholm som fullt av ”otillgängliga och otrygga grönområden, som bara blivit över”. Plötsligt beskrivs naturen mellan stadsdelarna som farlig. Underförstått: den trygga staden kan bara åstadkommas genom en sammanhängande struktur av hus vid hus. Kampanjerna ger resultat. Där Översiktsplanen från 90-talet understryker betydelsen av sammanhängande grönområden betonar Översiktsplanen 2010 istället betydelsen av en sammanhängande stad.
På samma vis undergrävs de spärrar som säkrar en viss återhållsamhet i relation till innerstadens unika byggnadsensamble – ett arv som tillhör hela Sverige
Återhållsamhet är en av stadsplaneringens verkligt svåra konster. 2010 lovar borgarrådet Kristina Alvendal rakt ut i media att strunta i stadsmuseets ”ogenomtänkta” skyddsmärkningar. Centerpartiets gruppledare Per Ankarsjö vill försvaga skyddet av kulturmiljöer, då det enligt Ankarsjös mening bara rör sig om ”tolkningar, tolkningar, tolkningar”.
Under hela den här tiden pendlar den formella makten i Stadshuset mellan majoriteterna. Men medan det social-demokratiska styret saknar ett program att verkställa under sina maktinnehav så agerar de borgerliga partierna aktivistiskt och målmedvetet både när de själva regerar och när de är i opposition.
Under den socialdemokratiska majoritetsperioden 2002–2006 går de borgerliga partierna hem och räknar och inser att de kan säkra ett kontinuerligt maktinnehav i stadshuset på samma vis som i de välbärgade kranskommunerna genom att trycka upp mängden stabila borgerliga väljare i Stockholms kommun.
De tre främsta verktygen för detta är förtätningar av nya områden med dyra bostäder inklämda i allt mer krampaktiga lägen, gentrifiering – förändrad social sammansättning – av existerande stadsdelar och en accelerad takt i de bostadsrättsomvandlingar som utrustar varje Stockholmare med ett borgerligt egenintresse.
Alliansen tvekar inte heller att verkställa sin egen variant av den brända jordens taktik när de återrövrar makten 2006. Stockholms centrumanläggningar, en gång ett verktyg för social integration och levande lokalservice, säljs i en handvändning till brittiska fastighetskapitalisterna Boultbee. Markinnehavet utanför kommungränsen krymps med 85 procent. Fastigheter både inom och utom stadsgränsen, som staden ägt i syfte att bättre kunna styra framtida utbyggnad och markanvändning, säljs av.
På det här viset krymper planeringens manöverutrymme ytterligare – helt i linje med borgerlig ideologi – och Stockholm, staden som alltid utmärkt sig genom att själv ha kontroll över hur och var den ska växa, blir alltmer till ett passivt rov för en marknadsstyrd planering.
Om Hammarby Sjöstad var sekelskiftets, under lång tid framarbetade vision av hur en omsorgsfull och lagom stadsförtätning kan se ut, så är den överexploaterade Liljeholmskajen på andra sidan Årstaviken en halvtidsavstämning (detaljplanen ritad kring 2005) som speglar förskjutningen in i det alltmer storskaligt brutalistiska. Hushöjderna har klättrat uppåt samtidigt som både gårdar och gaturum har krympt. Fasadgestaltningen är i klass med 60-talets mest livlösa betongellementfasader och relationen till det kring- och underliggande landskapet är i stort sett obefintlig.
Vad som väntar i nästa steg kan avläsas
i planprogrammet för den överdäckning av spåren vid Klara Sjö (norr om central-stationen) som var på samråd under hösten. En hel stadsdel – Västra City – ska byggas på betongpelare över spårområdet. Tågresenärer från norr tvingas ner i underjorden och får möta centrala stockholm genom dess tarmsystem.
Klara Sjö hamnar på botten av en 30–40 meter djup ravin av betong och stål.
Spåröverdäckningarna är ett försök att krama ut byggbar mark också där det är direkt olämpligt. Trots det ska hela projektet finansiera sig självt direkt. De höga byggkostnaderna från den komplicerade grundläggningen måste då klaras genom en än mer våldsam överexploatering, varje kvadratmeter gårdsyta ska nyttjas. Försäljningspriserna kan inte heller hamna i annat än den borgerliga delen av inkomstspektrat, och därmed cementeras den klassmässiga snedfördelningen i City.
I söder avslutas den nya stadsdelen med en regelrätt våldtäkt på den mest klassiska av alla Stockholms stadsrumsvyer. Den våldtäkten har dessvärre redan inletts.
Ett stenkast från Ragnar Östbergs stadshus, som spelar den mest centrala solistrollen i Stockholmsensemblen, har en fetlagd glasblobb givits tillstånd att klättra över bebyggelsen.
Oavsett vad man tycker om byggnaden eller dess vämjeliga namn, Stockholm Waterfront Building, måste varje vän av demokratisk planering fråga sig: hur gick det här till? Medborgardialogen var minimal, trots (eller var det just på grund av?) att platsen är så central.
I ytterstaden har motsvarande kvalitativa kliv börjat tas i ignoranens riktning: stadsbyggnadskontoret tar nu fram detaljplaner för hela stadsdelar som skär av grönkilar och förvandlar öppna allmänningar till privata ytor.
Larsboda Strand i Farsta ska fritidsstugeområde, kolonilotter och en öppen strandskog omvandlas till bostäder i ”attraktivt läge”.
Man kan vara för eller mot förtätning som en övergripande strategi, men man bör förstå att det som händer är konsekvenserna av agendan att bygga staden inåt i kombination med minskad planering, politiker som mäter framsteg i tillväxt och starka privata aktörer som trycker på.
Därför står mycket på spel i Stockholm idag. Det handlar om stadens karaktär, för vem staden byggs och hur staden ska vara att leva i.
Erik Berg arbetar som planarkitekt i Partille kommun.
