Den mest sedda kinesiska filmen i Kina i år heter Monsters Hunt (Zhuō Yāo Jì) och har filmats av Raman Hui som tidigare bland mycket annat regisserat den tredje filmen om Shrek, Shrek the third. Det är en vissuelt sprallig saga som korsar pixelanimation med levande skådespelare på ett sätt som för tankarna till Per Åhlins klassiska Dunderklumpen från 1974. Fastän förstås är det mera slap stick-kungfu i Huis film. Annars är eclipsen mellan klassisk wu xia-film och modern pixelanimation närmast perfekt.
Wu xia brukar sägas vara den första inhemska kinesiska filmgenren. Inte så konstigt eftersom wu xia urspungligen var en kinesisk litteraturgenre med tematik som man lätt kan göra magi av. Långt innan den kinesiska filmindustrin flyttade från Shanghai till Hong Kong hade wu xia slagit igenom som den stora filmgenren i landet. Det här är riddarsagor. Berättelserna utspelas alltid för länge sedan: ibland under de mytologiska dynastierna, ibland under de medeltida dynastierna men även under 1800 talet eller tidiga 1900-talet. Hjältarna är gärna ultraviga och kan genom kungfun kan upphäva naturlagarna.
Ibland kämpar wu xias hjältar de mot onda inhemska despoter, ibland mot brittiska kolonialister (ett vanligt tema är opiumkriget och boxarupproret) eller mot den japanska fienden. I Monsters Hunt kämpar de mänskliga hjältarna sida vid sida med de förtryckta monstren mot monstertyrannerna. Annars är mycket typiskt wu xia. Det finns inga undersköna prinsessor som ska bli räddade av ädelmodiga manliga riddare. Istället är regeln att den som bäst behärskar wushu (kungfu) är den som är hjälten, oavsett kön. Så är det i Monsters Hunt, men så har det även varit sedan tiden i Shanghai. Och orsaken är den tidiga kinesiska filmkonstens ultrakonservatism.
I Kina fick helt enkelt inte män och kvinnor vistas i samma filmruta. Och biograferna visade särskilda tjej och killfilmer. Men. I filmmanusen berättades historier om både män och kvinnor. Lösningen blev att i filmer för kvinnor typecastades kvinnor i manliga roller, och i filmer för män skrevs kvinnliga roller för män. Vips så kunde kvinnor gestaltas som wushu-mästare medan männen blev bra på typiskt kvinnliga sysselsättningar. När kinesiska filmer mycket senare moderniserades så behölls denna äldre tradition som man även kan avnjutas i årets stora kinesiska kassasucceer som taiwanesiska Hou Hsiao-hsien cannesvinnande wu xia The Assassins (Nie yin niang), Daniel Lees wu xia-film Dragon Blade (Tian jiang xiong shi) med bland andra Jackie Chan och John Cusack, samt förra årets kinesiska storsatning på en spelfilm om Apkungen/kung Markatta (Xi you ji: Da nao tian gong) som trots sitt ursprung i ett av världslitteraturens mest klassiska verk, Färden till Västern (Xīyóu jì ) blev en kritikerflopp.
Det hjälpte inte ens att både Donnie Chen (kungfu-filmens starkast lysande stjärna just nu, med samma status som Bruce Lee och Jet Li tidigare haft) och Yun-Fat Chow (även han med superstjärnestatus) medverkade.
Det största problemet med att göra film på Apkungen är förstås förlagorna. Xīyóu jì tillhör de fyra stora talspråksromanerna och en del av den filmades i stop motion i filmklassikern Havoc in Heaven (baserad på en del av romanen som översätts till Uppror i himlen, 1964) som många medelålders och yngre svenskar känner igen eftersom den förr brukade visas lilla julafton med Hans Alfredsson som berättarröst. Det är svårt att ens ett så magiskt medel som wu xia-film skulle kunna göra detta verk rättvisa någonsin
