Med knastriga och tidstypiska 8mm smalfilmer, många filmade av Ingrid själv, får vi följa henne in i familjelivet, skandalerna och kärleksaffärerna. En annorlunda berättelse växer fram i motsats till de stereotypa ljuva kvinnorollerna som hon gestaltade under sin karriär. Istället växer en egensinnig stark, känslig och sårbar personlighet fram i dokumentären. Det är också anledningen till att producenten Stina Gardell valt att producera dokumentären. Jag vill göra starka kvinnoporträtt, säger hon.

Ingrid Bergmans dagboksanteckningar och brev är fyllda med tankar och reflektioner. Genom dessa får vi följa hennes egen inre röst om barnen, relationerna och återkommande uppbrott. Stig Björkman som regisserat dokumentären fick förtroende att ta del av det gedigna materialet och Ingrids egna smalfilmer. Ingrid sparade allt, svårigheten var att välja säger han. Hon levde med kameran i handen – filmade sina resor – och i dokumentären skymtar filmsekvenser från nazisternas framfart i Tyskland under 1930-talet

 Alicia Vikander som gör berättarrösten, är ett fint val med sin mjuka röst. Jag kan följa henne genom filmen utan att det ”skaver”. Hon läser ur Ingrids brev:

”Man är alltid ensam. Man måste klara sig själv. Livet är inte för evigt. Jag kan bara lita på mig själv.”

Ingrid Bergmans och Roberto Rossellinis kärleksaffär 1950 skakade om Hollywood.

Hon blev med barn och affären avslöjades. Det blev en skandalomsusad historia och hon blev ”bannad” av den katolska kyrkan. Senaten i USA fördömde henne och krav ställdes på att bannlysa hennes filmer. Hon valde senare på grund av skandalerna att lämna USA.

I filmen ställs frågor till hennes barn dottern Pia Lindström, sonen Robertino och tvillingarna Ingrid och Isabella Rossellini. Frågor ställs till dem om Ingrid.

Visst de saknade henne under de många långa månader av filminspelningar, men Ingrid var rolig att vara med, säger de. Vi längtade efter henne förstås.

Man kan undra om frågan hade ställts om det gällt en manlig filmikon?

Ingrid Bergman hade stor självinsikt och nämner i filmen ”att hon har allt men det räcker inte för mig”. Rastlösheten gnagde hela tiden och hon liknar sig själv vid en ”flyttfågel”.. Hon skriver i ett brev till en vän ”att det bor en äventyrare inom mig”.

Dokumentärens poetiska porträtt med de grusiga 8-mm filmer kommer alltid att stanna kvar inom mig, bära med mig som ett stycke av en ny era i filmhistorien.



Filmkritiker/ Skribent