Caen 13 novembre 2014

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andligamakt.” Man behöver inte vara marxist för att inse detta; Marx var själv ännu inte marxist när han – och Engels – skrev dessa rader.

År 1910 preciserade August Strindberg i En ny extra blå bok mot de skriftlärde hur detta fungerade: ”… det finns andra tryck uppifrån [än de ekonomiska. J.M.] som håller de undre i osynliga kedjor […] allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade däruppe.” Den offentliga följden blir att: ”Allt för de övre obehagligt undanhålles eller förtiges, och ve den som lyfter på slöjorna.”

Exemplet Svenska Akademien

Ja, hela det officiella Sverige är lögn. Tag till exempel det litterära nobelpriset. Frankrike har i år just erhållit det och mot valet av Patrick Modiano polemiserar jag inte. Dock: priset utdelas på basen av en medveten testamentsförfalskning. Litteraturpriset skall enligt Nobels testamente väljas ”af Akademien i Stockholm” att gå till ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”. År 1896 när Nobel dog fanns, liksom än i dag, två akademier med olika uppdrag. Dels den enligt franskt föredöme av drottning Lovisa Ulrika den 20 mars 1753 instiftade ”Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien”, vitterhetsakademien, då på franska officiellt benämnd ”Académie royale des belles-lettres, de l’histoire et des antiquités de Suède” dels den av Gustaf III år 1786 stiftade Svenska Akademien vars syfte enligt stadgarna enbart är att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Dess ”ständige sekreterare” var då sedan 1883 den reaktionäre Carl David af Wirsén, Oscar II:s vän. Med stöd av sin kunglige vän lyckades han trots testamentets ordalydelse kapa Nobels miljoner åt sin organisation. Det blev oss en olycka, ty som August Strindberg skrev i Svenska Dagbladet18.9.1903:

Svenska akademien var omkring 1880 en löjlig tillställning, som man icke fäste avseende vid i vittra kretsar. Men när denna institution upphöjdes till domstol över samtida världslitteraturen, då blev akademien något.

Liksom Strindberg har andra betydelsefulla svenska författare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson, för att inte tala om Lars Ahlin och Stig Dagerman, stått utanför sällskapet. Dock har det med Nobelpriset och i kraft av sina reptilfonder och det sorts nätverk man i Kina kallar guanxikunnat fortsätta ligga som en våt filt över det litterära arbetet i Sverige. Jan Myrdalsällskapet (där jag inte är medlem eller beslutande) instiftade därför ett av de största litterära priserna i landet, ”Jan Myrdals stora pris, Leninpriset” på 100 000 kronor. När det år 2009 tilldelades professor Mattias Gardell, religionshistorikern, då brast det för akademien. Dess ”ständige sekreterare” Peter Englund gick ut i kulturdebatten med samma tonfall som hans föregångare Carl David af Wirsén på 1880-talet: ”Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.” Som min mor sade mig för sextio år sedan: ”Kom ihåg att de är långsinta i Akademien!”

Sverige: inte unikt, men särskilt

Som stat och samhälle är Sverige inte unikt, men det är särskilt. Tag ett känt exempel: President John F. Kennedy sköts den 22 november 1963 i Dallas, statsminister Olof Palme sköts den 28 februari 1986 i Stockholm. Kring båda fallen finns en uppsjö av spekulationer. Skillnaden är att det finns vissa fakta om mordet på Kennedy, men om mordet på Palme är det enda vi faktiskt vet att han sköts och är död. Ingen sådan polisutredning som hade gjorts om det hade varit jag eller någon annan som skjutits på gatan den kvällen, gjordes efter mordet på Olof Palme. Detta kan antingen bero på att det var ett statsmord och att den djupa staten, l’état profond, ingrep, eller på att polisledningen trodde det var ett statsmord och därför inte vågade annat än att sudda bort alla spår. Om detta vet vi ingenting. Det är det typiskt särskilda för Sverige.

Ja, ni känner alla till hur det gick för Michel Foucault i Uppsala när han skulle lägga fram sin doktorsavhandling om vansinnets historia. Den då helt ledande svenske professorn i idé- och lärdomshistoria var den mäktige Sten Lindroth. Han läste några kapitel och förklarade att en sådan text aldrig skulle kunna godkännas akademiskt i Sverige. Foucault fick lämna Sverige.

Det kan förklaras av det specifika för den intellektuella situationen i vår svenska kultur. Sverige har tidigt varit tekniskt ledande på ett praktiskt sätt – inte ett teoretiskt som i kontinentaleuropa. Från sjuhundratal till elvahundratal utformades en halvindustriell järnhantering grundad på myrmalm och sjömalm. Denna sköttes som säsongsarbete jämte jordbruk och skogsbruk av bönder vilka i sin praktik sedan kunde ta det tekniska språnget till bergsmän och skapa Europas första masugn mellan tusentalet och elvahundratalet i Moshyttan. Men även när Christopher Polhem, ”den svenska mekanikens fader”, år 1697 skapade den första skolan för ingenjörer i Sverige, ”Laboratorium mechanicum”, var denna direkt baserad på praktik. Kontinentala teoretiskt mer intresserade ingenjörer fascinerades av de fungerande konstruktionerna i den unika ”Kungliga modellkammaren” i slottets Rikssal i Stockholm. Denna inriktning på praktik återspeglades också inom arkeologin där även spektakulära minnesmärken som hällristningar, liksom fynd av yxor och undersökning av fångstgropar tolkats samhälleligt.

För att tydliggöra den teknikideologi som skapades i medelklassens barnkammare från artonhundratalet, fram genom nittonhundratalet och som sedan dominerade tänkandet bland såväl professorer i tekniska universitet som industriledare, har jag skrivit böcker som En Meccanopojke berättar. Anteckningar om ett borgerligt förnuft och skapat en utställning som vandrat runt i Norden men också visats i Paris. Där har jag använt mig av medelålders europeiska mäns nostalgi för modellångmaskiner, bygglådor och modelljärnvägar.

Men när det gäller den andra grenen, humanvetenskaperna, litteraturen och publicistiken, är Michel Foucaults öde sedan överskådlig tid det typiska. Till en del beror detta på den provinsiellt präglade medeltida hierarkiska struktur som dröjt sig kvar ända sedan ärkebiskop Jakob Ulfsson den 27 februari 1477 erhöll påve Sixtus IV bulla om att upprätta en utbildningsinstitution i form av ett studium generale. Uppsala universitet grundades då med Bologna universitet som förebild. Det traditionella svenska rättänkandet befästes under artonhundratalet genom det starka tyska intellektuella inflytandet. ”Der Herr Professor” råder fortfarande oavsett kön över vad studenter bör tänka och tro. Det förklarar hur Annuaire des deux mondes 1852–53 kan inleda kapitlet om Sverige och Norge med orden: ”Om det är sant att de lyckligaste länder är de om vilka talas minst är Sverige lyckans själva hemvist ty sedan ett antal år har nästan ingenting genomförts på den skandinaviska halvön som dragit uppmärksamhet till sig” (s. 388). Och Friedrich Engels skrev i Paris till Karl Marx i Bryssel i december 1846:

Som oskyldigt sidonöje har jag denna senaste trista tid utom med flickor haft en del umgänge med Danmark och det övriga Norden. Det vet Du är ett svineri. Hellre den minste tysk än den störste dansk! Ett sådant klimax av moral- , skrå- och ståndsmisär existerar ingen annanstans längre. […] Det svenska Aftonbladet är lika tamt som Kölner Zeitung, men håller sig för ’demokratiskt i ordets verkliga innebörd’. Därtill har svenskarna Fröken [obs ej Fräulein, J.M.]Bremers romaner och danskarna herr statsrådet Oehlenschläger, Commandör af Dannebrogsorden [obs så skrivet, J.M.].

Genombrottet och hur det bröts

Visst har Annuaire des Deux Mondes och Friedrich Engels rätt. Särskilt i Sverige var det intellektuella livet på sjutton- och artonhundratalet en utdragen misär. Trots enstaka lyktgubbsbloss tände inte ens franska revolutionen verkligt ideologiskt återsken i det officiella andliga skumrasket. Dock utgavs verkligt läsvärt också hos oss, som det Carl Jonas Love Almqvist skrev. Han var både sin tids mest radikale och hatade publicist och en ordrätt nyskapande författare som 1851 anklagades för att ha försökt förgifta procentaren von Scheven med arsenik. Han tvangs fly från Sverige till Nordamerika och dog sedan ensam och okänd i Bremen i Tyskland under namnet Karl Westermark 1866. En ordentlig samlad textkritisk utgåva av hans verk finns fortfarande inte.

Det var först på 1870-talet som nordisk litteratur och debatt fick betydelse. Det moderna genombrottet, kallas det. Det är Georg Brandes som myntat uttrycket i Det moderne Gjennembruds Mænd 1883, men det brukas i vidare mening om just den stora ideologiska omställningen i litteratur, kritik och drama med verk sådana som Henrik Ibsens 1860-talsdramer, Georg Brandes föreläsningar Hovedstrømninger i det 19:de Aarhundredes Litteratur från 1871 och framåt, Björnstjerne Björnsons En Fallit och Redaktøren 1874 samt August Strindbergs Röda Rummet 1879.

Strindbergs modernitet i början av 1880-talet var därför en modernitet på 1830-talets nivå. Den var alltså inte influerad av den då moderna franska litteraturen utan av Dickens, Heine, den svenska skandalpressen och därtill Mark Twain och de andra dåtida humorister Strindberg översatt tillsammans med sin hustru.

Detta förklarar både det moderna genombrottet och hur det bröts. Om detta har en svensk litteraturhistoriker och dramatiker, Gunnar Ahlström, skrivit det grundläggande verket – och just därför akademiskt bestraffats i den svenska intellektuella världen. Han disputerade år 1937 på en lysande avhandling kallad Georg Brandes’ Hovedströmninger. En ideologisk undersökning, som visserligen sades ha anlagt sociologiska synpunkter men dock gav honom en docentur i litteraturhistoria med poetik vid Lunds universitet. Men 1947 gav han ut en titel vid namn Det moderna genombrottet i Nordens litteratur på det relativt socialdemokratiska Kooperativa Förbundets förlag och därmed var hans vidare akademiska karriär omöjliggjord. Det är nämligen ett banbrytande arbete som med rätta blivit klassiskt på det håll som jag i bredaste ideologiska mening kan kalla vårt. Detta har lett till att texten inte kunnat accepteras på den officiella akademiska sidan. När Ahlström tecknade den allmänna situationen under den tid då det moderna genombrottets nordiska författare sträckte sig förbi sin sociala bas och alltså bröt igenom, skrev han: ”emigrationen fortsatte, strejkerna förbittrades, arbetarrörelsen konsoliderades och klasskampen skärptes”. Därmed blev han misstänkt för marxism, vilket i det officiella svenska akademiska sammanhanget 1947 var ett noaord för landsförräderi.

Han fick därefter blott administrativa statliga befattningar på mellannivå. För de yngre och radikala forskarna och läsarna var boken på sjuttiotalet en oundgänglig klassiker, men hans akademiska karriär var över. På sin dödsbädd begärde han därför att jag skulle skriva hans nekrolog. Vilket jag också gjorde i det konservativa Svenska Dagbladet.

Hade Gunnar Ahlström 1938 utvandrat till Förenta staterna och verkat vid något av de mindre lärosätena, även till exempel ett av de mindre svensk-amerikanska som ”Gustavus Adolphus” i Minnesota eller ”Upsala” i New Jersey, då hade hans text fått internationellt genomslag och hans akademiska karriär hade inte med samma nödvändighet stäckts. Ty även under de värsta McCarthy-åren kunde internationellt viktig samhällsvetenskaplig forskning pågå där, om än på undanskymda håll. Skälet är att USA som ”First amendment” har kvar en rest av den tänkandets och yttrandets frihet som de borgerliga revolutionerna skapade. I Sverige är den anfrätt. Liksom i Frankrike.

Jag kan belysa detta med ett exempel från Strindbergsforskningen. I det akademiska Sverige är denna en växande småindustri. Mariusz Kalinowski är en intellektuell som från svenska till polska översatt Swedenborg, Strindberg, P. O. Enqvist, Lars Norén, Stig Larsson med flera och för detta prisats och belönats. Från 2004 hade han börjat publicera texter om den till dels ordrätta likheten mellan Strindbergs Fröken Julie och Nikolaj Tjernysjevskijs Vad bör göras? Först i Jagiellonska universitetets i Krakow översättartidskrift Przekładaniec 2004/1 och sedan i Gdansk den utarbetade texten med omsorgsfull textjämförelse och grundlig redovisning: ”Fröken Julie – designed in Russia”. (Nordisk drama. International Association for Scandinavian studies, Gdansk 2010 s. 487–495.) Men det officiösa Strindbergsällskapets årsbok Strindbergiana refuserade omedelbart detta inlägg. Jag protesterade i Svenska Dagbladet men till ingen nytta.

I och för sig är det belagt att Strindberg i sin schweiziska exil år 1884 läste Tjenysjeskijs ”Que faire?” (”Sjto djelat?”). Den hade just kommit i Leipzig på tyska och skulle komma på svenska. (”Hvad skall man göra?: berättelser om nya menniskor”. Stockholm: Askerberg. 1885). Den hade Tjernysjevskij skrivit tjugo år tidigare i Peter-Paulfästningens fängelsehåla i Sankt Petersburg. Året efter dömdes han för tankebrott till livstids fängelse. I Strindbergs brev kan man följa hur ideologiskt och litterärt omvälvande denna läsning var för honom. Till Jonas Lie skrev han den 30 augusti 1884: ”Denna roman har gjort epok i mitt författarlif.” Detta är i och för sig inte okänt liksom inte heller att han i brev diskuterat att det är läsningen av Jules Vallès ”L'Enfant” som driver honom att skriva den svenska litteraturens klassiska ”Tjänstekvinnans son”.

Nu visade det sig att sambandet mellan Tjernysjevskij och Strindberg inte var okänt bland ryska skandinavister. I ”Ryska posten” påpekade Stefan Lindgren (2010-05-21) att den alltför tidigt bortgångne ryske slavisten D. M. Sjarypkin i sin bok om den ryska litteraturen i de skandinaviska länderna (Vetenskapsakademiens förlag: Nauka, 1975) bl. a. skrivit:

”Porträtten av 'gamla människor' i romanen ”Vad bör göras! har i viss mån blivit litterära prototyper för hjältarna i Strindbergs naturalistiska dramer. Personnagerna i 'Fröken Julie' (1888). Julie själv och hennes älskare Jean, har inte bara getts samma namn som 'de gamla människorna' hos Tjernysjevskij - Jean Soltsov och fransyskan Julie – utan också liknande karaktärsdrag och liknande syn på livet; de har samma intressen och uppvisar samma stereotypa beteenden.”

Detta verk står i nio svenska bibliotek, däribland Strindbergssällskapets bibliotek. För en svensk – eller en fransk – regissör vore denna kunskap av värde för både regi och persontolkning i teaterarbetet med ”Fröken Julie”.

Mariusz Kalinowski har sedan i en trettonsidig essä (också den opublicerad i officiösa svenska Strindbergsammanhang) visat sambandet mellan Strindbergs ”Ett drömspel” (1902) och kapitlet ”Vera Pavlovnas fjärde dröm” i Tjernysjevskijs ”Vad bör göras”. Det rör sig om mer än påverkan och samband; det rör sig om en allvarlig principiell strindbergsk debatt med Tjernysjevskij. Indras dotters utrop “Livet är ont! Det är synd om människorna!” i Strindbergs “Drömspel” är en replik till Gudinnans: ”Lyckliga människor!” i Tjernysjevskijs ”Vad bör göras”. Som Mariusz Kalinowski skriver:

”Strindbergs 'Drömspel' kan man följaktligen betrakta som ett polemiskt, pessimistiskt svar på Tjernysjevskijs utopi – något av en svensk motsvarighet till Dostojevskijs 'anteckningar från källarhålet'. Som Dostojevskij skrev 1864 som direkt svar på 'Vad bör göras?'.” (Hela detta material finns att läsa för den som går in på Jan Myrdalsällskapets hemsida och knappar sig fram.)

Men hur förklara detta svenska beteende? Svaret blir dels det traditionellt akademiska hierarkiska arbetssätt Strindberg hånade och Michel Foucault offrades för. I princip skall svenska akademiker blott tänka godkända tankar.

Jag vet. Om Strindberg har jag sagt och publicerat en del som inte passat Strindbergsällskapets ledning; en gång när jag till sällskapets hedersomnämnande rekommenderat en mycket kompetent strindbergsmuseieföreståndare, som dock tidigare haft en motsättning till styrelsen, och kritikern Crister Enander som satt i valberedningen föreslog mig till styrelseledamot uteslöts han omedelbart och en ny valberedning tillsattes. Sverige är ett de akademiska intrigernas hemland.

Svensk russofobi

Bakom tigandet om Tjernysjevskij finns en russofobi som under århundraden varit en underström i svenskt intellektuellt och politiskt liv. Trots att Jean Bernadotte, i Sverige Karl XIV Johan, klokt lade om Sveriges utrikespolitiska kurs, har denna starka russofobi gång på gång – som vid Krimkriget, krigsutbrottet 1914, vinterkriget 1939–40, Wehrmachts angrepp mot Sovjetunionen 1941, 1952 och kanske nu – hotat föra oss i krig mot Ryssland. August Strindberg var närmast russofil, han erhöll Ryska geografiska sällskapets silvermedalj 1880 och tog tsar Nikolaj II:s arbete för fredskonferensen i Haag 1899 på allvar, samtidigt som han var vänster och gick ut offentligt för Maksim Gorkij. Hans svärson Vladimir Smirnoff (1876–1952) var lektor i ryska i Helsingfors men därtill aktivist, revolutionär och bolsjevikpartimedlem när han i Strindbergs ”Blå tornet” vigdes vid dennes dotter Karin Strindberg 1910. Han var – efter Strindbergs död – mångårig sovjetisk generalkonsul i Stockholm.

Den nutida svenska samhällsstrukturen är förarbetad av Bismarck – Lassalle med allmän rösträtt av Louis-Napoléon Bonapartes modell (men som nu omfattar också kvinnor, tonåringar och fångar). Korporativt fastställd i ”Saltsjöbadsavtalet” mellan Landsorganisationen i Sverige och Svenska Arbetsgivareföreningen den 20 december 1938. Korporativ men inte en mussolinisk eller annan fascism. I enlighet med sin tradition präglad av publicistisk omertà under skenbar öppenhet och frispråkighet.

Jag tar ett exempel. När min far, Gunnar Myrdal, återvänt till Sverige och återtagit sin professur, var en av hans doktorander Gunnar Adler-Karlsson som disputerade för juris doktorsgrad i Stockholm 1968 med avhandlingen Western Economic Warfare 1947–1967 A Case Study in Foreign Economic Policy. Avhandlingen var lysande och väckte stor internationell uppmärksamhet. Men Sveriges regering var djupt oroad inför disputationen. Ty Adler-Karlsson visade hur Sverige i hemlighet genom den nu helgonförklarade Dag Hammarskjöld aktivt deltagit i COCOM:s (Coordinating Committee for Multilateral Export Controls) uppbyggnad och arbete i strid med riksdagens fastlagda politik. Detta var brott mot lag och grundlag. Statsminister Erlander och Hammarskjöld kunde ställas inför riksrätt. Man diskuterade om Säkerhetspolisen skulle ingripa. Men det var farligt. Gunnar Myrdal skulle kunna göra internationell skandal. Då lugnade Erlander dem: ”Jag litar på den svenska pressen.” I detta hade han rätt. Icke en enda tidning och heller inte etermedia släppte ut ett enda ord om Sverige och COCOM. Alla journalister respekterade omertà. Adler-Karlsson – som tidigare bland andra Gunnar Ahlström – gavs så lågt betyg att han inte kunde fortsätta akademiskt i Sverige och tvangs lämna landet.

Men inte bara politiskt är Sverige är all frispråkighet till trots ett land genomträngt av gängse dubbelmoral, förgiftad av moralin alltså. Våren 1941 när jag just kommit hem från New York varnade kristendomsläraren i Bromma Högre Allmänna Läroverk, en ung finnig teologie kandidat, klassen för hemliga laster. Jag som ju köpt Freud i New York våren 1939 och läst såväl Pehr-Henrik Törngrens ”Striden om Freud” som Krafft-Ebing i mina föräldrars bibliotek blev upprörd och gjorde en enkät i klassen om hur många som onanerade och hur ofta. Alla, både pojkar och flickor svarade (utom en frireligiös flicka som örfilade upp mig). Och alla onanerade vi som apor i bur. Jag skrev en ordentlig rapport med siffror och allt och lade fram den för läraren. Han blev blodröd i ansiktet och jag råkade naturligtvis illa ut.

Hur arbeta som intellektuell i en sådan situation? Flertalet i Sverige upplever ingen svårighet. Om dem kan man säga vad satirikern H. B. Palmaer år 1838 i den åtalade men frikända ”Yttersta domen i Kråkvinkel” lät Vår Herre säga om hans samtida: ”I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.”

Två visselblåsare

Vill man verka som kritisk intellektuell i ett samhälle som det svenska måste man känna tidens ålder, som Paracelsus en gång skrev. Jag minns 1952 då läget i landet var mycket spänt. Två svenska militärflygplan sköts ned över Östersjön i en konflikt med Sovjetunionen. Samtidigt pågick en spionprocess, ”Enbomsprocessen”. Den ledande liberala tidningen Dagens Nyheters politiske redaktör Kihlberg satt där i rätten som aktivistisk nämndeman samtidigt som han skrev ledarartiklar vilka föregrep domen och krävde förbud mot (det kommunistiska) ”förrädarpartiet”. Processen var falsk. Det kunde vi bevisa och i detalj belägga i tidskriften Clarté. Att hela processen var lögn är nu sextio år senare helt klarlagt av militärens egna officiella historiker. Den sommaren kom en ”visselblåsare” från flyget till Sven Danvik på Arbetar-tidningen i Göteborg och avslöjade i detalj och med dokument att det var Förenta staterna som arbetade med den svenska militärledningen i väpnad spaning och direkta förberedelser för ett krig. Jag menade att det borde tryckas, men tidningsledningen förbjöd och menade att det skulle leda till partiförbud och statligt ingripande mot all vänsterpress. Det tigandet var nödvändigt för överlevnad. Nu är allt detta för längesedan helt klarlagt i officiella tryck. Men våren 2014 när Ukrainakrisen pågick och jag påminde om 1952, kunde den artikeln inte tryckas i någon officiell/officiös svensk tidning. Jag lade ut den på nätet. Publicerade den dock i Moskva.

Men det gäller inte bara att känna tidens ålder och skriva just när det är möjligt utan också att förmå stå emot när staten slår tillbaka. Våren 1971 när det var så kallad vänstervind tog jag initiativ till en tidning, som skulle vägra ta emot pengar från stat och kapital, vila på tre paroller – försvar för yttrande- och tryckfrihet, antiimperialism och folkets kultur – och inte vara partibunden utan helt medlemsstyrd med årsmötesvald ansvarig utgivare. Den tidningen, Folket i Bild/Kulturfront, lever därför fortfarande. I den avslöjade 1973 Jan Guillou och Peter Bratt efter ordentlig spaning en svensk parallell polisiär underrättelsetjänst, IB, som var utomlaglig och okänd för riksdagen. Den hade upprättats av militärledningen och ledningen för det socialdemokratiska partiet och kunde därför utnyttja 50 000 (mestadels omedvetna) informatörer från partiet. Den registrerade ”vänstersympatisörer”, gjorde inbrott på vänsterorganisationer och ambassader, hade spioner utomlands, arbetade i nära samarbete med israeliska Shin Beth och Förenta staternas CIA. Eftersom Sverige hade goda förbindelser med Vietnam, med vilket Förenta staterna förde krig, kunde IB lämna militära uppgifter från Vietnam till Förenta staterna. Genom en – i tidningen namngiven – militär som IB infiltrerat i Palestinarörelsen och som därför kunnat besöka flyktingläger, gavs Israel information som möjliggjorde bombanfall. Med mera, med mera.

Först nekade de ansvariga i partiledning och stat och förde en våldsam smutskastningskampanj i alla medier. När skandalen bara växte och Folket i Bild/Kulturfront publicerade mer uppgifter, gavs order om att säkerhetspolisen skulle slå till mot tidningen. Den 22 oktober 1973 beslagtog säkerhetspolisen register och papper, och trots den grundlagsfästa tryckfrihetsförordningen fängslades Jan Guillou, Peter Bratt och visselblåsaren inom IB, Håkan Isacson. Trots en mycket stor kampanj dömdes de för spioneri.

Om detta skulle jag kunna skriva en tjock volym. Men tre förhållanden är särskilt viktiga: 
Tidningen hade publicerat det största och politiskt mest skandalösa avslöjandet i svensk presshistoria. Följden blev att tidningens upplaga föll dramatiskt. Ty folk blev rädda. Personer som bara synts i närheten av möten eller som iakttagits läsa tidningen kunde klassas som nationellt opålitliga och avskedas.

Den som skriver sådana sanningar måste vara hård. Peter Bratt var inte det. Han har skrivit om hur han, trots att Dagens Nyheter försökte hjälpa honom, tappade greppet och sjönk ner i alkoholism. Jan Guillou däremot höll. I fängelset började han organisera fångarna och blev när han väl släppts ut en ledande svensk journalist och författare. Hans lysande roman Ondskan fick för övrigt Prix France Culture. Hans reportage, romaner och spänningsromaner har gjort honom till mångmiljonär, detta utan att han har behövt anpassa sig eller i grunden ändra politik och inställning. (Guillou erhöll också våren 2014 Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset, på 100 000 SEK, vilka han omedelbart skänkte till Palestinakampen.)

Det tredje är att man måste lära sig skriva mycket medvetet. Högsta domstolen vägrade ta upp de skandalösa domarna mot Guillou och Bratt. Jag visste dock något om de höga domarna och skrev en text i Folket i Bild/Kulturfront: ”Den ena handen tvättar den andra”. Den var grymt genomtänkt. Jag hade dels medvetet utnyttjat det äldre svenska språk kritiker och skolbyråkrater anser obegripligt, det som hör till 1734 års lag och Karl XII-bibeln och som sitter i svenskars bakhuvud. Jag använde därtill den litterära teknik som på svenska kallas ”trolla med truten” och lade meningen under ordytan. Alla läsare förstod. Det justitieråd jag siktat på gjorde det också. Han drev fram en rättegång. Men juryn frikände. Efteråt kom domaren i den rättegången fram till mig. Även om juryn fällt hade han varit tvungen att fria. Det texten åtalats för stod ju inte där att läsa. Det hade jag lagt under själva orden. Så måste man kunna skriva.

Nils Herman Quiding är en av de stora europeiska utopisterna i klass med Henri de Saint-Simon eller Charles Fourier från artonhundratalets inledning. Att ni inte känner till honom beror på den typiska nordiska eller ryska eftersläpningen. Ty han verkade först på 1870-talet då hans ideologiska jämlikar var döda men han formulerade då termer som fortfarande styr den svenska debatten: överklass och underklass. De är inte marxistiska och inte vetenskapligt accepterade men brukbara. Tag den offentliga lögnen till exempel. Den skall hålla underklassen nere och dum. Men de övre, de styrande måste genomskåda för att styra. Jag vet ty i New York gick jag på Lincoln School of Teachers College vid Columbia University. Den hade grundats 1917 av Rockefeller för att ge de sina en för dem nyttig utbildning och stängdes 1941. Det var en extremt ”progressive school”. Det var också den enda skola jag trivts i. Jag har skrivit något om den i ”Un Autre Monde” (Actes Sud 1989). Men först i efterhand har jag insett hur extremt elitär den var. Där gick Park Avenue-miljonärernas barn, också judar vilket var ovanligt då, samman med barnen till ledande intellektuella socialister och kommunister. I undervisningen gavs vi helt andra perspektiv än de då gängse amerikanska. Med strindbergska ord skulle jag säga att vi lärdes skilja mellan berättelser för populasen och det verkliga skeendet. Detta hjälpte mig se och förstå.

Fallet Adam von Trott zu Solz

Nyss var det stora internationella hyllningar till sjuttioårsminnet av hjältarna från 20 juli-attentatet mot Hitler 1944. De står för det andra Tyskland, sägs det. Det är nu en officiell sanning. Jag har en annan. På den traditionella midsommardagen (Johannes Döpares dag) 1944 som det året inföll på lördagen den 24 juni, skulle jag rapportera på Kommunistiska Ungdomsförbundets XIX kongress i Medborgarhuset i Stockholm om arbetet bland den studerande ungdomen. Men två dagar dessförinnan, torsdagen den 22 juni 1944, stod jag klockan tre på eftermiddagen i dörren till vår villa på Nyängsvägen 155 i Äppelviken, Stockholm, tillsagd att utan vittnen släppa in en tysk diplomat, Adam von Trott zu Solz. Då jag undrade varför vi tog emot en nazist sade min far att han kände honom från New York och ansåg sig kunna gå i god för att han var anständig och inte någon nazi-agent. Samtalet varade i tre timmar. Sedan släppte jag ut den tyske diplomaten. Vad de diskuterat fick jag då inte veta.

Först efter det att Adam von Trott zu Solz två månader senare efter grym tortyr hängts i Plötzensee den 26 augusti ansåg sig Gunnar Myrdal kunna berätta för mig vad besöket rört sig om.

När Adam von Trott zu Solz kom hem till oss hade han varit i Stockholm ett par dagar och redan varit i kontakt med bland andra Sverker Åström och Willy Brandt. Han ville nu ha hjälp av min far med kontakter till representanter för de allierade inför ett planerat attentat mot Hitler som skulle leda till en ny freds-inriktad regering där han, von Trott zu Solz, som utrikesminister skulle vara ansvarig för förhandlingarna med de allierade. Min far var av självklara skäl tveksam, han var riksdagsman och läget var känsligt, men lovade efter en lång diskussion se till att von Trott zu Solz skulle få personlig kontakt med John Scott som var en OSS-resident i Stockholm. Själv skulle han ta kontakt med underrättelseansvarige Boris Nikolajevitj Jartsev på Sovjetambassaden. Gunnar Myrdal ordnade sedan så att John Scott och Adam von Trott zu Solz kunde träffas på hans tjänsterum.

Men de allierade vägrade ge något stöd åt ett attentat för en sådan ny regering efter Hitler. Moskva såg gruppen som sill i kapprock; en styrande grupp av monopolister och militarister i ny förklädnad. För Förenta staterna gällde Roosevelts ovillkorliga krav på villkorslös kapitulation och hur dess legation i Stockholm såg på det kommande attentatet framgår av Förenta staternas minister i Stockholm nu offentliga telegram nr 2309, Cos. no 103.919/6–2644, NA State Department Papers. Varför britterna vägrade ge attentatsmännen stöd efter det att deras MI6-representant David McEwan hade hört vad Adam von Trott zu Solz hade att säga insåg jag dock först när jag kom till Indien mer än tjugo år senare.

Till skillnad från Hitler och hans parti var Adam von Trott zu Solz varken antisemit eller överhuvudtaget rasist, utan tillhörde den grupp i den tyska statsförvaltningen som trots Hitlers rasföreställningar försökte samarbeta med sådana icke-ariska som indiska – och för övrigt även arabiska – nationalister för att undergräva och störta det brittiska imperiet. När han ringde på dörrklockan till Nyängsvägen 155 var MI6 och därmed den brittiska regeringen medvetna om att Adam von Trott zu Solz var den som för Riksregeringen handhade Subhas Chandra Bose och arbetade med honom för att långsiktigt bygga ut det väpnade indiska motståndet mot det brittiska imperiet. MI6 visste att han varit den som i februari 1943 organiserat Subhas Chandra Boses avresa från Europa med en tysk u-båt, från vilken han utanför Madagaskar överförts till en japansk u-båt och i maj 1943 kommit till det japanskt ockuperade Sumatra. Från Burma hade han sedan som Netaji för den omorganiserade Indian National Army lett det militära anfall och den frihetskamp mot det brittiskt ockuperade Indien för vilken han nu är en av Indiens stora nationalhjältar hyllad av såväl kommunister som hindutva-nationalister.

”Undesired alien”

Tvesyn är nödvändig för att inte fastna i klibbig offentlig lögn. Men även om överklassen kan vara sig lik överallt är deras stater, länder, kulturer inte det. Jag kan visa detta genom egna erfarenheter.

England och Frankrike är olika. I februari 1950 kom jag med färjan från Dunkirk till Dover. Jag var ensam passagerare, men hade resecheckar. Immigrationstjänstemannen frågade vad jag skulle göra i England. Besöka min svärfar, sade jag. Namn, frågade han. Kali Ghosh, sade jag. Det är ett indiskt namn, sade han. Jag försökte förklara.

Han trodde mig inte. Kanske visste han att min svärfar Kali Ghosh som skrev för Blitz och nu var nära Nehru hade varit bengaliterrorist och blivit kommunist. Jag kroppsvisiterades. Han hittade ett brev från Clarté om prenumerantvärvning. Man undersökte min ändtarm. Sedan sade han att jag skulle deporteras som ”undesirable alien”. Han stämplade: ”Immigration officer (20) 16 febr 1950”. Jag protesterade, ville ringa min svärfar, ville ringa ambassaden. Men poliserna bara skrattade. Jag hölls inlåst i en cell till dess jag sattes på färjan tillbaka. När jag kom till Dunkirk sade gränspolisen som stämplat ut mig: dessa engelsmän är tokiga, men i Frankrike är ni alltid välkommen. Sedan dröjde det 25 år innan jag ens accepterade en inbjudan att tala om Strindberg i Storbritannien.

Att det kan gå illa för utlänningar i Frankrike vet ni. Men jag var i Asien under Algerietkriget och oavsett mina åsikter har jag aldrig haft obehag här. Tvärtom. Man gav ut mig. Jag fick göra den officiella franska tvåhundraårsutställningen i Sverige och fick på franska statens bekostnad hylla Robespierres mänskliga rättigheter som den ideologiska grundvalen för efterkrigets nuvarande ”socialstater” och ”folkhem”. Dekorerad blev jag också och när vi till Kungliga biblioteket 2008 donerat min och Gun Kessles mycket stora franska affischsamling från Dreyfusprocess och förkrig, krigen 1914 – 1920 och 1939 – 1945, ”Att sälja krig som margarin”, då sade franska ambassadören några ord på vernissagen

Något liknande var det med Sovjetunionen och Kina. I Sovjet hade Kuusinen (som talade svenska och som varit litteraturkritiker och mentor för Diktonius) läst mina romaner och sett till att de gavs ut. Detta gav mig pengar och tillstånd att resa över hela sovjetiska Centralasien, också mer stängda områden, 1960 och 1965. Jag skrev uppriktigt om de stora framstegen men också om vad jag uppfattade som problemen. 1965 hade min näre vän Berdy Kerbabaýew fördömts som turkmensk nationalist. Det var nu starka tecken på kulturell russifiering med förakt för det turkmenska. Historieböckerna som ännu på Stalintiden skrivit om tsarrysk imperialism hade börjat beskriva den ryska erövringen som progressiv. Amu Darjas vatten leddes bort, kollektivjordbrukarna klagade. Aralsjön torkades ut. Samma byråkratfel i Moskva alltså som de brittiska i Indusdalen, om vilka jag skrivit. Jag fördömdes i Moskva och alla mina upplagor i hela Östeuropa drogs in. (Utom i Albanien där Kadare som läst mig på ryska såg till att jag gavs ut.) På Kuba som inte brydde sig om sådant arbetade jag 1967 med en film och skrev ut Confessions of a Disloyal European(Confessions d’un europeen déloyal, Buchet/Chastel 1973 / sv. En illojal europés bekännelser, 1983). Den blev sedan lydigt stämplad av DDR:s postcensur som ”fascistisk krigspropaganda”. Först efter 1989 kunde jag åter möta mina ryska och östeuropeiska kamrater och vänner från efterkriget.

Kina reagerar annorlunda. Jag har rest där och skrivit både före och under kulturrevolutionen. Jag har träffat Mao Zedong och talat med Zhou Enlai några gånger. Ansåg och anser att kulturrevolutionen var i stort nödvändig och riktig. Det gör jag ingen hemlighet av. Läs Un village de la Chine populaire suivie de Liéou-Lin après la révolution culturelle (Gallimard 1972) och La route de la soie (Gallimard 1980, orig. Sidenvägen, 1977). Man låter mig detta till trots komma till Kina. Man ger mig till och med ett mycket prestigefyllt hedersdoktorat 1993 vid Nankai-universitetet för den första upplagan av Rapport från kinesisk by (1963) och samlar alla ”gamla vänner” från 1952 till återträff och middag 2002. Men man återutger ingenting och när BBC och Sveriges Television ville att jag skulle göra en storfilm om Sven Hedin meddelar man dem officiellt att Jan Myrdal inte får något tillstånd att arbeta med detta i Kina.

Indien handlar på liknande sätt. Jag har bott där i ett antal år. 1980 gick jag, min hustru Gun Kessle och min dotter Eva Myrdal med de ”väpnade grupperna” i Andhra Pradesh. Om detta skrev jag i ”Indien väntar” som även i Indien kommit på flera språk. År 2010 inbjöds jag därför av ”naxaliterna” i CPI (Maoist) som läst mig att komma till deras bas i Dandakaranya. Mina knän är usla men med ansträngning och stor hjälp från unga kadrer tog jag mig upp genom djungeln och kunde samman med vännen Gautam Navlakha tillbringa två veckor i samtal med bland andra CPI (Maoist):s generalsekretare Ganapathy (på vilken regeringen satt ett pris, död eller levande på 36,000,000 rupier). Boken om detta besök ”Red Star Over India. When the Wretched of the Earth are Rising” (på urdu har den en bättre titel: Revolutionen bankar på Indiens dörr) presenterade jag på bokmässan i Kolkata 2012. Den har sedan kommit på många språk i Indien och i förkortad upplaga på olika språk i Europa. Dock ej franska. I parlamentet svarade regeringen med att för all framtid förbjuda mig inresa i Indien.

För att avsluta återvänder jag till orden ”den intellektuelle och makten”. Nu är jag åttiosju år på det åttioåttonde. Därmed närmar jag mig gränsen för liv och arbete. Mycket har förbytts och ändrats runt mig och av mig sedan jag i ett neutralt Sverige omringat av tyska trupper våren år 1944 började publicera artiklar och på hösten fick min första anställning som journalist vid den socialdemokratiska Värmlands Folkblad i Karlstad.

Men jag tror att det den pubertale sextonåringen formulerade inte är så helt fel: