Hon är galen! Ut med henne! Så trodde Nina Björk att det skulle låta om Lyck­liga i alla sina dagar, hennes senaste bok, men hon hade fel och i stället skrev recensenterna som de brukar ungefär: ”... lysande … vill ge bort boken till hela Sverige ... viktigt ... solitt ... modigt … jag beundrar Nina Björk ... bril­jant … fantasieggande … dräpande ... enastående bra … extraordinärt klartänkt … slår läsaren hårt i magen … årets viktigaste bok … Jag blir helt ta­gen … faller flera gånger i gråt.”

”Jag tycker att det var väldigt märkligt att den fick så gott mottagande”, säger Nina Björk när vi träffas en eftermiddag i Lund. ”Jag angriper liksom tillväxt, kapitalism och jobb – grundstenarna i vårt ekonomiska och politiska system, och i vårt offent­liga samtal.”

I boken ger hon sin syn på hur det ekonomiska systemet infiltrerar människan. Sida upp och sida ner analyserar hon sådant som drömmar, relatio­ner, politik, könsroller, tankar och känslor och kungliga bröllop. Ett tal av Mona Sahlin dissekeras för att visa hur inte ens ordföranden för Sveriges äldsta arbetarparti tror på politiken som ett sätt att bry sig om andra människor. Tidningen Mama sägs inte alls stå på mammornas sida utan tvingar dem till underkastelse inför konsumtionssamhäl­lets krav. Boken Happy, happy tolkas som bakåt­strävande när den argumenterar för skilsmässans underbara möjligheter och hyllar jagutveckling, självständighet och egentid.

Nina Björk vet att hon provocerar och trivs inget vidare med det. Helst vill hon tycka som alla andra och att hon skulle vara modig håller hon inte alls med om, även om hon inte anpassar sina analy­ser för att passa in.

”Om jag tänker mycket på något och om jag kommer fram till något som inte är konsensus så blir det ju ändå att jag skriver om det. Då tänker jag nog inte om jag vågar eller inte.”

Allra helst håller hon sig undan den offentliga debatten.

”Om det blir debatt så kan jag fokusera på fel saker; vad tycker folk om mig? Kan jag skriva så? Hur kommer det att uppfattas? Allra värst är det om man ska vara med i tv, då måste jag verka trevlig och le och sådär ... jag vill att det verkligen bara ska vara jag. Jag är väldigt egoistisk; jag, tex­ten, böckerna. Det ska inte vara hänsynstagande åt något håll. Det ska inte finnas att ’förlaget väntar’ eller att ’förlaget önskar det här’ eller att ’läsarna vill’ eller att ’det där kan jag inte skriva för då kom­mer den här att bli arg’, utan bara: jag måste förstå det här, jag måste kunna uttrycka det så att andra förstår det och som extra, helst, hitta ett språk som är mitt.”

Möjligen skulle hon upplevas som mindre pro­vocerande om det offentliga samtalet släppte fram fler nyanser av hennes tankar. Även om hon anmär­ker mot språkbruket vid skilsmässor så kritiserar hon ingen som skiljer sig. Inte heller har hon något emot om någon drömmer om att tjäna pengar för att kunna köpa en liten sommarstuga. Och fastän hon inte tror på konkurrensen som premiss i det ekono­miska systemet så tycker hon att det är självklart ”att man vill tävla om det gäller fotboll eller så.”

EN VANLIG INVÄNDNING mot Nina Björk är att hon inte lever som hon lär.

”Det är irriterande för det är så tankeslött. De förstår ju inte ens vad jag lär”, säger hon och spelar upp en liten sketch för att illustrera sin frustration.

(Tänk dig en klunga upprörda tonåringar.)

”Ååååhhhh! Hon köper ju inte ekolååååågiskt!”

”Hon konsumerar ju jäääätttemycket själv!”

”Hon åker säkert på sån här shåppingwiiiii­kend till Nju Yeoååårk!”

Nina Björk menar att hennes kritiker verkar tro att hon bara vill att alla ska vara en smula schys­stare och köpa lite färre prylar när hon i själva verket argumenterar för ett radikalt annorlunda samhälle. ”Jag tror inte på konkurrens som grund i en ekonomi. Jag tror inte på tillväxt. Jag tror på samarbete. Jag tror inte på lönearbete. Alltså hur fan ska jag kunna leva som jag lär då!?” säger hon och suckar lite uppgivet.

DET SÄGS IBLAND att Nina Björk övergivit femi­nismen men kanske är det precis tvärtom. I Lyck­liga i alla sina dagar kritiserar hon kapitalismen för att stimulera egoism, konkurrens och tävlan, på bekostnad av kärlek, gemenskap och närhet. I boken Sireners sång, som kom för femton år sedan, skriver hon: ”Att se en strävan efter kon­takt och gemenskap som någonting annat än ett farligt hot mot själva den mänskliga identiteten tycks vara mycket svårt i vår kultur.” I samma bok står att ”... vår kultur har en syn på jagutveckling som bygger på dominans och oberoende och som förkastar närhet och gemenskap … det är ’det kvinnliga’ som måste avvisas ...” Hon gjorde alltså liknande analyser då som nu, även om hon växlat upp dem till att också gälla det ekonomiska sys­temet.

Som förespråkare för en utopisk feminism vill hon ha ett helt annat samhälle och ibland hamnar hon i konflikt med de feminister som hellre driver förändring utan att utmana samtidens grundläg­gande värderingar. Nina invänder mot den ”gra­tishäftighet” som hon ser kopplas till allt vad män gör:

”Jag tänker att det som män har fått göra – arbeta, gå på universitetet, äga, rösta – det var ju inte så konstigt att kvinnorörelsen ville ha de där grejerna ... men sen bara fortsatte det. Även efter den juridiska och formella jämställdheten, utan att man kan säga vad som är bra och dåligt i det … det har ju verkligen varit bra att vara man och så bara fortsätter man ... men kanske kan vi liksom slow down lite … ”

Hon har inget emot att bli kritiserad men tän­ker att debatten döljer sin egen meningslöshet.

”Är det någonting som det här samhället är bra på så är det väl att alla får tycka lite olika och en del får tycka rätt så konstigt.” ”Grejen är att det spelar ingen roll att man kritiserar systemet ... vi tillåter allting för det är inte där det avgörs”, säger hon och menar att tyckare och tänkare tillåts ”hålla på och skrika där i periferin” för att de inte ska störa den gällande ordningen på riktigt, samtidigt som politikerna kan pyssla vidare med vad de nu gör om dagarna när de administrerar det system de är satta att förvalta, men inte förändra.

Hon tror att det finns politiker som är system­kritiska men att det inte har någon betydelse. För att tas på allvar i det offentliga samtalet och vara ett parti som massmedia förhåller sig till, och därmed  också människor, måste de avsvära sig rätten att gå emot systemet:

”Miljöpartiet är det senaste exemplet. Nu har de blivit ett parti som alla andra. Nu har de ing­en tanke på något annat ekonomiskt system eller några andra mål med samhällsutvecklingen än tillväxt. De säger ju grön tillväxt, men jag tror inte på grön tillväxt.”

Just miljöargumentet brukar annars fungera bra även mot de mest radikala bland kapitalister.

”Kapitalismkritiken har fått ett slags veten­skaplig slagsida på ett härligt sätt. Jag menar inte att FN:s klimatpanel och klimatforskare är antika­pitalister, men de säger ju samtidigt att det är män­niskors aktiviteter som har orsakat det här. Det är ju inte så många som förnekar klimathotet, i Sve­rige i alla fall. Det blir väl sådär att man sätter grönt här och där: gröna bilar, grön tillväxt, grön bensin, grönt, grönt och så kör man som vanligt. Man sä­ger åtminstone inte att det där är bara alarmistisk vänsterskit.”

”Även om vi inte reagerar mot ojämlikheten el­ler varufieringen eller profitintresset som kommer in på område efter område, så kommer natur och klimat att sätta gränser.”

NÄR NINA FÖRELÄSER inför fullsatta aulor mär­ker hon att många delar hennes åsikter. Då brukar stämningen vara tät och koncentrerad och männ­iskor blir helt ”wohoooo!” Det tycker hon är under­bart och till och med nödvändigt för att hon ska våga tänka som hon gör. Hon tror att många kän­ner att det är skönt att någon formulerar det sjuka som finns i systemet.

”Men vad ska vi göra?”

”Vi måste ändra allting!”

”Kan inte du starta ett parti?”

”Vi är många!”

Hon berättar att det uppstår något slags gemen­skap vid de där föreläsningstillfällena, som hon tror är viktig för alla som inte är med på den hege­moniska dagordningen.

”Även om man har vänner som kanske delar ens åsikter så är det ju sällan det är några större grupper och då är det värdefullt att människor känner en gemenskap i den åsikt som inte är den gängse, på det sättet att människor får styrka, i vad de kanske redan tyckte.”

Dessvärre kommer entusiasmen sällan ensam och Nina möter också en mörkare känsla när hon reser runt Sverige. Människor känner vanmakt. Alla vet att något måste göras men ingen vet hur. Löntagare kan inte vägra meningslösa eller de­struktiva sysslor eftersom de behöver sina löner. Politikerna kan inte kräva sundare företag efter­ som de behöver skatteintäkter och jobbtillfällen. Företag kan inte producera vad som verkli­gen behövs, till exempel mat åt de trehundra barn som dör av svält varje dag, eftersom de måste ut­veckla och sälja bara vad någon vill betala för, till exempel bikini­vaxningar för åttaåringar i New York.

”Vi agerar inom ett system där man har roller tilldelade, ungefär som ett skådespel, där regissören är frånvarande och då är det väldigt svårt att ändra i pjäsen”, säger hon. Samhället har blivit beroende av vad som orsa­kar dess undergång.

NÄR HON SKREV Lyckliga i alla sina dagar tänkte hon att den som kritiserar utan att lämna hopp inte har gjort något bra.

”Vi kan inte bara skapa en vanmäktig män­niska som skiter i allt. Varenda gång man känner att ’jag gör lite nytta nu, jag förändrar lite, jag age­rar i en riktning som jag tror på’, så stärker det ens vilja och ens motstånd, så att det på något psyko­logiskt plan ändå är viktigt”, säger hon och berät­tar att hon kom på hur hon skulle få in lite hopp i boken när hon analyserade några reklambudskap. Hon insåg att de där reklammakarna har förstått att ”fan, folk vill ju inte ha saker … jag måste göra reklam som handlar om att du ska ingå i en gemen­skap, du ska få kärlek, du ska få vänskap och när­het” och att det på sätt och vis är hoppfullt att fö­retag måste manipulera människors längtan efter kärlek för att kunna kränga sina prylar.

I boken balanserar hon kritiken av kapitalis­men med en positivare ton i hur hon skriver. Hon ville leda läsaren genom stilen, inte bara genom argumentation:

”Jag är väldigt nöjd med att ibland är det lo­giskt argumenterande och sen är det mycket, mycket känsla, mycket patos, att jag liksom vågade smöra på och vara sentimental och patetisk och jag tycker att jag satte en ton som jag inte alltid gör och inte alltid kan göra.”

”Så fort det fanns en möjlighet att skriva såna hära sentimentala lite Holly-woodmeningar, så gjorde jag det.”

Lyckliga i alla sina dagar gör verkligen skäl för sitt namn, åtminstone i den sista paragrafen där den lämnar läsaren som i ett fyrverkeri av optimism:

”Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kom­mer med sina skyltar: ’OMÖJLIGT.’ Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av det­samma – mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de sä­ger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”

Även om många nog uppskattar de där orden finns det åtminstone en människa som fortfarande inte tror på en bättre framtid, nämligen Nina Björk själv.

”Innan kapitalismen går under kommer klima­tet att ha gjort det väldigt svårt att leva här, som det redan har börjat, att människor måste fly från där de bor, att vattnet stiger, att skördar slår fel, allt det där, att man inte kan bo i storstäder.”

”Jag är verkligen pessimist.”

Det där du skriver om hopp, är det då inte din riktiga känsla?

”Det är min riktiga känsla. Men den är idealis­tiskt grundad och icke analytiskt-hjärna-intellek­tuellt-grundad. Den är inte grundad i hur jag ser den kapitalistiska utvecklingen och de materiella villkoren och allt det där, men jag tycker att män­niskan verkar vara bättre än sitt öde på något sätt … det finns jättemycket som är bra i hur vi är tror jag, nästan som någon slags natur, ja faktiskt natur, men sen när jag ser att vi ändå kan bygga institu­tioner som går precis på tvärs mot det här så blir det där hoppet lätt idealistiskt färgat.”

”Alla människor vill ju egentligen samma sak, även de som lever hela sitt liv för att tjäna så mycket pengar som möjligt, och inte har tid med något an­nat. Nästan alla de vill ju egentligen bara ha kärlek också, det tror jag absolut. Alla vill ha gemenskap, men om man hamnar i en situation där man är uppskattad för att man konkurrerar och där man får en viss gemenskap för att man tjänar så mycket pengar att man får vara med, då sammanfaller de. Längtan efter kärlek blir en prestationsnödvändig­het. Men de där fantasisummorna kan det ju inte vara någon som har som drivkraft. ’Shit, jag har 700 miljoner nu men jag måste ha 900 miljoner’ … det måste ju vara något annat man tror att man ska få då. Det är hoppfullt att de vill ha 900 miljoner om de har 700 miljoner, det är det faktiskt.”

”Det där dumma, ologiska hoppet vill jag gärna hålla vid liv, både hos mig själv och andra … och för att hålla hoppet vid liv är det bra att ha något slags historiskt perspektiv, att saker har förändrats och kan förändras. Det är inte sannolikt, empi­riskt, att detta är det sista systemet.”

Är författare och litteraturvetare

Nina Björk, född 1967, är författare, kulturskribent och litteraturvetare, bosatt i Lund. Hon debute­rade 1996 med den feministiska debattboken Under det rosa täcket. För sin andra bok, essäsamlingen Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön, fick hon Gerard Bonniers essäpris. 2008 utkom hennes avhandling i litteraturvetenskap Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. För tre år sedan släpptes hennes senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde i vilken Nina Björk drömmer om ett nytt politiskt system som innebär mer tid och mindre lönearbete. I boken förespråkar hon en annan ekonomisk ordning där ett människoliv inte går att räknas om i pengar. Nina Björk radar exempelvis upp planetens största bekymmer – föroreningarna som eskale­rar, den biologiska mångfalden som minskar – och undrar om vi inte borde ställa oss frågan: ”Vad fan ska vi göra?” Borde inte alla inse att det är dags för en systemförändring där varken de samhälleliga ekonomiska vinsterna eller de privata penninghjulens omättliga hunger ska styra mänskligheten mot dess slut? frågar sig Björk.