2014 var året då
… rysskräcken åter fick grepp om vårt land och allt som hänt i världen de senaste tjugo åren var glömt
… epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade
… Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till
… militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga
… Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden
… Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar (Storebror ser dig) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder
… Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”?
… socialdemokratin lämnade walkover i frågan om de bolag som riskerar skattebetalarnas pengar inom den offentliga välfärden
… Sverigedemokraterna blev den idealiske fienden som alla (minus 13 procent) kunde ta avstånd från
… Sverige fick en kulturminister som förklarade att hon kunde peka med hela handen, oklart vart eftersom hon saknade både kulturellt intresse och erfarenhet av politiskt arbete
… jag hade fler jobbuppdrag än på många år, men fortfarande bara vet vad jag ska göra de närmaste två månaderna
… jag ryckte upp mig och började skriva något varje dag, på bloggen och annorstädes
… jag under stor tvekan aktiverade mitt gamla Facebookkonto och fann att sociala medier lockar fram mina sämsta sidor (”hur många gillar det här inlägget?”, ”har det kommit några kommentarer än?”) i ett flöde lika mättande som en bamsepåse med potatischips. Jag funderar vidare på hur jag ska göra 2015
… Lena fyllde 65 år och vi bestämde oss för att fortsätta vara särbor, i Visby och Stockholm
… jag fick anledning till en nattlig promenad
… jag såg inledningen till en ny vänskap och återupptog en gammal
… jag deltog i arbetet med att genomföra Världsfilosofidagen på ABF-huset i Stockholm. Kan avlyssnas i radions Filosofiska rummet
… yngsta barnbarnet, drygt ett år, började utveckla en egen kraftfull personlighet
… vi fick veta att sonen och hans fru väntade ytterligare ett barn
… jag varje vecka lärde mig något nytt om sonen på hans och Manne Forsberg Pappapodden
… mina nattliga drömmar fortsatte att handla om huset där vi en gång bodde, ständigt på väg att flytta, oförberett, oplanerat. Någon därinne försöker säga mig nåt
… min löpning hackade (två steg framåt, ett steg bakåt) och aktualiserade problem jag haft under många år i ljumske och lår. Morgonpromenaderna blev desto viktigare
… jag läste Stoner men inte Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt
… Tomas Lappalainens bok Mellan 55 och 60 fick mig att reflektera över min inställning till ålder
… Expeditionen en kärlekshistoria var årets överraskning. Vackert formgiven och skriven med passion
… Johan Svedjedal äreräddade 1960- och 70-talslitteraturen (Ner med allt)
… Välfärdsfabriken och Den stora omvandlingen var två reportageböcker som ställde berättigade frågor om vad vi gör med våra gemensamma resurser och de som arbetar med dessa
… boken Pillerparadoxen inte utlöste den debatt om psykiatrin vårt land så väl behöver, efter Olle Svennings slakt på boken och dess författare i Aftonbladet
… Norstedts förlag fick kalla fötter och drog tillbaka biografin över Jan Guillou på grund av några sakfel, dock inte var värre än att boken kunde ges ut på annat förlag efter några korrigeringar
… Birgitta Stenberg dog och Bodil Malmsten återupptog sin blogg
… Ulf Lundell började blogga
… jag hann läsa Egenmäktigt förfarande innan den stora debatten om Hugo Rask brakade loss
… Mia Berner fina skildring av sin uppväxt (Tretton) fick svensk översättning
… jag såg True detective, danska Arvingarna och Kristina Lugns bokcirkel på tv
… jag fortsatte att se Vetenskapens värld, Veckans brott och K Special, men inte Babel och Kobra
… epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade
… Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till
… militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga
… Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden
… Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar (Storebror ser dig) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder
… Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”?
… socialdemokratin lämnade walkover i frågan om de bolag som riskerar skattebetalarnas pengar inom den offentliga välfärden
… Sverigedemokraterna blev den idealiske fienden som alla (minus 13 procent) kunde ta avstånd från
… Sverige fick en kulturminister som förklarade att hon kunde peka med hela handen, oklart vart eftersom hon saknade både kulturellt intresse och erfarenhet av politiskt arbete
… jag hade fler jobbuppdrag än på många år, men fortfarande bara vet vad jag ska göra de närmaste två månaderna
… jag ryckte upp mig och började skriva något varje dag, på bloggen och annorstädes
… jag under stor tvekan aktiverade mitt gamla Facebookkonto och fann att sociala medier lockar fram mina sämsta sidor (”hur många gillar det här inlägget?”, ”har det kommit några kommentarer än?”) i ett flöde lika mättande som en bamsepåse med potatischips. Jag funderar vidare på hur jag ska göra 2015
… Lena fyllde 65 år och vi bestämde oss för att fortsätta vara särbor, i Visby och Stockholm
… jag fick anledning till en nattlig promenad
… jag såg inledningen till en ny vänskap och återupptog en gammal
… jag deltog i arbetet med att genomföra Världsfilosofidagen på ABF-huset i Stockholm. Kan avlyssnas i radions Filosofiska rummet
… yngsta barnbarnet, drygt ett år, började utveckla en egen kraftfull personlighet
… vi fick veta att sonen och hans fru väntade ytterligare ett barn
… jag varje vecka lärde mig något nytt om sonen på hans och Manne Forsberg Pappapodden
… mina nattliga drömmar fortsatte att handla om huset där vi en gång bodde, ständigt på väg att flytta, oförberett, oplanerat. Någon därinne försöker säga mig nåt
… min löpning hackade (två steg framåt, ett steg bakåt) och aktualiserade problem jag haft under många år i ljumske och lår. Morgonpromenaderna blev desto viktigare
… jag läste Stoner men inte Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt
… Tomas Lappalainens bok Mellan 55 och 60 fick mig att reflektera över min inställning till ålder
… Expeditionen en kärlekshistoria var årets överraskning. Vackert formgiven och skriven med passion
… Johan Svedjedal äreräddade 1960- och 70-talslitteraturen (Ner med allt)
… Välfärdsfabriken och Den stora omvandlingen var två reportageböcker som ställde berättigade frågor om vad vi gör med våra gemensamma resurser och de som arbetar med dessa
… boken Pillerparadoxen inte utlöste den debatt om psykiatrin vårt land så väl behöver, efter Olle Svennings slakt på boken och dess författare i Aftonbladet
… Norstedts förlag fick kalla fötter och drog tillbaka biografin över Jan Guillou på grund av några sakfel, dock inte var värre än att boken kunde ges ut på annat förlag efter några korrigeringar
… Birgitta Stenberg dog och Bodil Malmsten återupptog sin blogg
… Ulf Lundell började blogga
… jag hann läsa Egenmäktigt förfarande innan den stora debatten om Hugo Rask brakade loss
… Mia Berner fina skildring av sin uppväxt (Tretton) fick svensk översättning
… jag såg True detective, danska Arvingarna och Kristina Lugns bokcirkel på tv
… jag fortsatte att se Vetenskapens värld, Veckans brott och K Special, men inte Babel och Kobra
*
