Det som gör filmfestivalen särskilt intressant är att den jämfört med andra festivaler ganska låg profil. De deltagande filmerna är sällan de ”högkulturella,” från de stora filmscennerna. I stället är filmutbudet främst europeisk, japansk samt en del amerikansk independent- lågbudgettfilm. Flera filmer än vanligt på festivaler är regisserade av kvinnor, cirka 20 procent, ett i sammanhanget gigantisk antal. Många regissörer är unga, och det visas mycket debutfilm.

Antalet filmer regisserade av kvinnor, cirka 20 procent, är i sammanhanget ett gigantisk antal. Under 2013 regisserades, producerades, skrevs, fotograferades och editerades ungefär 16 procent av alla filmer kvinnor. Två procent färre än 2012. Även antalet kvinnliga regissörer i svensk film är under 20 procent. Och om mansdomminansen är stor inom filmindustrin i allmänhet, så är den än större för fantastisk film i synnerhet. Siffran 1 procent eller lägre  kvinnliga regissörer är inte ovanligt vid de stora festivalerna.

Festivalens med tonvikten på det annars orepresenterade är därför vital och spännande. Så har den också växt betydligt sedan starten. Årets utbud filmer är fortfarande sjövillt, anarkistiskt, nyskapande och därför väl värd att besöka.

Eftersom festivalen i år fyller 20 år så visas litet av den typ filmer som ugjorde festivalens signum under de första skälvande åren

- Vi kommer förstås att visa videovåld från 1980-talet som var sådana filmer vi visade mycket i början. Exempelvis visas Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust (1980). Men även några nya filmer i 1980-tals miljö som Jim Mickles Cold in July (med Michael C. Hall, Dexter i huvudrollen). En snygg film med en typisk 80-tals slutuppgörelse. Och även festivalens öppningsfilm, Adam Wingards The Guest är gjord i denna stil, även om den inte utspelar sig då, det säger Johan Barrander som är festivalgeneral.

Kanske saknas pamflett-politiken i de flesta filmerna. Men den visuella lekfullheten är istället anslående. Vi möts av allt från sockersöta japanska skolflickor i välkorreograferade kungfu-strider i japanska Haikikku Enjerusus High Kick Angels. Via norska nazist zombier som kör tiger-stridsvagn i Tommy Wirkolas Død snø 2, till flygande hajar som angriper ett trafikflygplan i Sharknado 2: The Second One som producerats på minimal tevefilmsbudgett för TV-kanalen Syfy.

Men all film som visas vid festivalen går inte över styr. Till årets finstämda poetiska filmer hör exempelvis australiska These Final Hours som i likhet med von Triers Melancholia utspelar sig timmarna före jordens undergång. Men där von Trier ägnar sig åt lustmord på en rationalistisk medel och överklass. Så intresserar sig These Final Hours regissör Zak Hilditch åt ödemarkens white trash. Skitstöveln James (Nathan Phillips) är på väg till Den sista dionysiska festen. På vägen möter han den lilla flickan Rose (Angourie Rice) som han räddar undan våldtäkt. I radion rapporteras att kontinent efter kontinent gått under. Katastrofen närmar sig minut för minut i en hiskelig fart. Vare sig skyddsrum eller fylla kan uppskjuta den. Folk begår våldtäkter, mord och testar alla sorters droger och sex. Men går det att under sådana omständigheter även att utvecklas till en bättre människa?

"Mångåriga festivalgeneral Johan Barrander invigde som vanligt Fantasisk filmfestival invrigt och glatt gestikulerande. I år hålls festivalen för 20 året."