Dagmar Daggmask
Del 5
”Har man sett?!” sade Katharina och rörde lätt vid Dagmar.
Det var som om Dagmar fick en elektrisk stöt genom sig. Hon fick genast nya krafter och började vrida och kråma sig – det var uppenbart att det fanns en hel del krafter kvar i henne.
”Ni kommer inte att få mig levande!” tänkte Dagmar. ”Jag tänker överleva och skulle jag dö på kuppen, ska det vara med stövlarna på.”
”Du är så dum, Dagmar”, sade Katharina som om hon kunde förstå daggmaskspråket.
Hon lyfte upp Dagmar, trots att Dagmar ålade sig och vred sig och bildade olika formationer allt ifrån nummer åtta och sex och nio, till en knut med sin långa, feta, akrobatiska kropp.
”Hon är så ful och äcklig, henne tänker jag inte ta i handen”, sade Aleksandra och gömde båda sina händer bakom sin rygg.
”Hon är inte alls ful och äcklig. Hur kan du säga så?”, undrade Katharina. ”Hon är bara lite dum.”
Det var tur att Dagmar inte kunde förstå mänskligt språk. Annars skulle hon ha blivit ordentligt arg.
Dagmar märkte att hon blev lyft upp i luften, att hon plötsligt befann sig så högt upp som aldrig tidigare i hennes liv. Och det var först nu man kunde se hur Dagmar kämpade för att befrias från Katharinas hand. Det var en kamp på liv och död som Dagmar utkämpade:
”Jag varnar dig! Jag tänker inte ge mig! Du skall få se på en fight som du inte ens kan föreställa dig i din vildaste fantasi flickjätten. Jag är David, jag menar Dagmar och du flickjätten, är snart bara ett varnande exempel!” tänkte Dagmar och utdelade slag till vänster och höger med sina båda ändor.
”Usch, kasta henne, kasta henne”, ropade Aleksandra. ”Vad skall du kämpa med henne för?”
Dagmar gjorde allt vad hon kunde för att komma loss från Katarinas hand och varje gång hon var på vippen att lyckas med det, knuffade Katharina tillbaka henne i sin handflata med sin andra hand.
© vladimir oravsky
