Dagmar Daggmask

Del 3

När Dagmar menade att hon hade vilat upp sig tillräckligt länge på altanen, beslutade hon sig för att återvända tillbaka till sin egna underjordiska miljö. Men hon hittade inte den glipan mellan plankorna genom vilken hon tog sig upp. Och de sista regndropparna hade tvättat bort jordspåret efter Dagmar och som bekvämt skulle kunna leda henne tillbaka.

”Prutt samma!” sade Dagmar. ”Det behöver jag verkligen inte bry mig om. Jag kan utan tvekan ändå hitta tillbaka . Är jag kanske inte den bästa av de bästa som finns?” Det var en retorisk fråga, men hon ändå svarade på den: ”Givetvis är jag den bästa!”
Och så började hon krypa, men dessvärre åt fel håll. I stället för att förflytta sig mot blomsterrabatten och gräsmattan, kröp hon djupare in i altanens djup, i riktning mot dörren till villan där Katharina och Aleksandra bodde med sina föräldrar och två katter.
Och solen började skina och Dagmar märkte att det inte var något som gjorde henne speciellt gott, snarare tvärtom, eftersom hon var van att leva under jord där det är fuktigt, mörkt och en behaglig temperatur helt i samklang med hennes behov.
Dagmar tyckte således att hela denna utflykt kändes ganska så svettig och tröttande och överlag obehaglig, hon ville så snabbt som möjligt gräva ner sig i den härliga svala jorden igen.

Borde hon vända eller fortsätta att krypa i samma riktning? Vilket var förnuftigast?

Med den begränsade informationen Dagmar hade, var det inte lätt att avgöra. Hon valde att fortsätta i samma riktning. I samma felaktiga och därmed farliga riktning. Inte kul när man är trött och dessutom oskyddad från den heta solen som inte ville ge sig, utan gassade och gassade som om den ville komma i fatt alla de timmar som den tvingades att leva bakom moln och den obarmhärtigt avgränsande horisonten.

Fast solen var inte det värsta. Det värsta var Dagmar än så länge ovetande om:

Fåglarna. Alla de fåglar som hade sökt skydd från regnet i träden och under villataket och på andra ställen. Alla dessa flög ut och börja flyga runt igen. Och hungriga var de. Var och en av dem som skulle få syn på Dagmar, skulle omedelbart sluka henne som en köttig spaghetti.

© vladimir oravsky

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Oravsky