Dagmar Daggmask
Del 1
Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera henne redan nu, Dagmar var inte vilken som helst annan daggmask, inte minst om det var hon själv som fick karakterisera sig.
”Jag är bara den absolut bästa av bästa”, förkunnade hon outtröttliges, det vill säga då när hennes mun inte var full med jord och halvruttna löv som hon dragit in i de underjordiska gångar som hon egenhändigt, eller snarare egenmundigt, grävde upp.
Sådant självförhärligande låter kanske inte så värst tilltalande i svenska människoöron, men enligt Dagmar kunde hon knappast låta annorlunda, om hon ville förhålla sig sanningsenligt till sanningen. Hennes stora, tjocka, pondusgivande kropp, förlänte henne ett synligt stöd. Att hennes framgång mest berodde på den bördiga, rika jorden i Katharinas och Aleksandras trädgård, visste Dagmar inte så mycket om.
”Mina underjordiska gångar är bara de bästa som någonsin funnits”, tänkte Dagmar, och det fanns ingen som sade emot. Det sporrade henne naturligtvis att tävla inte bara med andra om att vara bäst, utan hon tävlade huvudsakligen med sig själv och hon verkade vara aldrig trött på att gräva nya gångar och tunnlar och ständigt förbättra de gamla. Och förresten, vad annars kunde hon göra? Att hon gillade mat var det minsta man kunde säga om henne och när hon åt, då arbetade hon på samma gång, man skulle gott kunna säga, att hennes arbete var att äta och att äta var hennes arbete. Så praktiskt. Så tilltalande.
Dagmar var på det hela taget mycket nöjd med sitt liv. Och eftersom hon lämnade sina gångar och kom upp till jordytan praktiskt taget bara på natten, när hon skulle plocka fallna blad, var hon inte så värst intresserad av vad som hände där på det ointressanta uppe. Dagmar var övertygad om att hon bodde och levde där, där det verkliga livet levdes.
Inte heller nu, när det började regna ordenligt, brydde sig Dagmar om yttervärlden. Visst var Dagmar med om några regn tidigare, men det var då när hon jobbade med sina gångar djupt, djupt under jorden. Då trängde regnet aldrig ända ner till henne. Så man kan gott säga att Dagmars kunskap om regn var begränsad. Ordentligt begränsad.
© vladimir oravsky
