Bakom en lägenhetsdörr två trappor upp i ett tegelhus i stadsdelen Majorna i Göteborg finns Serieateljén. På väggarna trängs bilder av muskelstinna actionhjältar, elaka satirer av partiledarna och mjuka barnboksillustrationer i akvarell.

– Jag startade ateljén för tre år sedan och nu är vi 14 bildskapare här. Man kan säga att vi är själva navet i den göteborgska seriebranschen. Det är rätt unikt att så många tecknare finns koncentrerade på ett och samma ställe, säger Max Gustafson och sveper med handen över ett vinklat ljusbord med blyertsskisser nära ett av fönstren.

– Och här sitter jag.

Han berättar att han började rita som barn, och aldrig slutade.

– Det är något med att skapa egna världar som jag går i gång på, samtidigt som fantasy aldrig har varit min grej. Mina bilder måste spegla verkligheten. Som liten blev tecknandet en dagbok: hade någon varit taskig gick jag hem och ritade in personen i en serie där jag gav igen. Samma sak kan jag känna i dag om politik: ilskan och funderingarna över hur samhället ser ut brukar till slut hamna på ett papper.

Och det politiska draget, har det alltid funnits med i dina serier?

Max skrattar lite och visar fram till två låga soffor i det gemensamma vardagsrummet.

– Här kan vi sätta oss. Ja, på ett eller ett annat sätt har politiken hela tiden funnits där. Intresset har alltid varit starkt och det bär jag med mig hemifrån. Som liten lät mina föräldrar mig åka barnvagn i demonstrationståg, även om jag aldrig skedmatades med deras åsikter.

I augusti 1991 sköt lasermannen John Ausonius sitt första skott och några månader senare klev Ny demokrati in i riksdagen. Samma år fyllde Max 14 år och började i högstadiet.

– Jag var tonåring under en tid när det blev populärt att vara skinhead. Hela rasistkulturen gav mig kräkreflexer och jag skapade en karaktär, Sture skinnskalle, som åkte på mycket däng. Samtidigt läste jag Arne Anka och där blev det legitimt att väva in politik och samhällskritik. Visst hade jag sett tidningstecknare, Robert Nyberg exempelvis, men den humor jag hade mött dittills hade mest bara varit ... sjuk.

BOKUTGIVNING. I början av 2000-talet började Max teckna Doglas som handlar om den cyniske göteborgaren med samma namn. Några år senare kom Samir, en serie som utspelar sig i en förort någonstans i Sverige. Politisk satir varvas med vardagsbetraktelser i en skruvad humor.

– Men det är först med Det rånade folket som jag kommer ut som en fullfjädrad satirtecknare, berättar han och visar det färdiga omslaget till boken, som släpps i mitten av mars, i sin bärbara dator.

Framsidan föreställer en bruten man framför en tv-apparat, med både ena armen och benet i gips. Runt omkring honom har samhället fallit sönder: det privata apoteket Njuren har fått slå igen, sjukhuset har sålts, skolan har gått i konkurs och hyrorna i huset där mannen bor har höjts och han har blivit vräkt. I bakgrunden syns ett trasigt tåg.

– Boken är en elak blinkning till Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket där han lyfter fram att vi är förslappade bidragsberoende människor som har blivit hjärntvättade av välfärdssystemet, säger Max och klickar fram omslaget till statsministerns bok på Google. Omslaget visar en tecknad bild av en man med halvöppen mun som har hasat ner i en fåtölj framför tv:n. Kring handleden har han surrat fast fjärrkontrollen med ett rep.

STATSMINISTERN. Fredrik Reinfeldt skrev boken 1993 och den är en dystopisk beskrivning av hur det socialdemokratiska styrelseskicket med välfärdssamhället som grund har gjort människor till bidragsautomater. I den ganska korta texten argumenterar statsministern för en stat där individen ska ansvara för sitt eget liv: människor ska inte svälta, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.

– Jag rekommenderar alla som funderar på att rösta på Moderaterna att läsa boken, för den människosyn han presenterar där ... man blir mörkrädd… Reinfeldt lägger fram en idé om att folk binder fast fjärrkontrollen vid sina händer för att de helt enkelt inte orkar gå till tv:n. På mitt omslag har mannen blivit utförsäkrad och fjärrkontrollen hålls på plats av ett bandage kring hans arm. Och titta vad som har hänt med det där repet, säger Max och vrider datorn och zoomar in.

– Det blev en snara och i sopkorgen där bredvid ligger en knölig påse med Moderatgodis. Jag snöar ofta in på detaljer när jag ritar.

Är enrutingar, som Det rånade folket består av, ett bra sätt att framföra samhällskritik, tycker du?

Max fäller ner locket på datorn och lägger den ifrån sig. Efter en stund svarar han. – Ja, det är det. Jag tror att hjärnan behöver omkoda text, medan en bild går direkt in. Även om politiker inte vill erkänna det så är politik alltid känslor. Till exempel visar forskning att statistik inte kan övertyga dig även om du har fel. En bild däremot påverkar dig mycket djupare. Visst kan politiska skeenden vara komplexa, men man får försöka koncentrera sig på en aspekt och hela tiden hålla linjen i bilden.

Hur då?

– Ta försäljningen av Jasplan till Brasilien exempelvis. Vill jag framföra vad jag tycker om det ritar jag bara detaljer som har med Jas att göra. Tänk om jag i stället ritade in en groda i bakgrunden. Då skulle folk börja undra om det är grodor Saab vill sälja och hela bilden är förstörd. Det handlar om att renodla och försöka sätta fingret på det man tycker är problemet. Samtidigt vill jag inte skriva folk på näsan, utan göra det humoristiskt. Och humor är en vetenskap i sig, men när den funkar tror jag att den är det bästa verktyget om man vill klä av makten.

FÄRGSTARKT . Max visar in till sin arbetsplats vid ritbordet igen. Hela kortväggen är täckt av enrutingar, varav flera kommer att hamna i Det rånade folket. Att titta på väggen är lite som att läsa en dagstidning: här finns serier om bostadsbristen, sjukvårdssystemet, miljökatastrofer och Sverigedemokraternas utopisamhälle – en mataffär där personalen bär folkdräkt och säljer snus och Kalles kaviar. Det är färgstarkt och knasigt. Många karaktärer, främst politiker och andra personer på maktpositioner, har ett trött och lite blasé uttryck. Deras ögon är smala springor.

– De där ögonen är en rest från när jag läste Katten Gustaf som barn och de har fått följa med in i mitt eget tecknande, säger Max och skrattar.

En del serietecknare är mer texttunga än andra. Hur ser förhållandet mellan text och bild ut för dig?

– Som satirtecknare tycker jag att det är viktigt att jag berättar så mycket som möjligt med hjälp av bilden. Det är min uppgift. Förr gjorde jag serier med jättemycket text. Jag tror att jag blev Arne Anka-smittad ett tag. Nu tänker jag tvärtom. Det finns också en ekonomisk aspekt av det. I den här branschen finns det ingen standardbetalning, utan man måste själv känna vad man mäktar med. Det går helt enkelt inte runt om jag ritar serier med mycket text, eftersom det tar väldigt lång tid.

Komikern Özz Nûjen har sagt att han alltid är i opposition mot makten. Hur tänker du kring det? Hade du till exempel kunnat göra en satirbok om de rödgröna partierna?

– Att säga att man alltid är i opposition blir så barnsligt. Det är som att man gör något bara för att provocera, och det har aldrig tilltalat mig. För mig handlar det om att reagera mot den politik som drivs i dag, säger Max och lägger händerna i knäet.

– Jag tänker till exempel på privatiseringarna och miljön, fortsätter han efter en stund. Jag skulle önska att vi hade en ekonomisk tillväxt som är baserad på människors lycka och inte ett system som vill samla på sig så stora förmögenheter som möjligt. När det gäller miljön blir det tydligt att naturvärden hela tiden går förlorade till förmån för pengavärden. I naturen ser vi facit av girighetens konsekvenser. Jag hoppas att jag kan lyfta frågor som de här i min bok. Det är det jag vill.

Fem snabba till Max

Är du självlärd?

– Jag har gått två utbildningar i animation och där hade jag lärare som var serietecknare. Annars har jag lärt mig på egen hand. När jag började i mitten på 1990-talet fanns det inga serietecknarskolor. Den i Malmö, där många av dagens serietecknare har gått, startades först 1999.

Kan du leva på det du gör?

– Ja, i dag kan jag det, men jag har haft mina hundår. Länge hade jag ett brödjobb som personlig assistent. Det är först sedan 2010 som jag helt kan leva på tecknandet.

Måste en serie vara politisk för att vara rolig?

– Nej, absolut inte. Jag går i gång på naivt och barnsligt tecknad humor. Roliga gubbar.

Behöver du ibland ändra dina serier för att de ska passa en tidnings målgrupp?

– När jag precis hade börjat sälja till tidningar hände det att jag fick formulera om och ändra vissa stötande detaljer. Någon enstaka gång fick jag hela serien refuserad. Ren censur har jag bara varit med om en gång och då handlade det om en satirbild om avregleringen av järnvägen, som jag gjorde till en annonskampanj åt Seko hösten 2012. Den stoppades av det statliga bolaget Jernhusen som äger tågstationerna i Sverige. Deras motivering var att de inte kunde kritisera den marknad som de själva verkar på. När det gäller tidningsredaktioner har det blivit bättre med åren, kanske för att jag numera visar upp materialet innan det är färdigt.

Varför tror du att det har skett ett uppsving för serier de senaste åren?

– En förklaring är nog att vi översköljs av information i dag och då blir serier ett skönt komplement. De är lätta att ta till sig, men kan ändå förklara rätt komplexa sammanhang.

Om

Max Gustafson 36 år

Född i Stockholm Bor: på Hisingen i Göteborg.

Familj: Sambo och två barn på två och fyra år.

Gör: Är satirtecknare och aktuell med boken Det rånade folket som ges ut på ETC förlag i mitten av mars. Det är Max Gustafsons första bok med satirbilder. Han har tidigare gett ut tre seriealbum.

Tidigare publicerat: Första serien var En sjuk värld som gick i ungdomstidningen Pannik 1997. Därefter har han bland annat gjort serien Tompa för Stockholms Fria Tidning, Doglas som gick som följetong i Göteborgs-Posten och senare gavs ut på Komika förlag, samt Samir som gick i Stockholms City i mitten på 2000-talet.