Den gamle rock- och bluesgitarristen Mick Taylor, numera även chefredaktör för den internationella facktidningen The Guitarist rankar Åhdénsamlingen som den finaste i världen.
Bröderna Åhdén har samlat på gitarrer och andra vintageprylar i flera årtionden.
Hur kom det sig att ni började samla gitarrer?
- Mycket är en slump, vi följde med morsan till Vännäs där vi fick välja något ur kiosken. Högst upp hängde det tidningar i klämmor och vi pekade på en framsida som såg ut som Beatles men det var Rolling Stones. Vi bläddrade fram en sida med Brian Jones stående med lång lugg och sin Perron Boxgitarr. Det gjorde ett väldigt stort intryck på oss som väl var 8-10 år då. Det såg så tufft ut, kanske borde vi börja spela gitarr tänkte vi. Dessutom var vi redan intresserade av musik då både morsan och farsan spelade. Senare började vi köpa billiga gitarrer. Vi hade en granne som var jazzmusiker. Han hade en Les Paul, en 56:a med kraftigt överstyrt ljud, vi hade aldrig hört något liknande förut. Han lärde oss mycket, säger Samuel, vet inte hur det hade blivit annars. Är det gitarren själv, musiken eller gitarrljudet ni imponeras mest av?
- Vi överväldigades av gitarrljudet. Samuel förklarar vidare att det ljud man får via Marshallförstärkare och Les Paulgitarrer är måttstocken för hur det ska låta. När John Mayall & The Bluesbreakers 1966 spelade in på full volym tyckte producenten först att ljudet var orent men gitarristen Eric Clapton stod på sig och skapade därmed förebilden för det moderna gitarrljudet.
Tvillingarna Samuel och Michael verkar kunna prata hur mycket som helst om gitarrer. De flikar gärna in och fyller på i varandras utläggningar vilket bevisar samstämmighet och att de är överens såsom tvillingar brukar vara.
Hur kom det sig att ni ville ha så många olika gitarrer?
- När Jimi Hendrix slog igenom med en ny sorts elektronisk musik 1966 spelade han på en Fender Stratocaster.
Vi förstod mer och mer att det kan låta på så många olika sätt. Ofta inspireras vi av gitarrister som förebilder. Vi vill ha samma grejer med samma ljud.
Fender Stratocaster 1954
När vi först hörde Johnny Winter på 70-talet spela på sin Gibson Firebird hade vi aldrig ens sett en sån på bild men vi ville ändå ha en. I början hade vi inte råd att ha många gitarrer utan vi sålde, köpte och bytte. Det var först när vi började köpa tillsammans vi samlade på oss många. Under sent 70-tal tog Brödernas samlande fart ordentligt. De lärde känna en man kallad Greken vars mamma jobbade på SAS. Han reste mycket, köpte själv gitarrer men framförallt till tvillingarna Åhdén. De samlade kapital, Greken köpte in 50-70 gitarrer åt gången under sina resor till bland annat USA. Det blev runt 35 kontainrar sammanlagt.
- Det var inte så dyrt, dollarn låg lågt. Vi sålde hälften och fick ha en långsiktig plan. Vid den tiden var gitarren bara ett instrument, det var inte den hausse som är idag. Jag frågar ifall de har några gitarrer i samlingen som kända gitarrister har spelat med och märker att de har fått frågan ett flertal gånger tidigare.
- Kändisfaktorn ska inte ta överhanden, men vi har en del gitarrer som använts av mycket kända gitarrister på 60-talet, t ex från Who. Det finns två faktorer som är trista när de får för mycket fokus, säger Michael: Hur mycket är gitarren värd och vilken känd gitarrist har haft den? Vi vill ha fokus på det exklusiva med instrumentet i sig. Respekten för en gammal Gibson. Hur bra instrument det är. Hur pass unikt det är.
Det är som med skivor, om du har Elvis fem första stenkakor på Sun Records då spelar det ingen roll om du får 50 000 för dom. Man vill ju ha dom kvar.Det finns många drivkrafter för att samla på något. Vari sitter passionen? Vad är det som ger glädje?
För bröderna Åhdén är det jakten, de berättar att de så fort de vaknar loggar in på "gitarrsajten" på Ebay och kollar om det kommit in något nytt intressant att köpa.
- Sen ringer vi varann, säger Samuel, kollar upp. Har vi råd? Måste vi sälja nåt? Allt det där. Resan är målet.
- Mycket går via internet nu. Förr fick man skriva brev, prenumera på nyhetsbrev. Det kom en fotostatkopia varje månad. Det låter otroligt men är inte så himla länge sen, förklarar Michael.
Tvillingarna Åhdén berättar om många händelser och möten med intressanta människor gitarrsamlandet gett upphov till.
Gibson - Flying V 1959
Ett exempel är när Dave Edmunds och Billy Bremner från brödernas favoritgrupp brittiska Rockpile var i Umeå och tittade på deras gitarrsamling.
- Det var en ganska rolig episod då Samuel packade upp en 59:a Strung Lee, berättar Michael.
"-Hey Billy heres a hundred ground, ropar Dave. – I cant afford to touch it, svarar en hänförd Billy". Åhdéns har samlandet I blodet, de var mycket på auktioner under uppväxten. Mamma och mormor åkte och köpte gamla grejor.
- Det var inget konstigt med ifall mamma köpte in 5 ganska likadana soffor, det var bara att ställa upp på vinden. Morfar hade taxi- och bussrörelse, det fanns många gamla bilar på gården. Vi växte upp i baksätet på en gammal "Cheva" och förstod tidigt att gamla saker kunde ha ett speciellt värde. Detta har lett till att tvillingarna inte bara samlar på gitarrer utan även har en mängd andra instrument, ett antal gamla fordon, årgångar av serietidningar, gamla ficklampor mm.
- Det här har gett oss en enorm livskvalité. Det är som när dom här engelsmännen kom. Vi hämtade upp dom med våra veteranbilar och dom var jättenöjda. Det är en sån upplevelse, som en tidsmaskin att kunna använda dom här grejerna i vardagen. De betonar ofta vikten av att ha någon att dela intresset med.
- Det är en enorm fördel att någon annan förstår passionen och nerdnivån. Som väl är är våra fruar bästa vänner och umgås mycket. Det är väl nästan en slump att dom inte är tvillingar dom också. Dom är ganska lika varandra.
Så vi har kunnat lägga ner tid på gitarrerna. Vi har alltid haft heltidsjobb vid sidan om, ibland flera jobb för att kunna frigöra pengar till instrument. Det är bra att ha täckning bakåt, familjen får inte bli lidande. Vi har lagt allt kapital på gitarrer, inte så mycket på resor, krogbesök, nya kläder eller bilar. Vi har inga såna laster.
- När vi var runt 40 åkte vi på semester två år i rad men det var inte så mycket att ha. Bra öl hade dom, men man var bara nervös, det fanns inga gitarrer där, säger Samuel och skrattar.
- Dom här grabbarna har världens bästa gitarrsamling, säger projektledaren Fredrik Fagerlund. Det speciella är att det är två "workers", dom har jobbat ihop den här samlingen. Det är inte som för miljardären Paul Allen som kan köpa vad han vill. Många samlare i framförallt USA är väldigt förmögna människor som kan komma på att dom vill köpa alla Jimi Hendrix prylar och då spelar det ingen roll vad det kostar.
Både Samuel och Michael kommer framöver att jobba enbart med Guitars – The Museum i Umeå.
- Det kommer att kännas fantastiskt, framförallt blir det roligt att gå till jobbet. Fritid, vem vill ha det. Vi kommer inte vilja gå hem, nu när vi får betalt för att jobba med våra egna gitarrer.
- Vi kommer att ha visningar, guidningar och pyssla om våra gitarrer. En del besökare vill veta mycket om olika gitarrers historia och ställa alla svåra frågor, andra tycker bara det är häftigt med deras färg och form. Michael berättar att många gitarrers utseende präglas av vilken tid det var. På 50-talet gjordes många cowboyinspirerade gitarrer. Under hippieeran på 60-talet dök det upp gitarrer med metallickfärger som passade bra in i flower poweridealen. En annan intressant parallell är den hur design och formgivning av gitarrer och bilar hörde ihop.
- Man lånade material, lack och plaster av varandra. Även namnen hängde ihop: Gibson gjorde basen Thunderbird och Ford gjorde bilen Thunderbird. När Gibsons nya gitarr fick heta Firebird så hette Pontiacs bilmodell Firebird.
- Nu när vår kompis Magnus, industridesigner som delar gitarrintresset, kommit med också så pratar vi mycket om hur gitarrerna är gjorda. Vi har lärt oss mer och mer och eftersom vi gör en bok nu så är det extra viktigt att all fakta om gitarrerna stämmer, lägger Samuel till.Vilken enskild gitarr är ni allra nöjdast med att ha i samlingen, vilken är favoriten?
- I mitt fall är det en sån här B-Bender, säger Samuel, den tidigast kända efter original, köpt av en äldre man i USA. En 72:a Telecaster där originalkvittot från installationen finns kvar, det är unikt.
- Sunburst Les Paul som gjordes mellan 58-59, 60, kontrar Michael. Det är ett fantastiskt bygge, det mest komplexa, ett oerhört bra instrument. Den är värdefull och en skönhet.
Finns det någon viktig gitarr ni ännu inte fått tag i?
- Ja det finns en som vi inte har, eller har råd med. Det är Gibson Explorer från 1958-59. Det gjordes inte många av dom, 36 exemplar varav det nog bara finns ett fåtal kvar.
Här går Fredrik in i diskussionen och öppnar upp för att det kan finnas någon okänd finansiär som vill vara hjälte.
- Fram till dess får vi väl ha en tom monter: The missing piece – Gibson montern.
Hur har ni förvarat alla gitarrer fram till nu?
- Vi har haft en säker lokal, packat från golv till tak. När The Guitarist – världens största gitarrtidning – var här och gjorde reportage tog det en vecka att packa upp allt. Det var första gången på 13 år. Vi hittade gitarrer vi inte hade en aning om att vi hade.
Spelar ni på alla gitarrer ni köper?
Vi ställer in allt ljud, justerar så det låter bra. Sen har dom åkt ner i källaren. Vi har ett visst antal gitarrer vi spelar på, 5 gitarrer var. 1974 spelade vi med Nationalteatern i Blå hallen. Vi har flera egna band vi spelar i, originalbandet heter Steve Roper Band, efter seriehjälten.
På min fråga hur Fredrik Fagerlund lärt känna Michael och Samuel kommer det fram att även han är gammal gitarrist och "gitarrfreak".
- Jag började i Hagströms musikaffären 1987-88, då jobbade Michael där och Samuel gjorde mycket service, så jag har gått kursen i vintagegitarrer. Vi har väl länge haft idén att man borde ställa ut Michael och Samuels gitarrer, hitta ett samarbete. Fredrik driver sedan 2006 rockklubben Scharinska tillsammans med Jonas Svedin.
- Nu ställdes vi inför situationen att vi behövde nya lokaler, hitta ett nytt projekt. Många pusselbitar har fallit på plats. Att projektet går i lås beror till 33% på hårt arbete och 66 % på timing och tur. En väsentlig del i det här är att gamla Vasaskolan med en yta uppemot 5000 kvadratmeter stod tom och outhyrd i centrala Umeå. Dessutom har kommunfullmäktige stått eniga i att stödja projektet genom att framförallt stå för ombyggnationer av lokalerna.
- Det här har enat Umeå, alla partier var positiva och många inom alla befattningar kände för projektet. Sånt händer sällan, säger Michael med stolthet i rösten. Den gigantiska och stiliga byggnaden rymmer numera gitarrmusum innehållande montrar med framförallt elgitarrer men även akustiska, banjos, mandoliner, basar, förstärkare och trumset av klassiska märken och årgångar. En del är gjord så att instrument kan bytas ut för att ge besökare nya intryck. Förutom de permanenta utställningarna finns lokaler för gästutställningar. Först ut är "Umeå Hardcore".
Rockklubben Scharinska har flyttat in. De kommer även ha kvällar med dansmusik, punk, hårdrock, jazz, inte bara gitarrbaserad musik men visst finns det en klar koppling till gitarrsamlingen. En musikaffär kommer att locka museibesökarna med stort utbud av nya instrument till försäljning.
Umeås legendariska skivbutik Garageland är en attraktion för vinyl och cd-samlare som numera även de finns innanför Guitarhusets väggar. Det finns förstås också restaurang och bar för den törstige och hungrige.
- Det blir ett turistmål, ett riktigt musikhus, säger Fredrik. Vi har satsat på att engagera mycket internationell press. Om man har världens finaste gitarrsamling, då är det ju viktigt att världen får reda på det. Det här projektet är en viktig internationell gitarrhändelse. 30 000-40 000 besökare per år Fagerlund räknar med.
Tvillingarna Åhdén menar att de hittills inte är särskilt kända i Umeå.
- Vi har hållt en låg profil medvetet. Vi har ju inte samlat för att bli kända utan för vår egen skull.
Förutom all annan publicitet inför Guitars öppnande, dokumenteras nu gitarrsamlingen i en bok med foton av proffsfotografen Roger Degerman och filmen "Gitarrtokig" spelas in av Barracuda Film & TV.
De gladlynta, ödmjuka gitarrsamlarna Åhdén lär knappast kunna undvika att bli igenkända framöver.