Anna Odells film är ett litet mästerverk ety hon gestaltar ett gränsöverskridande mellan dokumentär och mellan konst- och spelfilm. Hon skapar en ny genre inom film. Anna Odell är från början utbildad konstnär och använder sig av film för att berätta och delge sin historier. I verket ”Okänd kvinna 2009 349701” iscensatte hon en psykos där en kvinna ( Anna Odell) planerar att ta sitt liv. Vilket resulterade i en tvångsintagning. Hon presenterade verket i tre rumsliga installationer på Konstfack – starkt och gripande.
I verket ”Återträffen” fortsätter hon att berätta utifrån sina erfarenheter. Hon använder sig av tvära kast mellan det dokumentära och spelfilmen. Som betraktare hålls man kvar i ett säreget spänningsfält med stark känsla av obehag och rädsla.
Filmen utsätter publiken för ett ”gungfly” av verklighet och fiktion. Anna Odell gestaltar ur ett inifrån sig själv förträffligt när hon iscensätter den klassträff som hon själv inte var inbjuden till. När festen skall börja inleder hon ett tal om den mobbing hon utsattes för av killar och tjejer i klassen. Hon tar tag i sina forna mobbare och ställer dem mot väggen och ställer frågar varför de mobbade henne.
Den aggressiva stämningen i klassen ökar gradvis och blir nästan outhärdlig. Klasskamraterna blir uppretade och påverkade av situationen och frågar sig varför hon kommit och förstör deras fest. Kameran förflyttar sig i den tomma sterila korridoren med klassiska femtiotalslampor som många känner igen. I denna skolbyggnad blev Anna Odells skoltid en ständig kamp. En kamp för att passa in i hierarkin att bli accepterad för den man är.
Plötsligt återupprepas mobbningssituationen på filmduken, skickligt skapad av Anna Odell. Utanförkänslan återuppstår och hon den mobbade utesluts ur gemenskapen. Mobbingbeteendet uppstår och upprepas. Klassen är tillbaka i årskurs nio på ruta ett. Som vuxna individer är klassen knappast förändrad. Flera ursäktar sig. ”Vi var ju bara barn” urskuldar de sig med.
Men man är aldrig oskyldig. Även ett barn har en starkt utvecklad kännedom om vad som är rätt och fel. Utan vuxna i skolan ökar grupptrycket, den man minst anar dras med i en mobbinggrupp som mobbar och trakasserar. Det är ofta godtyckligt vem som blir drabbad.
Jag håller bokstavligen andan under filmen och tänker på hur många av oss i salongen har inte varit med om mobbing eller bevittnat liknande historier på skolgården eller i skolkorridoren.
Jag tänker på en kille som blev så svårt mobbad i nian på vår skola i en Göteborgsförort så att han begick självmord.
Jag var vittne till denna mobbing och försökte berätta. Ingen vuxen lyssnade. Det var ett villasamhälle men det spelar ingen roll. Mobbing finns överallt oberoende av klass och bakgrund. Filmen är en fullträff både ur ett regiperspektiv och Anna Odells gestaltning av sig själv.
Kan det bli bättre!
