Kuppen den 1 september 1969 avsatte kung Idris I och markerade inledningen på en omfattande revolutionär omvandling av hela det libyska samhället. Den unge kuppledaren, Muammar Gaddafi avskaffade den västvänliga monarkin, stängde USA:s militärbaser i landet började alfabetisera befolkningen och bygga upp välfärden. Det nya Libyen fick så småningom namnet Al-Jamahiriyya, vilket betyder ungefär ”folkrepublik”. Dess flagga var den enda nationsflaggan i världen med bara en färg och inget mönster, vapen eller några andra detaljer. På vad anspelade den gröna färgen?
Den gröna färgen är förbunden med islam, men särskilt med shiismen. Shia betyder ”partisan” på arabiska och betecknar dem som i islams tidiga historia tog parti för Ali i striderna om kalifvärdigheten vilka följde på Muhammeds död. Muhammed hade gett Ali en grön fana och Ali själv bar en grön mantel. Ali var Muhammeds kusin och svärson, gift med Muhammeds dotter Fatima, och var den lärjunge som stod honom närmast. Han uppfostrades av Muhammed. Det uppstod mycket tidigt en föreställning om att Ali hade fått motta en särskild undervisning av Muhammed. Denna föreställning finns hos de flesta esoteriska grupper inom islam, men är särskilt framträdande hos shiiterna. Alis gröna mantel är en symbol för esoterisk kunskap. Inom sufiska och shiitiska grupper är det så att när en lärjunge initieras i esoterisk kunskap ikläs han en mantel av sin lärare.
Efter Muhammeds död splittrades den islamiska församlingen i olika partier. Det parti som föredrog Ali som ny ledare eller ”kalif” och som betonade dennes särskilda förtjänster och esoteriska kunskaper fick namnet shiiter efter arabiskans ”shiat Ali” eller ”Alis parti”. Detta parti förlorade den hårda och blodiga politiska, religiösa och militära kampen om ledarskapet och sedan dess har shiiterna varit en förföljd minoritet. Shiiterna själva är uppdelade i många olika grupper.
Alis och Fatima son, Hussein, ledde senare ”Alis partisaner” i ett uppror mot den dåvarande kalifen Jazid. Upproret slogs ner och Hussein och hans familj stupade vid Karbala i Irak. Shiiterna menar att profetens familj, Ahlul Bayt eller ”Husets folk”, bär på ”den sanna islam”, den islam som Ali genom sin uppfostran fått motta av Muhammed. Denna islam ska ha undertryckts av de politiska ledarna, som usurperade makten efter Muhammeds död. Inom shiismen anser man alltså att majoriteten av världens muslimer inte känner till ”den sanna islam” utan har fått lära sig en förvrängd form av islam som konstruerades av kaliferna och deras präster.
Detta tema är något Gaddafi ständigt återkommer till i sina tal och skrifter. Han menar att ”den sanna islam” fortfarande är okänd och skymd av den officiella teologin eller den sunnitiska ortodoxi som konstruerades av den vinnande sidan i konflikten med ”Alis parti”. För Gaddafi sammanfaller denna föreställning om den undertryckta islam med föreställningen om en socialistisk islam, en islam för de fattiga och förtryckta klasserna. Denna socialistiska islam identifierar Gaddafi med Ali och hans närmaste anhängare, särskilt Abu Dharr al-Ghifari, som brukar lyftas fram som förebild av socialister i islamvärlden, till exempel av iraniern Ali Shariati. Grönt är Ahlul Bayts färg, Ali, Fatimas och Husseins färg, dessa bärare av ”antikalifatets islam”, och Gaddafi gör den också till de förtryckta klassernas färg och den islamiska socialismens färg.
I arabisk kultur symboliserar den gröna färgen ungdom och virilitet (det har självklart att göra med grönska och fruktbarhet) och förknippas därmed med begreppet ”futuwwa” eller ”ridderlighet”. I detta begrepp ryms idéer om ungdomlig ”kämparglöd” och ”käckhet”. Ali betraktas som futuwwas eller ridderlighetens förebild framför andra. Han är den unge krigaren, kraftfull och tapper, men också filosofisk och kontemplativ. När Gaddafi väljer grönt som revolutionens färg är det en anspelning på futuwaa, ”den revolutionära ungdomens färg”, men därmed återigen en koppling till Ali och hans parti som ”stod upp mot sin tids kungar” som bärare av en annan, mera esoterisk, men framför allt mera radikal och socialistisk tolkning av islam.
I sina tal hänvisade Gaddafi gång på gång till den shiitiska traditionen och hävdade att ”muslimer egentligen är shiiter”. Med det ville han säga att det finns ”en sannare islam” som har förmedlats av Ali och Fatima och deras söner: Ahlul Bayt. Men de flesta muslimer vet inte om detta, de känner inte till denna undertryckta tradition, och behöver göras medvetna. Gaddafis idéer om denna islam var dock moderna, framsprungna ur vår tids diskussioner om kolonialism, demokrati, rasism och imperialism.
Det väsentliga är föreställningen om en undertryckt och okänd islam. Inom vissa shiitiska grupper sägs till och med Fatima inneha ”en dold Koran”, ett påstående som av ortodoxa sunniter är skandalöst, avspeglar den starka känslan hos shiiterna av att ”den sanna islam” aldrig förverkligades och att den dominerande formen av islam, ”kalifernas islam”, är en förvrängning.
Den gröna socialism som Gaddafi formulerar i Den gröna boken, publicerad första gången 1975, skiljer sig från den röda socialismen på så vis att den bygger på arabisk nationalism, stamgemenskap, folkliga traditioner och islam. Det är en grön version av Maos lilla röda. I sina tolkningar av islam vänder han sig mot den sunnitiska ortodoxin, men också mot medeltida skolastisk teologi i allmänhet. Han har ett mycket ”frisinnat” förhållningssätt till källorna och kritiserade öppet de ortodoxa teologernas stela och dogmatiska mentalitet. Revolutionen avskaffade både månggiftet och slaveriet. Gaddafi ifrågasatte feodala, kapitalistiska och kvinnoförtryckande tolkningar, vilka är som mest framträdande inom wahhabismen, den version av islam som är statsreligion i Saudiarabien och Qatar, två hyperkapitalistiska monarkier, som i praktiken upprätthåller ett slavsystem och därtill politiskt är verktyg för USA-imperialismen. Här skulle man också kunna tala om höger- och vänsterislam.
Den gröna flaggan avskaffades av de kontrarevolutionära högerislamister som med Natos hjälp störtade Al-Jamahiriyya. I dess ställe återinfördes det gamla västvänliga kungadömets flagga. USA har återigen trupper i landet och klockan i den antikoloniala kampen har på så vis vridits tillbaka. De nya reaktionära, puritanska tolkningarna av islam, med ursprung hos en ”prästelit” i Saudiarabien, ser med avsky på alla folkliga uttryck för islam i den libyska kulturen. Särskild fientlighet visar man gentemot den utbredda helgon- och gravkulten som blomstrade under Gaddafi. Gamla gravar av stort kulturhistoriskt värde har jämnats med marken av bulldozrar. För arabnationalisten Gaddafi var renlärighet inte det primära utan folkets kultur hade också ett värde som bärare av det kollektiva minnet och den nationella identiteten.
Kontrarevolutionen syftar till att rensa bort alla rester av socialism i den libyska ekonomin. Gaddafi inledde själv denna process efter Sovjetunionens fall. I en värld dominerad av en enda, kapitalistisk supermakt såg han sig tvungen till eftergifter för att överleva. På det religiösa planet syftar kontrarevolutionen till att utrota alla folkligt-magiska ”kätterska” uttryck. Gaddafi hade en relativt pluralistisk och tolerant inställning. “Fanatikerna har inneburit en katastrof för islam” brukade han påpeka. Fanatismen, menade han, var vid sidan om västerländsk imperialism, en viktig orsak till islamvärldens efterblivenhet och okunnighet. Under kriget framkom det att Gaddafis soldater bar magiska amuletter, vilket visar på den typ av islam som den gröna sidan stod för. Den nya puritanska och intoleranta riktningen efter Gaddafis fall är tydlig i valet av mufti (ungefär motsvarande ”ärkebiskop”). Muftin, Sadiq Al-Gharyani, kommer från den wahhabitiska skolan och står nära den saudiska prästeliten.
I flera tal har Gaddafi framhållit Ahlul Bayts roll, Ali och Fatima och deras söner, som förebilder för muslimer och särskilt för den islamiska socialismen. ”Alla muslimer är Ahlul Bayts partisaner”, sade han. Med detta vill han säga att ”den sanna islam” som man som muslim borde ansluta sig till är ”den dolda islam” som förmedlats av de förtryckta från Ahlul Bayt. Han har också sagt att det shiitiska, fatimidiska riket, bar på Nordafrikas ”sanna” kultur och identitet. Fatimiderna var ättlingar till Muhammeds dotter Fatima och hade en grön flagga, identisk med den libyska folkrepublikens.
På 900-talet erövrade fatimiderna Egypten och år 969 grundlade de Kairo som sin huvudstad. Al-Azharuniversitet fick sitt namn efter Zahra, ”den strålande”, ett av Fatimas många namn. 900-talet har av den franske islamologen Louis Massignon kallats för ”islams ismailitiska århundrade”. Fatimiderna var nämligen ismailiter, en ”kättersk” riktning inom shiismen, och utgjorde alltså en kättersk minoritet inom en kättersk minoritet. Fatimiderna är kända för sin religiösa tolerans och sitt generösa stöd till vetenskap och konst.
När Gaddafi gör sådana uttalanden tolkas det som att han ställer sig på fatimidernas sida i konflikten med de sunnitiska, abbasidiska kaliferna. Det är alltså oerhört provocerande för ortodoxa sunniter och kanske framför allt för wahhabiter, vilka betraktar det saudiska kungadömet som sunniternas ledarstat, abbasidernas arvtagare. Gaddafi har också vid flera tillfällen, särskilt i ett tal som hölls i mars 2007, tillkännagivit sin avsikt att återupprätta det fatimidiska riket i Nordafrika, en stat präglad av både socialism och ett frisinnat eller ”kätterskt” förhållningssätt till islam, inspirerat av shiismens idé om en undertryckt kunskap.
När Gaddafi sade att han ämnade upprätta ett nytt fatimidiskt rike var det ett annat sätt att säga att han inte accepterade wahhabiternas tolkningsprivilegium, att han stod för en alternativ islamisk modell och att han, liksom fatimiderna en gång hade utmanat abbasiderna, nu utmanade saudierna.
Den libyska kontrarevolutionen använde, när man vände sig till arabisk publik, av en religiös retorik som anspelade på en ortodox sunnitisk kritik av Gaddafis folkligt-magiska, progressiva och socialistiska islamtolkningar. Det var ett av huvudargumenten i propagandan att Gaddafi hade hädat och avfallit från islam och att ”jihad” eller heligt krig därför var en plikt. Samma diskurs hördes från predikstolarna i Saudiarabien. Gaddafi provocerade rejält genom att säga att hajj, vallfärden till Mecka, var en meningslös ritual som bara tjänar till att skänka saudierna profiter och prestige. Han föreslog vidare att Mecka borde fråntas saudisk kontroll och i stället styras av ett internationellt islamiskt råd.
I talet som hölls i mars 2007 avvisade Gaddafi idén om att sunnismen skulle vara arabisk och shiismen persisk. Det fatimidiska riket, sade han, var arabiskt och nordafrikanskt. Det fick sitt namn efter Fatima, Muhammeds förtryckta dotter, som undanskuffats ur islams historia och vars islam förblivit okänd för de flesta muslimer. Fatimiderna var ”en ung kraft” sade Gaddafi, ytterligare en anspelning på det gröna som symbol för futuwwa och revolutionära ideal. ”Vi i Nordafrika”, sade Gaddafi, ”är en modern fatimidisk stat. Vi är shiiter.”
Om Gaddafis gröna socialism kan man läsa i boken Islam and the Third Universal Theory: The Religious Thought of Mu’ammar al-Qadhdhafi av Mahmoud Ayoub (1987). I boken förekommer också Gaddafis hänvisningar till Abu Dharr al-Ghifari, en vanlig förebild för islamiska socialister och en av Alis partisaner i striderna om ledarskapet.
Detta underifrånperspektiv, sättet att betrakta islam underifrån, återkommer i Gaddafis syn på svarta människor. Han provocerade ultrakonservativa arabiska grupper genom att kalla sig själv för afrikan, Libyen för ett afrikanskt land och tillskriva svartheten positiva egenskaper. Detta var en av de saker som gjorde kontrarevolutionärerna arga.
Ultrakonservativa araber ur högre samhällsklasser, gamla slavägarfamiljer, vilka utgjorde stommen i kontrarevolutionen, kände sig kränkta av Gaddafis upphöjning av de svarta. Det var en av de saker som kontrarevolutionärerna ville ”ställa till rätta” genom etnisk rensning. Miliserna fördrev svarta från sina hem och sprayade det arabiska ordet för slav, ”abid”, på väggarna. Tuaregerna massakrerades. De saudiska och qatariska slavstaterna, i vilka svarta än idag helt öppet kallas ”abid”, var förebilder även i detta hänseende.
I en fruktansvärd video som visades av Russia Today ser man hur kontrarevolutionärer har satt in svarta libyer i burar och bakbundit dem. De tvingar sedan sina offer att äta gröna flaggor medan de skriker rasistiska glåpord. Det innebär att kontrarevolutionen helt medvetet förknippade den gröna flaggan med svarta människors rättigheter.
Den gröna socialismen, som ville vara förlorarnas ideologi, blev till sist själv en förlorare i den brutala kampen mot kapitalistiska och konservativa tolkningar av islam.