1. Då nästan 80% av den energi, som världen konsumerar, har sitt ursprung i fossila bränslen (olja, kol, naturgas) måste vi på ett eller annat sätt ta oss ur detta beroende. Att snabbt minska fossilberoendet från dagens 80% ner till, låt oss säga, 20% utan att denna minskning kompenseras genom en snabb ökning av icke-fossilbaserade bränslen skulle leda till att världsekonomin kollapsade och vore därför kontraproduktivt. Den närmast till hands liggande lösningen är storskalig satsning på förnybara energislag, det vill säga biobränslen, solenergi, vindkraft, vattenkraft samt geotermisk energi [1]. Tråkigt nog bedöms utbyggnadspotentialen för de två sistnämnda vara förhållandevis begränsad. Omfattande satsningar på solenergi och vindkraft pågår dock runt om i världen, med Kina, USA, Tyskland i täten.
När det gäller kärnkraften anses en fortsatt utbyggnad som möjlig. Åtminstone på pappret. Men politiskt motstånd och skenande kostnader reser hinder när gammal kärnkraft ska ersättas med ny. Huruvida de ännu så länge exotiska kärnteknologier, som går under namnet 4:e generationens fissionsreaktorer (briderreaktorer, toriumreaktorer), liksom fusionsreaktorer, kommer att bidra till den samhälleliga energiproduktionen inom överskådlig tid är en öppen fråga.
2. Scenariot ovan ter sig för många energiexperter som överoptimistiskt. Vi kan helt enkelt inte, säger man, ställa om från fossilt till förnybart på det korta tid, som av allt att döma står oss till buds. Lösningen stavas istället Carbon Capture and Storage (CCS). Tekniken innebär att man vid stora koldioxidutsläppande anläggningar (såsom cement- och stålindustrier, kol- eller gaskraftverk med mera) avskiljer koldioxiden ur förbränningsgaserna och leder den (t.ex. via pipelines) till områden, där geologin bedöms som säker för långsiktig lagring.
I ett tidigare inlägg framhöll jag att CCS är ett dubiöst projekt med tanke på de oerhörda volymer av (flytande) CO2 det handlar om, om metoden ska få betydelse för klimatproblemet. Ur miljösäkerhetssynpunkt framstår CCS därför som en chanstagning.
Här tar jag upp en grundläggande svårighet med scenario 1. Jag vill understryka att jag ingalunda anser satsningen på förnybara energiteknologier felaktig, tvärtom. Men en fråga, som bör ställas, är hur förnybara de förnybara energiteknologierna egentligen är?
Vind- och vattenkraft är inga nykomlingar i mänsklighetens energipark. Men före introducerandet av fossila bränslen var utnyttjandet av vind- och vattenkraft uteslutande småskalig. Visserligen var det med vind drivna Vasa ett stort krigsskepp för sin tid, men inte i jämförelse med de fartyg som uppträdde på haven tvåhundrafemtio år senare. Fartyg vilka först drevs med kol och senare med olja [2]. Väderkvarnar hade sedan länge gjort malandet av mjöl effektivare. Och vattenflödet i ett större vattendrag kunde ”tämjas” och möjliggjorde införandet av mekanisk stångjärnshammare vid hammarsmedjorna. Då sådana väderkvarnar och hammare väsentligen var resultatet av manuellt kroppsarbete kunde de inte göras alltför stora. Först med de fossila bränslenas inträde på scenen kunde teknologin skalas upp till nutida mått.
Att man kan bygga stora vindkraftsparker till havs, (till exempel i Kalmar sund här utanför Öland), förvånar ingen. Men utan tillgång till fossilt bränsle, i synnerhet olja, hade det inte kunnat göras. Den förnybara energin till vilken vi sätter så stort hopp formligen badar i olja.
Samma sak gäller förstås för vattenkraften och kärnkraften. Historiskt sett är båda produkter av en teknisk (men även teoretisk och naturvetenskaplig) utveckling, som användandet av fossila bränslen möjliggjorde.
I framtiden måste vi kunna bygga – och vidmakthålla – energiproducerande system utan att, mer än marginellt, förlita oss på fossila bränslen. Omöjligt är det kanske inte, men BUSINESS AS USUAL blir ett minne blott.
I ett avslutande inlägg hoppas jag kunna visa att det existerar en tredje möjlighet mellan scenarierna 1 och 2.
[1] Argument förutsätter att en energibärare, t.ex. olja, kan ersättas med en annan energibärare, t.ex. elektricitet, något som inte är självklart även om de två energiformerna skulle representera samma energimängd. Se även [2].
[2] I egenskap av marinminister under Första världskriget verkade Winston Churchill för att den engelska flottan skulle övergå från koleldade fartyg till oljedrivna. Det var visserligen en chanstagning, då England hade rika koltillgångar men inga (på den tiden) kända oljekällor. De stora praktiska och tekniska fördelarna med att byta ut det fasta kolet mot den flytande, och energirikare, oljan avgjorde dock saken och visade sig bli en framgång.
