Parollerna är desamma i dag som de var för 40 år sedan. En del säger att de är oklara och det är framför allt parollen För en folkets kultur som har upprört våra motståndare. Vi har kallats det mesta från Åsa Nisse-marxister till folkmordsanhängare.

Man kan naturligtvis säga att våra paroller är otydliga, men det har visat sig att de har hållit för växlande förhållanden under många år. Ännu har det inte funnits någon anledning att försöka hitta på nya. De har gått bra att tillämpa under 40 år och det är mer än man kan säga om de flesta andra politiska paroller.

Vi har inte tagit något statligt presstöd och ändå överlevt både framgångar och kriser. Inom föreningen har det tidvis funnits människor som tyckt att vi skulle ta presstöd. Under en period på 1980-talet när diskussionens vågor gick ganska höga i den frågan satte jag mig och läste igenom reglerna för presstöd och tidskriftsstöd.

Det visade sig att de var utformade exakt så att Folket i Bild inte skulle få något stöd även om vi sökte det. Presstödet utgick bara till dagstidningar eller liknande (liknande betydde tidningar som kom ut minst två gånger i veckan).

Tidskriftsstödet var ett rent tryckfrihetsbegränsande system. I dess regler bestämdes hur stor upplaga en tidskrift fick ha, hur många sidor den maximalt och minimalt fick innehålla och hur tillsynen av att bestämmelserna efterlevdes skulle gå till. Hur vi än skulle bära oss åt var vi utestängda från allt stöd.

När man nu hör nödropen från den ena tidskriften efter den andra om att den måste läggas ner om den inte får stöd får man akta sig för att utropa: "Vad var det vi sa!?" En rik tidskriftsflora är givetvis eftersträvansvärd, men vi bör ha klart för oss att reglerna för stödet är skrivna så att staten utan att fråga har rätt att bestämma vilka tidskrifter som får finnas och inte.

Vår existens har byggt på medlemmars, lösnummerköpares och prenumeranters uthållighet. Då och då förändras tidningen och dess utseende. Det sker även förskjutningar i innehållet.

Allt detta är fenomen som borde belysas i en FiB-historik värd namnet. Det har skrivits alldeles för litet om FiB och fibbarna. Ändå finns det så mycket att skriva om: reportageserier, följetonger, serier, mötesverksamhet, våra internationella anknytningar, arbetssättet. Det skulle kunna göras på många olika sätt och ur många olika synvinklar.

Om jag under min tid som ordförande, som förhoppningsvis inte blir så lång, kunde bidra till att få igång ett historieprojekt eller rättare sagt ett historieberättarprojekt om Folket i Bild/Kulturfront vet jag att det skulle ge många människor en oförglömlig läsupplevelse.

-------

Hans O Sjöström är ordförande i Folket i Bild/Kulturfront.