Skriv ut denna sida

Irans kärnenergiprogram – Diskriminering och hyckleri från kärnvapenmakter

Anders Romelsjö 27 november 2014

Screen_Shot_2014-11-27_at_10.58.04.png

Massmedia rapporterar att tidsfristen för avtal om Irans kärnenergiprogram skjuts upp i 6 månader. Men annan viktig information i frågan håller man tyst om och desinformerar som så ofta läsare och åhörare.

 

DN skrev igår ”Parterna har återigen misslyckats med komma överens om ett avtal kring Irans kärnteknikprogram. Förhandlingarna förlängs till sommaren, men trots detta rapporteras ”betydande framsteg” från den senaste omgångens samtal mellan främst USA:s utrikesminister John Kerry, hans ryske kollega Sergej Lavrov och iranska företrädare i Wien. Syftet med förhandlingarna är att Iran ska begränsa sin kärnteknikaktivitet i utbyte mot sanktionslättnader. Västvärlden har länge misstänkt att Iran försöker utveckla kärnvapen, medan Teheran hävdar att kärnteknikprogrammet är fredligt.” Och idag har DN den mycket vinklade artikeln ”Inget att prata om – Iran rör sig inte framåt”. Jämför den gärna med fakta nedan.
Bilden visar Irans och USA:s utrikesministrar.

Hyckleri i kvadrat?
Länderna i ‘5 + 1′-gruppen (5+1 är de fem staterna i säkerhetsrådet+Tyskland)som kräver begränsningar av Irans urananrikningsprogram utökar sina anrikningsprogram rapporterat Nyhetsbanken.
Argentina, Brasilien, Kina, Frankrike, Tyskland, Indien, Japan, Nederländerna, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, England, USA, Israel och Sydafrika har liksom Iran teknik för urananrikning. Både Israel och Nordkorea rapporteras ha hemliga program för anrikning och är icke-NPT stater, och Australien driver för närvarande en ny laseranrikningsprocess.


Nyhetsbanken anger att Irans anläggning i Natanz hade i november 2013 en arbetskapacitet på 9 000 SWU (Separative Work Unit) per år och är avsedd för en total kapacitet på 250 000 SWU/år och är liksom en mindre anläggning strängt övervakade av IAEA. Landet planerar för en kapacitet på uppemot 190 000 SWU/år, en riktlinje vid förhandlingarna.
Japan planeras producera 1,5 miljoner SWU/år medan Brasiliens kapacitet beräknas stiga till 250 000 SWU år 2015.
Franska Eurodif har en kapacitet på 10,8 miljoner SWU/år och är inte föremål för IAEA skyddsåtgärder.
Det holländska företaget Urenco, har en total kapacitet på 7,5 miljoner SWU/år i olika länder medan RENCO s anrikningsanläggning i New Mexico, USA, beräknas nå 5,7 miljoner SWU/år 2015.

Inte konstigt om Iran känner sig diskirminerade, i synnerhet som man har ett jämförelsevis litet anrikningsprogram under full insyn av IAEA-inspektioner som nyligen rapporterat att det saknas bevis för att Iran använder uran från sitt fredliga upparbetningsprogram.

Mossad (Israels underrättelsetjänst), CIA och IAEA är alla överens om att Iran inte försöker att tillverka kärnvapen. Iran, ett fredligt land, som – liksom Sverige – inte angripit någon annan stat på oerhört länge (År 528 före Kristus) medan raka motsatsen gäller för USA och dess nära allierade kärnvapenmakten Israel.

strong>USA & Co anklagar inte Iran för att försöka skaffa kärnvapen utan för att söka kapacitet som gör det möjligt för dem att tillverka kärnvapen i framtiden. Israel har inte oväntat skarp kritiserat den planerade överenskommelsen. Kanske finns rädsla att Iran åter blir USA:s främste allierade i Mellanöstern. USA och Iran har inte haft diplomatiska förbindelser med varandra sedan Irans folk störtade den USA-allierade hårde diktatorn=shahen. Han var av många diktatorer som USA främst har stött i länder utanför Europa (vid sidan av USA:s stöd till diktaturerna i Grekland, Spanien och Portugal fram tills dessa upphörde för omkring 40 år sedan).

Någon kontroll av Israels kärnvapenverksamhet ska inte ske, och inte heller av t.ex. USA:s kraftiga kärnvapenmodernisering. Så sublimt är förhållandena i världen. Och dominerande massmedia framför ingen kritik mot detta hyckleri.

Dessutom har USA och Israel upprepade gånger framfört krigshot mot Iran. Israel bombade 1981 den irakiska kärnreaktorn Osirak och åberopade en långtgående preventiv ”självförsvarsrätt”. Men säkerhetsrådet och generalförsamlingen fördömde attacken som stridande mot FN-stadgan.
* Säkerhetsrådet erkände då fullt ut den suveräna rätten för särskilt utvecklingsländerna att utveckla kärnkraft för fredliga ändamål enligt NTP. Pulitzerpristagaren Seymour Hersh rapporterade i New Yorker 17/4 2006 att Bush hade planer på ett flygangrepp mot Iran med bunker-buster kärnvapen för att eliminera Irans möjligheter att anrika uran. (Seymour Hersh. ”The Iran Plans”. The New Yorker.)

Olagliga sanktionerna mot Iran.
Dominerande massmedia nämner ibland att ekonomin försämras i Iran sedan flera år, vilket främst beror på de olagliga sanktionerna. Förutom sanktioner beslutade av säkerhetsrådet på oklara grunder har ”Väst” infört egna sanktioner, vilket strider mot FN-stadgan. Sanktionerna lättade något då förhandlingarna inleddes om kärnenergiprogrammet för ett år sedan, varför vissa uppgifter nedan kanske inte är helt aktuella.
I slutet av 2011 antog USA sanktionen 1245 som angriper själva grunden för Irans ekonomi. Enligt denna stoppar USA försäljningen av råolja och blockera transaktioner mellan Irans centralbank och omvärlden. Omkring 50 % av Irans budget baseras på oljeexport som utgör 80 % av bytesbalansen. Och FN och det internationella samfundet tiger i stort sett.

De olagliga sanktionerna har drabbat Iran hårt. Priset på kyckling, kött och matolja har ökat med 60 % på några månader och värdet på Irans valuta har minskat kraftigt. Och absolut största delen av dessa sanktioner är kvar, bl.a. enligt en offentlig rapport från Vita Huset, som framgår av länken till DN 23/11. ”Lättnader på 7 miljarder dollar är en liten del av sanktionerna. Den allra största delen av Irans c:a 100 miljarder i utländsk valuta kan inte användas till följd av sanktionerna.

Sanktionerna motiveras av Irans kärnenergiprogram.
Icke-spridningsavtalen (Nuclear Non-Proliferation Treaty, NPT) är internationella överenskommelser som trädde i kraft 1970 och är underskrivna av de flesta staterna. De tre grundpelarna är icke-spridning av kärnvapen, kärnvapensavrustning och möjlighet till fredlig användning av kärnteknologi.
En pelare i NTP-avtalet är att underlätta fredlig användning av kärnkraft, särskilt för utvecklingsländer. Detta har inte skett. Enligt avtalet har alla stater rätt till utveckling och användning av kärnkraft för fredliga ändamål, allitfrån anrikning av råmaterial till anrikning och klyvning av kärnbränsle. Varje stat är skyldig ”att inte tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen eller andra kärnladdningar”. NTP-avtalet tillåter att en stat blir en ”tröskelstat”, dvs. en stat som inte har kärnvapen men utvecklar förmåga att tillverka sådana. Att motivera sanktionerna mot Iran med dess kärnvapenprogram är olagligt.

En betydande brist är att de tre kärnvapenstaterna Indien, Israel och Pakistan inte har skrivit under avtalen. NPT-avtalet säger att anslutna kärnvapenstater ska genomföra: ”allmän och fullständig avrustning under strikt och effektiv internationell kontroll”, vilket inte skett i någon nämnvärd grad.

Det speciella med Iran är att landet inte är en allierad med USA. Därför straffas man i strid med NPT-avtal och FN-stadgan.

USA:s upprustning av kärnvapen.
Dagens Nyheter skrev 16/9 2012 ”Trots rasande ekonomisk kris och hårda sparkrav även för militären ska USA storsatsa på en modernisering av sin nukleära arsenal, skriver The Washington Post. Kostnaden över den kommande tioårsperioden beräknas till enorma 352 miljarder dollar, 2,3 biljoner kronor.” Liknande information fanns i andra massmedia.

USA:s hycklande kärnvapenpolitik.

USA ingick visserligen ett nytt START-avtal med Ryssland i april 2010, som många tolkade som en framgång. Antalet kärnvapen skulle minska med 30 % under ett antal år. Samtidigt infördes ett nytt sätt att räkna kärnvapen. Om ett plan tidigare hade 5 kärnvapen räknades detta just som 5 kärnvapen, men nu började man i stället att räkna antalet kärnvapenbärare och får då i stället ett kärnvapen. Enligt avtalet ska USA och Ryssland få ha kvar 1 500 kärnvapen, tillräckligt mycket för att utplåna livet på jorden flera gånger om.

Enligt Obama’s SSM-plan ska många miljarder US dollar spenderas varje år i c:a 15 år för att söka förlänga användningstiden för kärnvapen.
USA:s militärutgifter uppgår till enligt svenska fredsforkningsinstitutet SIPRI till 40 % av de totala och landet har mer än 700 militärbaser i mer än 100 länder. Vem tror fortfarande att USA, den i särklass mest aggressiva staten efter andra världskriget, rustar upp kärnvapnen för fred?

Och krigsorganisationen NATO:s verksamhet vilar i sluändan på kärnvapeninnehavet.

Det internationella stödet för kärnvapennedrustning ökar då under nedrustningsmötet i FN:s generalförsamling i oktober förra året 126 stater krävde kärnvapennedrustning utifrån ett humanitärt perspektiv. Sverige la ned sin röst. 14/10 stödde 155 stater detta initiativ – även Sveriges nya regering, enligt tidningen ”Läkare mot kärnvapen.”. De fem kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) som undertecknat NTP stretar emot, liksom Indien, Pakistan, Israel och Nordkorera som står utanför NPT är också emot.

Låt oss stärka arbetet för att bilda en mäktig opinion för att avskaffa kärnvapen i världen!
Vem tror inte att minst 90 % av jordens befolkning ställer sig bakom?
I en värld med utökad demokrati skulle en världsomfattande folkomröstning ordnas i denna centrala fråga. Alla stater med kärnenergiprogram och kärnvapen måste behandlas lika – stoppa diskrimineringen av Iran

Detta har även publicerats på bloggen http://jinge.se

 

Anders Romelsjö

Relaterade artiklar (efter tagg)