För fyrtio år sedan gav Lars Gustafsson och Jan Myrdal ut den omtalade boken Den onödiga samtiden. Det är en stundtals svårbegriplig brevväxling men titeln är en fullträff. Varje gång jag går förbi tiggare på svenska gator och torg kan jag inte låta blir att tänka på den här skandalboken.
Jag vet inte om Sven Stolpe, som sa att han kastat boken i värmepannan, i likhet med Voltaires Pangloss menade att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar. Men det är i praktiken vad många opinionsbildare säger varje dag. Själv har jag svårt att acceptera att den där gamla kvinnan som sitter framför ICA butiken i regnet med en mugg framför sig skulle vara en del av en nödvändig samtid.
EU har fri rörlighet för kapital och människor men ingen gemensam socialpolitik. Det finns inga fungerande mekanismer för att åtgärda problemet. Och så tycks det vara med mycket nuförtiden. Förr trodde man på reformer: nu härskar en vag föreställning att marknaden, i det långa loppet, kommer att ordna allt till det bästa. Tiggarna är nog här för att stanna.
Så här har det inte alltid varit. Olof Palme brukade säga att politik är att vilja. I takt med att nyliberalismen tömt politikens handlingsutrymme har jag insett att det var ett bra sätt att kontrastera dåtiden mot det som skulle komma.
Vi har en upphandlingslag som förhindrar kommuner från att driva många verksamheter i egen regi. Vissa arbeten måste läggas ut till lägstbjudande. Vi har en budgetlag som säger att statens finanser måste gå med överskott under en konjunkturcykel. Vi har en självständig Riksbank, handelsavtal och EU-avtal som står över svenska lagar. Riskkapitalbolagen som äger skolor, äldrevård och apotek har rättigheter som inte kan åsidosättas även om en majoritet i riksdagen skulle vilja så. Vi lever i en globaliserad ekonomi som gör det svårt för ett litet land som Sverige att till exempel ha arvskatt. Klassisk socialdemokratisk politik har håller på att bli omöjlig eller olaglig.
Taxi och el skulle bli billigare av att avregleras. Det blev i stället dyrare men av detta drar riksdagen inga slutsatser. En stor del av det svenska bostadsbeståndet byggdes på bara tio år med hjälp av bostadssubventioner. Men dagens bostadsdebatt förs som om miljonprogrammet aldrig existerat. Hur vägen sett ut, och hur vi tagit oss fram hit är inte intressant längre. Debatt och opinionssidor lider av kollektiv minnesförlust. Hederliga debattörer kan erkänna att Thomas Piketty, den forskare som kartlagt ojämlikheten i västvärlden de senaste 200 åren, har rätt, men drar sig inte för att öppet hävda att historien inte har något att lära oss.
Förr förutsatte man att nutiden är ett resultat av historien, och att människan har förmåga att lära av historien. Idag låter vi oss påverkas allt mindre av historien. I stället lever vi allt mer i skuggan av framtiden. Framtiden påverkar nutiden. Eller rättare sagt: våra föreställningar om hur andra ser på framtiden har tagit ett allt fastare grepp över nutiden.
Moderna rasister har till exempel skrotat talet om raser och varnar i stället för kulturkrockar. Det är inte invandrarna själva som är problemet, utan hur svenskar kan reagera i mötet med dem. Man är inte emot invandrare för att man tycker illa om dem, utan för att man vill förhindra eller föregripa rasism. Rasismen har, retoriskt i alla fall, förvandlats till sin motsats.
Det område där framtiden gör sig mest påmind i vår vardag är ekonomin. Börsen som har ett avgörande inflytande på arbetsmarknad och räntepolitik, styrs till exempel inte av dagens vinster utan av vad spekulanter tror att andra spekulanter tror om företagens framtida potential. Börsen är en marknad för sibyllor där profetiorna ofta blir självuppfyllande.
De största framtidsmarknaderna är de som sysslar med derivatainstrument, som till exempel optioner. Spekulationerna om framtida priser på allt från livsmedel till aktier omsätter vida mer än den reella ekonomin: mellan 600-700 000 miljarder dollar om året. Dessa marknader fungerar inte bara som försäkringar mot framtida prisförändringar utan är i högsta grad med och formar både nutid och framtid.
Framtiden får allt mer rättigheter på bekostnad av nutiden.
Philip Morris har till exempel stämt Norge för att ha infört ett exponeringsförbud. Tobaksbolaget anser att Norge ska betala för uteblivna framtida vinster. Liknande processer pågår i andra länder. De nya frihandelsförhandlingar mellan EU och USA (TTIP) som startar i dagarna kommer sannolikt att leda till att företagens kommer få ännu mera makt att skydda sina beräknade framtida vinster på nuets bekostnad.
Sedan friskolereformen 1992 har även den svenska skolan hamnat under framtidens tyranni. För att välja en bra skola är det inte tillräckligt att försöka bedöma kvalitén på undervisningen som erbjuds. Det avgörande är att välja en skola andra kommer att välja. Den individuella skolpengen gör att populära skolor i alla fall teoretiskt har de resurser som krävs för att upprätthålla en god kvalité på verksamheten. Kvalitén på den undervisning du valt påverkas retroaktiv av andras beslut. Friskolereformen är ren hegelianism: idéer och föreställningar, har tagit makten över den fysiska verkligheten.
George Orwells slagord behöver modifieras. Den som behärskar framtiden behärskar nuet: den som behärskar nutiden behärskar framtiden. Vi lever i skuggan av en onödig framtid.