DEN MEDVETNA LÅGBRYNTHETEN
Den 16 juni 2014 gjorde Pernilla Ståhl ett medvetet lågbrynt inlägg på OBS vilket reser principiella frågor. Titeln till hennes text löd: ”Svensk vänster har inte tagit ansvar för den kommunistiska historien.” Hennes första egna ord var att referera en ungersk bekant: ”Varför talar man så lite om kommunismens brott i Sverige?”
Det är intressant. Jag har tagit del av offentlig debatt i Sverige sedan 1943; här i Varberg har källaren i Jan Myrdalbiblioteket därför många hyllmeter böcker och klipp jag samlat ur svensk politisk publicistik dessa sjuttio år. Just ”kommunismens brott” har i Sverige varit ett favoritämne. Det vet Pernilla Ståhl, hon är ju ingen duvunge just utsläppt ur någon journalistutbildning. Hon vet och kan. Väljer nu medvetet att skriva så att hon fungerar extremt lågbrynt.
Det är skillnad mellan gängse lågbrynt ordande och det intellektuellt resonerande också när det gäller sådant som kan kallas ”kommunismfiendskap”. Jag skiljer i biblioteket mellan Rütger Essén och Sven Olov Lindholm. Texterna från t. ex. ”Dagens böcker” står inte samman med dem från ”Svea Rike”. De förra skall tas på intellektuellt allvar. (Rütger Essén bör läsas – om folkmordet i Bengalen exempelvis.) De senare icke. ”Motståndaren” måste studeras ty han/hon har ofta rätt i sakförhållanden om än icke i sammanhang. Detta gäller också ideologiskt spegelvänt. 1944 publicerades i Hitlertyskland den klassiska marxistiska faktarika analysen ”Dollar Diplomacy” av Scott Nearing och Joseph Freeman.
Detta förhållande fortsätter genom decennierna under ständigt växlande politiska konjunkturer. En sidoförklaring till Sovjetunionens implosion är just den i dess styrande elit tilltagande oförmågan att på leninskt dialektiskt sätt ta till sig motståndarens argument.
Lågbrynthet är alltså inte bara engelskspråkigt begrepp som myntades för 110 år sedan och utvecklades av en H. L. Mencken utan fortfarande ett av de instrument med vilka folket till sin olycka hålls dumt och därmed formbart.
Inleder gör Pernilla Ståhl med sin ungerske bekant och fortsätter: ”Samtidigt gick Moskva hårt fram i Ungern. Ordningen skulle återställas. Fler än 100 000 människor ställdes inför rätta, sattes i läger, deporterades till Sovjet, avrättades.” Pernilla Ståhl bör vara generationen yngre än jag och kanske aldrig själv verkligen undersökt sammanhangen men som publicist med decenniers erfarenhet kan hon inte undgå veta att så enkelt som hon framställer det var det inte.
I Sovjet pågick kring den tjugonde kongressen ett väldigt politiskt skov. ”Radio Free Europe” och liknande hojtade om den ungerska resningen men det var State Department i Förenta staterna som diplomatiskt (också genom svensk förmedling) krävde att Sovjet skulle ingripa och återställa ordningen. Suezkrisen hotade utveckla sig till världskrig. Det fanns olika krafter i Ungern. Såväl traditionellt nationella som andra. Kommunistpartiet var splittrat i falanger. Men också de krafter som nu visat sig i Jobbik var aktiva. Den ungerska politiska säkerhetstjänsten AVO/AVH stod sedan några år i intern strid och ansågs till stor/större delen bestå av judiska intellektuella. De gatlyktehängningar av dess personal som genomfördes kan ses som den starkaste antisemitiska pogromen i Europa sedan dem i Polen efter befrielsen från de tyska ockupanterna.
Men på sin valda lågbrynta nivå fortsätter Pernilla Ståhl skriva i denna text vare sig det rör mer eller mindre kommunistiska partier eller Jan Myrdalsällskapets prisutdelningar. Det hon skriver blir därför lika intellektuellt oåtkomligt som den Kjell Albin Abrahamsons skrift hon behandlar. Då hon står som Umamiansvarig för ett radions OBS-program vilket tidigare var känt för att hålla sig på en hyggligt resonerande nivå är hennes valda skrivnivå viktig att notera.