Kjell Albin Abrahamsons ord som svenskt problem.
Jan Myrdal
Kjell Albin Abrahamsons ”Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister” på Hjalmarson & Högberg (ISBN 978-91-7224-188-6) handlar til en del om Jan Myrdal och Jan Myrdalsällskapets bibliotek i Varberg. Den är därtill en principiellt problematisk svensk text.
Som en av de politiskt betydelsefulla på Sveriges Radio, en mångårig resenär speciellt i Östra Europa borde hans texter om ”kommunister, kryptokommunister och antikommunister” vara av intresse. Men de är inte så. De är blott symptomatiska. Det som handlar om mig och mitt arbete saknar konkretion. Det går inte att på fruktbart sätt ens polemisera mot det.
Skälet år inte att hans politiska hållning och ideologi är mig främmande. Sådant borde i sig inte störa. Jag har ju under åren nära umgåtts med och samarbetet med i olika projekt med sådana mig mycket främmande som Christer Strömholm. Jag har både umgåtts med och skrivit om Arvid Fredborg vilken definitivt var en politisk motståndare. Men hans ideologiska tankesystem var begripligt och vi kunde argumentera i sak utgående från vår olikhet. Ja, jag kunde även resonera med Alparslan Türkeş om pan-turanismen i historien och som samtida ideologi när han var tillfälligt deporterad till Delhi. (Han talade för övrigt med sympati om vad han menade vara Enver Hoxhas turkiskhet.) Det trots att jag kände till såväl hans roll som ledare för ”De grå vargarna” med allt vad det innebar av våld och mord och de troliga kopplingarna till Gladio och Förenta staterna. Det är både möjligt och nödvändigt att resonera med motståndare.
Skälet är heller inte att han lite då och då under åren skrivit angrepp mot mig. Eller ens att det var han som ansvarig på Sveriges Radio såg till att jag inte fick läsa hela ”Barndomsserien” i radio efter framgången med ”Barndom”. Det trots att det varken fanns litterära eller på annat sätt radiosakliga skäl till detta utan att hans beslut styrdes enbart hans privata känslomässiga motvilja mot mig. Men sådant låter jag inte påverka mig.
Skälet ligger i hans ord. Stilen, den apoplektiska där orden då och då står ut som fradga på sidorna kan vara irriterande men den är han inte ensam om. Det verkliga skälet är att man inte alls riktigt i detaljerna kan lita på Kjell Albin Abrahamson. Han befinner sig utanför den ideologiska tydlighet inom vilken inte bara Christer Strömholm och en Fredborg utan även en Alparslan Türkeş faktiskt befinner sig. Hans kontur skimrar. Tag till exempel hans beteende kring Slawomir Rawicz' ”Flykten från Stalins läger”. Han skrev först ett hyllande förord till boken 2005, gjorde därefter våren 2006 ett radioprogram utgående från den bokens sanning för att sedan i Dagens Nyheter den 14 december 2006 publicera artikeln ”Femtioårig lögn avslöjad” utan att med ett ord beröra sin egen roll. (Läs om detta i Lennart Samuelsons ”Strödda tankar om Sovjetrysslands förborgade historia”, Östekonomiska institutet SITE, Handelshögskolan i Stockholm, 2013.) Innan han kom till Svenska Institutet som byrådirektör och sedan till Sveriges Radio 1983 som chef för kulturredaktionen hade han 1974 till 1976 på Edward Giereks tid i Polen varit statsanställld som redaktör vid den statliga radion och år 2010 dök det upp en diskussion om hans namn stode i det ännu hemliga s.k. Rosenholz-kartotek som CIA förmedlat till Säpo i början av 2000-talet eller om TDR:s ambassad i Stockholm av något skäl blott diktat upp en hans agenthistoria i något sammanhang så som han själv hävdade. (Se "De svenska stasi-agenterna finns i arkiven" av Johan Wennström SvD.2010-07-13).
Avgörande är att det helt enkelt inte går att lita på något som Abrahamson skriver. Jag tar ett textexempel. På sid 18 avslutas kapitlet med orden: ”Den kommunistiska ledningen i Östtyskland såg aldrig judeutrotningen som ett centralt trauma under Hitlertiden.” Detta sakpåstående kan kontrolleras. Den som går till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kan där finna de två omfångsrika volymerna ”Sachwörterbuch der Geschichte Deutschlands und der deutschen Arbeiterbewegung” från Dietz Verlag, Berlin 1969 och 1970 som är en den mest officiösa redogörelse för den syn på Tysklands senare historia som kännetecknade ”den kommunistiska ledningen i Östtyskland”. De innehåller ordentliga texter med ordentliga källhänvisningar om antisemitismen, Nürnberglagarna, Nürnbergrättegången, ”Judenverfolgung” och massmord. Kjell Albin Abrahamson har i sak fel.
Hans två följande meningar i detta stycke är skrivna som vanligt blague: ”Antisemitismen är både en brun och en röd ideologi. Det är också därför som tokhögern och avgrundsvänstern samarbetar så bra i hatet mot Israel.” Hans skrivsätt i den första meningen omöjliggör en verklig diskussion om hur Sovjetunionens röda armé tvangs ingripa mot den polska antisemitismen vid krigets slut och hur den antisemitismen, nu i kommunistisk drapering, där åter blossade upp 1967. Den andra meningen döljer en verklig fråga om sionismens historia och det verkliga storpolitiska spelet såväl kring staten Israels grundande som dess senare expansionspolitik. Suddigheten omöjliggör diskussion i sak.
Kjell Albin Abrahamson är inte en politisk motståndare att ta även på intellektuellt allvar som Christer Strömholm, Arvid Fredborg eller Alparslan Türkeş. Hans skriverier befinner sig blott ute i dunklet mitt mellan pissränneskribenternas och en sådan traditionellt svensk akademikers som Kristian Gerner. Att Abrahamson i januari 2014 promoverades till hedersdoktor vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten är dock intressant och säger rätt mycket om den intellektuella nivån i fasterlandet vårt.