USA stärker greppet om Västeuropa
Washingtons järnridå i Ukraina
av DIANA JOHNSTONE
Natoledare uppför nu ett avsiktligt skådespel i Europa i syfte att återskapa en järnridå mellan Ryssland och Väst.
Med förvånande enighet låtsas Natoledare överraskade av händelser som de planerat månader i förväg. Händelser som de avsiktligt utlöst framställs felaktigt som plötslig, förvånande, oberättigad ”rysk aggression”. USA och EU genomförde en aggressiv provokation i Ukraina som de visste skulle tvinga Ryssland att reagera till sitt försvar, på ett eller annat sätt.
De kunde inte vara säkra på exakt hur den ryske presidenten Vladimir Putin skulle reagera då han såg att USA manipulerade en politisk konflikt i Ukraina för att installera en pro-västlig regering inställd på att gå med i Nato. Detta var inte bara en fråga om en ”intressesfär” i Rysslands ”nära utland”, utan en fråga om liv eller död för den ryska flottan, liksom ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten vid Rysslands gräns.
En fälla gillrades för Putin. Han skulle förlora hur han än agerade. Han kunde underreagera; svika Rysslands grundläggande nationella intressen och låta Nato flytta fram sina fientliga styrkor till en idealisk angreppsposition.
Eller han kunde överreagera; sända ryska styrkor att invadera Ukraina. Väst var redo för detta, berett att hojta att Putin var ”den nye Hitler”, som avsåg att invadera stackars, hjälplösa Europa, som bara kunde räddas (än en gång) av de generösa amerikanarna.
I själva verket var den ryska defensiva åtgärden en mycket rimlig medelväg. Tack vare det faktum att den överväldigande majoriteten av Krims invånare kände sig som ryssar efter att ha varit ryska medborgare innan Chrusjtjov lättsinnigt skänkte territoriet till Ukraina 1954, hittade man en fredlig demokratisk lösning. Krims invånare röstade för återgång till Ryssland i en folkomröstning som var fullständigt laglig enligt folkrätten, fast i strid med den ukrainska konstitutionen, vilken då låg i stycken efter att just ha kränkts genom störtandet av landets i vederbörlig ordning valde president, Victor Janukovich med hjälp av våldsamma milismän. Förändringen av Krims status åstadkoms utan blodsutgjutelse, genom valurnorna.
Ändå var upprördheten från Väst precis lika hysteriskt fientlig som om Putin hade överreagerat och utsatt Ukraina för en bombkampanj av USA-modell eller rent av invaderat landet – vilket de kan ha förväntat sig att han skulle göra.
USA:s utrikesminister John Kerry ledde den självgoda upprördhetens kör, och anklagade Ryssland för just sådant som hans egen regering har för vana att göra. ”Man invaderar bara inte ett annat land under falska förevändningar för att värna om sina intressen. Detta är en aggressionshandling vars förevändning är fullständigt påhittad”, docerade Kerry. ”Det är verkligen 1800-talsbeteende på 2000-talet.”
I stället för att skratta åt detta hyckleri tog USA:s media, politiker och kommentatorer ivrigt upp temat om Putins oacceptabla expansionistiska aggression. Européerna följde efter med ett svagt, lydigt eko.
Allt planerades i Jalta
I september 2013 betalade en av Ukrainas rikaste oligarker, Viktor Pinchuk, för en strategikonferens för eliten om Ukrainas framtid, som hölls i just det palats i Jalta på Krim där Roosevelt, Stalin och Churchill träffades 1945 för att besluta om Europas framtid. The Economist, ett av elitens medier, som rapporterade om vad tidningen kallade ”en uppvisning av våldsam diplomati”, skrev: ”Framtiden för Ukraina, ett land med 48 miljoner människor, och för Europa, avgjordes i realtid.” Bland deltagarna fanns Bill och Hillary Clinton, den före detta CIA-chefen general David Petraeus, USA:s före detta finansminister Lawrence Summers, den före detta chefen för Världsbanken Robert Zoellick, Sveriges utrikesminister Carl Bildt, Shimon Peres, Tony Blair, Gerhard Schröder, Dominique Strauss-Kahn, Mario Monti, den litauiske presidenten Dalia Grybauskaite och Polens inflytelserike utrikesminister Radek Sikorski. Både president Viktor Janukovich, avsatt fem månader senare, och hans nyligen valde efterträdare Petro Poroshenko var närvarande. USA:s före detta energiminister Bill Richardson var där för att tala om skiffergasrevolutionen som USA hoppas använda för att försvaga Ryssland genom att ersätta Rysslands naturgasreserver med fracking. Diskussionens centralpunkt var det ”Djupa och omfattande frihandelsavtalet” (DCFTA) mellan Ukraina och EU och utsikterna för Ukrainas integrering med Väst. Den allmänna tonen var eufori över utsikterna att bryta Ukrainas band med Ryssland till förmån för Väst.
Konspiration mot Ryssland? Inte alls. Till skillnad från Bilderberg var överläggningarna inte hemliga. Mot omkring ett dussin amerikanska VIPs och ett stort urval från den europeiska politiska eliten stod en Putin-rådgivare vid namn Sergei Glazyev, som fullständigt klargjorde Rysslands hållning.
Glazyev tillförde konferensen en smula politisk och ekonomisk realism. Forbes rapporterade vid den tidpunkten om den ”markanta skillnaden” mellan de ryska och västliga uppfattningarna ”inte beträffande det tillrådliga av Ukrainas integration med EU men beträffande dess troliga konsekvenser”. I kontrast mot den västliga euforin baserades den ryska uppfattningen på ”mycket konkret och detaljerad ekonomisk kritik” rörande handelsavtalets inverkan på Ukrainas ekonomi, och noterade att Ukraina hade ett enormt underskott i utrikeshandeln, bekostat med utländska lån, och att den väsentliga ökning av västerländsk import, som skulle bli resultatet, bara kunde öka detta underskott. Ukraina ”kommer antingen inte att kunna betala sina skulder eller behöva en ansenlig räddningsaktion”.
Forbes reporter drog slutsatsen att ”den ryska hållningen ligger betydligt närmare sanningen än det lyckliga prat som kommer från Bryssel och Kiev”.
Beträffande de politiska konsekvenserna påpekade Glazyev, enligt Londons The Times, att den rysktalande minoriteten i östra Ukraina kunde tänkas agera för att splittra upp landet i protest mot att banden med Ryssland kapas och att Ryssland skulle ha laglig rätt att stödja dem.
Kort sagt, medan de västliga ledarna planerade för att inkorporera Ukraina i den västliga sfären var de fullständigt klara över att detta drag skulle medföra allvarliga problem med rysktalande ukrainare, och med Ryssland självt. Istället för att söka utarbeta en kompromiss beslöt västledarna att gå vidare och beskylla Ryssland för allt som kunde gå fel. Det som gick fel först var att Janukovich fick kalla fötter inför den ekonomiska kollaps som handelsavtalet med EU skulle innebära. Han uppsköt undertecknandet, i förhoppning om en bättre uppgörelse. Eftersom inget av detta klargjordes för den ukrainska allmänheten, följde rasande protester, vilka snabbt utnyttjades av USA – mot Ryssland.
Ukraina som bro – eller Akilleshäl
Ukraina, ett ord som betyder gränsland, är ett land utan klart fastställda historiska gränser som har sträckts ut alltför långt österut och alltför långt västerut. Sovjetunionen var ansvarigt för detta, men Sovjetunionen finns inte längre, och resultatet är ett land utan enad identitet och som blir ett problem för sig självt och för sina grannar.
Det utvidgades alltför långt österut, och innefattade områden som lika väl kunde ha varit ryska, som del i en allmän politik att skilja Sovjetunionen från tsarimperiet, och utvidga Ukraina på bekostnad av dess ryska beståndsdel och visa att Sovjetunionen verkligen var en union av jämlika socialistiska republiker. Så länge hela Sovjetunionen styrdes av det kommunistiska ledarskapet spelade dessa gränser inte alltför stor roll.
Det utvidgades alltför långt västerut i slutet av andra världskriget. Det segerrika Sovjetunionen utvidgade Ukrainas gräns till att inkludera västliga regioner dominerade av den stad som omväxlande hetat Lviv, Lwow, Lemberg eller Lvov, beroende på om det tillhörde Litauen, Polen, det Habsburgska imperiet eller Sovjetunionen, en region som var en grogrund för antiryska känslor. Detta sågs utan tvekan som en defensiv åtgärd, för att neutralisera fientliga element, men det skapade den i grunden splittrade nation som idag utgör perfekt grumligt vatten för fiender att fiska i.
Forbes rapport, som nämnts tidigare, påpekade: ”Under större delen av de senaste fem åren spelade Ukraina i grunden ett dubbelspel, och sade till EU att det var intresserat av att underteckna DCFTA medan man sade till ryssarna att det var intresserat av att ansluta sig till tullunionen.” Antingen kunde Janukovich inte bestämma sig eller så försökte han pressa fram den bästa uppgörelsen med båda sidor, eller finna den som bjöd högst. I vilket fall som helst var han aldrig ”Moskvas man”, och hans fall berodde utan tvekan i stor utsträckning på hans egen roll i att spela på två hästar. Det var ett farligt spel som innebar att hetsa stormakter mot varandra.
Man kan tryggt säga att det som krävdes var någonting som hittills förefaller totalt saknas i Ukraina: ett ledarskap som erkänner landets splittrade natur och arbetar diplomatiskt för att finna en lösning som tillfredsställer både de lokala befolkningarna och deras historiska band med det katolska Väst och med Ryssland. Kort sagt, Ukraina skulle kunna vara en bro mellan Öst och Väst – och detta har, händelsevis, varit precis den ryska inställningen. Den ryska inställningen har inte varit att splittra Ukraina, än mindre att erövra det, utan att underlätta landets roll som bro. Detta skulle innefatta ett mått av federalism, av lokal administration, vilket hittills saknas fullständigt i landet, med lokala guvernörer utsedda inte genom val utan av centralregeringen i Kiev. Ett federalt Ukraina skulle både kunna utveckla relationer med EU och behålla sina livliga (och lönsamma) ekonomiska relationer med Ryssland.
Men detta arrangemang förutsätter västlig beredskap att samarbeta med Ryssland. USA har helt enkel lagt in veto mot denna möjlighet och föredragit att utnyttja krisen för att stämpla Ryssland som ”fienden”.
Plan A och Plan B
USA:s politik, redan uppenbar vid Jaltamötet i september 2013, genomfördes på marken av Victoria Nuland, före detta rådgivare till Dick Cheney, biträdande Nato- ambassadör, talesperson för Hillary Clinton, hustru till den nykonservative teoretikern Robert Kagan. Hennes ledande roll i Ukrainahändelserna bevisar att det nykonservativa inflytandet i State Department, etablerat under Bush II, behölls av Obama, vars enda synliga bidrag till förändrad utrikespolitik har varit närvaron av en man av afrikansk härkomst på presidentposten, beräknad att göra intryck på världen som US-amerikansk multikulturell dygd. Liksom de flesta andra presidenter på senare tid är Obama där som tillfällig säljare av politik utformad och genomförd av andra.
Som Victoria Nuland skröt i Washington, har USA sedan Sovjetunionens upplösning 1991 spenderat fem miljarder dollar för att vinna politiskt inflytande i Ukraina (detta kallas ”främja demokrati”). Denna investering är inte ”för olja” eller för någon omedelbar ekonomisk fördel. De främsta motiven är geopolitiska, för Ukraina är Rysslands Akilleshäl, området med störst potential för att skapa problem för Ryssland.
Det som drog allmänhetens uppmärksamhet till Victoria Nulands roll i Ukrainakrisen var att hon använde ett fult ord, då hon sa till USA:s ambassadör: “Fuck the EU”. Men uppståndelsen över hennes fula ord dolde hennes fula avsikter. Frågan gällde vem som skulle kunna ta makten från den valde presidenten Viktor Janukovich. Den tyska kanslern Angela Merkels parti hade förordat den före detta boxaren Vitalij Klitschko som sin kandidat. Nulands oförskämda avvisande betydde att USA, inte Tyskland eller EU, skulle välja nästa ledare, och det var inte Klitschko utan ”Jats”. Och det var verkligen Jats, Arsenij Jatsenjuk, en andra klassens USA-sponsrad teknokrat känd för sin entusiasm för IMF:s åtstramningspolitik och Natomedlemskap, som fick jobbet. Detta satte en USA-sponsrad regering, förstärkt på gatorna av fascistisk milis med litet väljarstöd men gott om väpnad ondska, i position att genomföra valet 25 maj, från vilket det rysktalande östra Ukraina i stor utsträckning uteslöts.
Plan A för Victoria Nulands kupp var troligen att snabbt installera en regering i Kiev som skulle gå med i Nato, och därigenom formellt iscensätta USA:s övertagande av den för Ryssland oumbärliga flottbasen i Svarta havet i Sevastopol på Krim. Att återinförliva Krim med Ryssland var Putins nödvändiga försvarsåtgärd för att förhindra detta.
Men Nulands gambit var i själva verket ett vinna-vinna-knep. Om Ryssland inte skulle ha försvarat sig, riskerade det att förlora hela sin södra flotta – en total nationell katastrof. Å andra sidan, om Ryssland reagerade, vilket var högst sannolikt, vann USA därigenom en politisk seger, vilket kanske var deras främsta syfte. Putins totalt defensiva åtgärd framställs av Västs mainstream media, lydiga ekon av politiska ledare, som oprovocerad ”rysk expansionism”, och jämförs av propagandamaskinen med Hitlers erövring av Tjeckoslovakien och Polen.
Så har alltså en uppenbar västlig provokation, som utnyttjat ukrainsk politisk förvirring mot ett i grunden defensivt Ryssland, förvånande lyckats åstadkomma en total förändring i den artificiella tidsanda som västliga massmedia skapar. Plötsligt får vi höra att det ”frihetsälskande Väst” står inför hotet av ”aggressiv rysk expansionism”. För omkring 40 år sedan gav Sovjetledare bort butiken under illusionen att fredlig återförening från deras sida kunde leda till ett vänskapligt partnerskap med Väst, och särskilt med USA. Men de i USA som aldrig ville avsluta kalla kriget får sin revansch. Det har inget med ”kommunism” att göra; om Rysslands nuvarande ledare istället för att förorda proletariatets diktatur helt enkelt är gammaldags på visst sätt, kan västliga media fabricera ett monster av det. USA behöver en fiende att rädda världen från.
Beskyddarlarmets återkomst
Men först och främst behöver USA Ryssland som fiende för att ”rädda Europa”, vilket är ett annat sätt att säga: för att fortsätta att dominera Europa. Washingtons policy-makers föreföll oroliga att Obamas svängning till Asien och försummelse av Europa skulle kunna försvaga USA:s kontroll över dess Natoallierade. Valen till Europaparlamentet 25 maj avslöjade en hög grad av missnöje med EU. Detta missnöje, särskilt i Frankrike, hänger samman med en växande insikt om att EU, långt ifrån att vara ett potentiellt alternativ till USA, i själva verket är en mekanism som låser fast europeiska länder i USA-definierad globalisering, ekonomisk nedgång och USA:s utrikespolitik, med krig och allt.
Ukraina är inte den enda enhet som har överutvidgats. Det har också EU. Med 28 medlemmar med skilda språk, kulturer, historia och mentalitet förmår inte EU komma överens om någon annan utrikespolitik än den som Washington tvingar igenom. EU:s utvidgande till före detta östeuropeiska satelliter har fullständigt brutit varje djup konsensus som må ha varit möjlig bland länderna i den ursprungliga Ekonomiska Gemenskapen: Frankrike, Tyskland, Italien och Beneluxstaterna. Polen och de baltiska staterna ser EU-medlemskapet som nyttigt, men deras hjärtan finns i USA – där många av deras mest inflytelserika ledare har utbildats och skolats. Washington förmår utnyttja nordöstra Europas antikommunistiska, antiryska och till och med pronazistiska nostalgi för att höja det falska ropet ”ryssarna kommer!” för att blockera det växande ekonomiska partnerskapet mellan det gamla EU, särskilt Tyskland, och Ryssland.
Ryssland utgör inget hot. Men för högröstade russofober i de baltiska staterna, västra Ukraina och Polen är Rysslands blotta existens ett hot. Uppmuntrad av USA och Nato utgör denna endemiska fientlighet den politiska grunden för den nya ”järnridå” som är tänkt att uppnå det syfte som Zbigniew Brzezinski preciserade 1997 i boken The Grand Chessboard (Det stora schackbrädet): att behålla den euroasiatiska kontinenten delad för att befästa USA:s världshegemoni. Det gamla kalla kriget tjänade det syftet och befäste USA:s militära närvaro och politiska inflytande i Västeuropa. Ett nytt kallt krig kan hindra att USA:s inflytande försvagas av goda relationer mellan Västeuropa och Ryssland.
Obama har kommit till Europa skenbart för att lova att ”beskydda” Europa genom att basera mer trupper i regioner så nära Ryssland som möjligt, och samtidigt beordra Ryssland att dra tillbaka sina egna trupper, på dess eget territorium, ännu längre bort från det oroliga Ukraina. Detta förefaller avsett att förödmjuka Putin och beröva honom politiskt stöd på hemmaplan, vid en tid då protester växer i östra Ukraina mot att den ryske ledaren överger dem inför mördare sända från Kiev.
För att stärka USA:s grepp om Europa använder USA den konstgjorda krisen för att kräva att dess skuldsatta allierade spenderar mer på ”försvar”, särskilt genom att köpa US-amerikanska vapensystem. Fastän USA ännu är långtifrån att kunna tillgodose Europas energibehov från USA:s nya fracking-uppsving, hyllas denna möjlighet som en ersättning för Rysslands naturgasförsäljning – vilken stigmatiseras som ”ett sätt att utöva politiska påtryckningar”, något som hypotetisk försäljning av energi från USA förmodas vara oskyldigt till. Påtryckningar utövas mot Bulgarien och till och med Serbien att blockera byggandet av rörledningen South Stream som skulle föra rysk gas till Balkan och södra Europa.
Från Dagen D till domedagen
Idag, den 6 juni, spelas sjuttioårsminnet av landstigningen Dagen D upp i Normandie som ett gigantiskt firande av amerikansk dominans, med Obama i spetsen för en rollbesättning med alla stjärnor bland europeiska ledare. De sista av de åldrade överlevande soldaterna och flygarna närvarande är som spöken från en mer oskyldig tidsålder, då USA bara var i början på sin nya karriär som världsherre. De var verkliga, men resten är skådespel. Fransk television fylls av tårögda ungdomar i Normandie som har lärt sig att USA är någon sorts skyddsängel, som sände sina pojkar att dö på Normandies kuster av ren kärlek till Frankrike. Denna idealiserade bild av det förgångna projiceras implicit på framtiden. I 70 år har kalla kriget, en dominerande propagandaberättelse och framför allt Hollywood övertygat fransmännen, och större delen av västvärlden, att Dagen D var den vändpunkt som vann andra världskriget och räddade Europa från Nazityskland.
Vladimir Putin kom till firandet, och undveks noga av Obama, Dygdens självutnämnde skiljedomare. Ryssarna hedrar Dagen D-operationen som befriade Frankrike från den nazistiska ockupationen, men de – och historiker – vet vad Väst för det mesta har glömt: att Wehrmacht avgörande besegrades inte genom landstigningen i Normandi, utan av Röda Armén. Om inte den överväldigande delen av de tyska styrkorna hade bundits upp i strider i ett krig som de förlorade på östfronten, skulle ingen fira Dagen D som den firas idag.
Putin hyllas av många som ”den bäste schackspelaren”, som vann första omgången av Ukrainakrisen. Han har utan tvekan gjort det bästa han kunde, ställd inför den kris som prackats på honom. Men USA har hela rader av bönder, vilket Putin saknar. Och detta är inte bara ett schackspel, utan schack kombinerat med poker kombinerat med rysk roulett. USA är berett att ta risker som de mer försiktiga ryska ledarna föredrar att undvika… så länge som möjligt.
Den kanske mest anmärkningsvärda aspekten av det nuvarande skådespelet är de ”gamla” européernas servilitet. Dagens europeiska ledare, som tycks ha övergivit all Europas samlade klokskap, sprungen ur dess krig och tragedier, och till och med glömska av sina egna bästa intressen, förefaller beredda att följa sina amerikanska beskyddare till ännu en Dagen D … D som i Domedag.
Kan en fredssökande rysk ledares närvaro i Normandie göra någon skillnad? Allt som skulle behövas vore att massmedia berättade sanningen och att Europa producerade någorlunda kloka och modiga ledare, för att hela den falska krigsmaskinen skulle mista sin glans och för att sanningen skulle börja stiga upp. Ett fredligt Europa är fortfarande möjligt, men hur länge?
Översättning: Christer Lundgren.
Diana Johnstone är författare till boken Fools’ Crusade: Yugoslavia, Nato, and Western Delusions (På svenska: Dårarnas korståg – Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser http://www.adlibris.com/se/bok/dararnas-korstag-9789171231277 ). Hon kan nås på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.