Medan våldsamma protester rasar mot president Mursis maktcentrerade ledarskap och delar av Kairo är avstängda, pågår stadens internationella filmfestival. Som enda film från Sverige visas Ceciila Gärdings film Vi är som apelsiner.

Det är en Alice i Underlandet-liknande sannsaga med hip hop-beat, svensk slavhistoria och dagsfärsk rasism. En fantasifylld odyssé genom de mänskliga rättigheternas historia i Sverige. Och den tävlar om Tahrir Square Freedom Prize.

Det blev stående ovationer för filmen vid världspremiären i portugisiska Braga, huvudstaden för EU:s europeiska ungdomsår 2012. Det var på African Liberation Day den 25 maj, då ett antal afrikanska länder firar sin självständighet och befrielse från kolonialism. Sydafrika, Namibia, Västindien och New York – det är några exempel på ställen där filmen kommer att visas.

Den svenska premiären var i Umeå den 17 september, Cecilia Gärdings uppväxtstad. Filmen kommer att ha stockholmspremiär den 17 december påbiografen Zita i Stockholm. Malmös stadsförvaltning ska visa filmen för alla sina lärare.

Foton: Cecilia Gärding Facebook

Varför heter filmen Vi är som apelsiner?

- Det är ett citat av Stephanie Boateng, en av de ungdomar som skrev i antologiboken Afrosvensk i det nya Sverige, som jag var redaktör för, svarar Cecilia Gärdning.

Om unga afrosvenskars möte med vardagsrasism i Sverige och vuxenvärldens vana att förminska problemen, säger hon:

- Det är som att se en tågolycka i ultrarapid. En olycka som bara upprepas.

På utsidan kan vi se lite olika ut men inte innanför skalet.

Det kanske är roligare att vara skapande kreatör. Men har Cecilia Gärding inte större chans att påverka makthavare som rapportskrivande byråkrat? Hon är utbildad statsvetare och etnolog och jobbade tidigare på bland annat Justitiedepartementet.

Men hon tröttnade på von oben-perspektivet, saknade ungdomars egna berättelser på pränt och ville aktivt jobba för att föra fram dem. Och sökte därför projektpengar hos instanser som Allmänna Arvsfonden och Ungdomsstyrelsen.

Någon utbildning i manusförfattande eller erfarenhet av att göra långfilm har Cecilia Gärding inte. Men mycket vilja och en utpräglad "det ska gå"-inställning. Och liten budget, inte ens tiondel av vad en film brukar kosta att göra. Många medverkande ställde upp gratis för att de trodde på projektet.

- När vi skulle rollbesätta filmen kom en före detta högerextrem kille som ville provfilma, berättar Cecilia Gärding. Han vill göra upp med sin bakgrund genom att vara med och det fick han. Alla är offer när det handlar om kränkningar, trakasserier och hatbrott.

Kränkande glåpord - vanlig vardag för syskonen Gärding under uppväxten. Nej, inte de första åren. Fram till ungefär åtta års ålder fick Cecilia vara med på barnkalas och hänga med gänget. Men sen hårdnade det.

Inte minst när partiet Ny Demokrati, med greven och betjänten Ian och Bert, seglade upp. Invandrare eller helt enkelt människor som inte såg ut att ha etniskt svenskt ursprung, buntades allt oftare ihop med ordet belastning.

Lärare suckade och tyckte att det mobbade syskonparet överdrev. "Lite måste man tåla som barn." Och klasskamraters föräldrar ville inte att deras ungar skulle fortsätta att leka med "såna där", då kunde de få dåligt rykte.

Cecilias mamma kommer från Sydafrika och var den första svarta kvinnan i norrländska Kramfors. Toleransen var inte heller på topp i Cecilias uppväxtstad Umeå. 

Efter att ha lämnat departementslivet, blev Cecilia Gärding redaktör för boken Afrosvensk i det nya Sverige (2009), där ungdomar från olika delar av landet skrev om sina liv.

Det där med rasistiska trakasserier, från sårande ord till fysiskt våld och en blundande vuxenvärld, visade sig vara vanligt fortfarande. Tågolyckan tycktes gå på repeat. Ur boken föddes hip hop-operan, Folkoperan-remixed, med elever från Musikhögskolan i Stockholm och turné till bland annat New York. Och så nu filmen Vi är som apelsiner. 

Lägg till författare till boken Etnus på Cecilia Gärdings CV.

Den kommer i vår och vänder upp och ner på begrepp som invandrare, en crash course i svensk integrationspolitik. Addera svensk ambassadör för Afrikanska Ungdomsnätverket i Europa och projektledare för ett antal ungdomsutbyten med till exempel Portugal. Och plussa på mångfaldsexpert, på studieförbundet Kulturens Bildningsverksamhet.

Fram träder en människa som gör mer än uppdaterar sin Facebook, om man så säger. Hur orkar hon? Ibland pluggar hon helt ur, nåt dygn eller så. Men sen är det pang på bollen igen. Kampen mot rasism är inget uppdrag, det är ett liv. I hennes värld.

Enligt den nya skollagen från den 1 juli 2011, är skolpersonal skyldig att anmäla kränkningar och trakasserier till rektor, som i sin tur måste agera. Kan inte det få en avgörande betydelse för arbetet mot rasism i skolan?

- Det är ett steg i rätt riktning. Men jag har blivit kontaktad av skolor där de inte bryr sig.

- Det behövs mer utbildning för rektorer för att kunna hantera rasism, trakasserier och kränkningar. Och det finns lärare som tycker att ansvaret ligger hos elevernas familjer och socialen men inte hos dem. De kan känna av stämningen i en grupp men väljer att bara fokusera på undervisningen. Det är tyvärr väldigt vanligt, enligt min erfarenhet. Och det tar vi upp i filmen.

Skolverket hälsar att de har tagit fram en utbildande konferensserie, givit ut en skrift om nolltolerans mot kränkningar och trakasserier och att de har lagt ut allmänna råd om problemen på webben. Hur lagen om anmälningsplikt för personal efterlevs i skolan?

Skolverket har ännu inga uppgifter om det, hälsar en anställd där.

- Jag har träffat många utsatta barn och ungdomar som fortfarande inte får hjälp i skolan, säger Cecilia Gärding. Det verkar som att en hel del personal inte följer de nya reglerna. Att lärare lägger sig i och går emellan när elever trakasserar, det verkar fortfarande höra till undantagen. Ja, det är i alla fall min erfarenhet. Det kan börja som verbala kränkningar och övergå i fysiskt våld. Precis som vid kvinnomisshandel.

Många barn berättar heller inte hemma att de blir mobbade i skolan. Det kan bland annat vara för att de värnar om föräldrarna, som kanske redan går på knäna.

Föräldrar som kanske själva lever i utanförskap, är arbetslösa, sjukskrivna eller har andra betungande problem.

- Man måste lära sig att känna igen mönstren, framför allt i skolan. Och sluta säga "du ska inte ta det så allvarligt." Sluta hantera problemen med att ifrågasätta barnets egen upplevelse. "Är du verkligen säker på att det gick till så här?"

- Då är man medaktör vid kränkningar. Det kan kännas som ett övergrepp att inte bli trodd. Fråga istället hur det hela kan komma sig. Och få tidigt syn på de som håller på att utvecklas till förövare, de behöver ju också hjälp.
- Det är också ett misstag att tro att det bara är individer från majoritetsgruppen som mobbar för det stämmer inte. Det gör även de som tillhör minoritetsgrupper.

Alla förlorar på kränkningar och hatbrott, inte bara enskilda individer utan hela samhället. Det skapar ett stort lidande, utslagning och enorma kostnader. 

- Rektorer, lärare och övrig personal behöver ta skolans demokratiska uppdrag på allvar.

- Hur hanterar de antidemokratiska strömningar och ideologier? Hur tar de konkret tag i problemen och inte bara pratar om dem? Fördomar behöver också mötas med kunskap om historia. En skola som jag hade kontakt med skapade en ny lektion där eleverna fick lära sig mer om bakgrunden till olika rasistiska grupperingar och man hade återkommande möten med föräldrarna. Då blev det inte lika intressant längre att vara rasist.

Bok på spisen och så en film som kommer att visas runtom i världen - vad händer sen?
- Min hjärtefråga är ungdomar. Och nya projekt mot rasism och ökade klyftor i samhället, det kan ni räkna med.

- Jag vill också att min bok Etnus bidrar till att ungdomar inser att invandrarskapet är en roll och inte en identitet.

- Jag vill att det ska befria individer, ge mer av kritiskt tänkande och optimistisk syn på den egna framtiden.
 Det säger Cecilia Gärding och det låter stort. Men också långt ifrån några pliktskydligt ihopvirkade insatser.
Text:
 Marie Eriksson