OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!
KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!
SWISHA 50 KR TILL 1232240356,
SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.
Har aldrig fått lära mig läsa någon annan bok än era ansikten
Förstår inte vad ni säger men det finns mycket som inte behöver sägas
Många passerar så nära att jag nästan kan röra vid era liv
Varje dag
Jag skulle vilja resa mig upp
Kasta mina trasor
Osynliga bojor
Men som ett bi får jag aldrig ge upp
Muggen är nästan tom
Jag måste tro
Att några ensamma pollenkorn åt gången
En dag ska fylla min kupa i ett land
där mjölk och honung
flödar för oss
Skönlitteratur kan inte läsas utan glasögon. Och ju mer man vill framstå som modern, desto fler glasögon ska man ha på sig. Den som därtill är fullständigt modern, har den allra senaste uppsättningen av glasögon. Det vill säga, denne har fullt upp med att hålla ordning på alla nyanser som en text innehåller; nyanser som man absolut inte får gå miste om. Ack! vad dessa glasögon kan avslöja i fråga om nyanser. Nu undrar ni kanske: Vilka glasögon? Jo de där glasögonen som får oss att se kränkningar i skönlitterära texter. Alldeles riktigt. Kränkningar i fråga om genus, klass, etnicitet med mera. Och vi ska väl vara glada över att det finns sådana glasögon. Inte sant?
I en av de stora finska tangomelodierna nämligen Unto Mononens ”Satumaa”, ”Sagolandet” sjunger sångaren i refrängen ”Oi jospa kerran sinne satumaahan käydä vois, niin sieltä koskaan lähtisi en linnun lailla pois. Vaan siivetönnä en voi lentää vanki olen maan, vain aatoksin mi kauas entää sinne käydä saan”. På svenska blir det ”Ack om jag blott en enda gång fick flyga över dit, då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit. Men utan vingar som jag är får jag hållas här, blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där”. I en klassisk filmsekvens i Aki Kaurismäkis ”Flickan från tändsticksfabriken” sjunger Reijo Taipele ”Sagolandet”.
Vem var författaren Gustaf Janson? Kort kan epitetet ”Sveriges Jack London” passa. För övrigt myntat av litteraturforskaren Bo Benich-Björkman. Gustaf Janson levde mellan 1866-1913. Stockholmsanknuten och ofta publicerad av förlaget Ljus. Första gången romanen ”Lögnerna” kom ut var 1912. Hägglunds faksimilutgåva trycktes 2014.
I nästa nummer av FiB/K kan ni läsa en intervju med Agneta Mogren, som är festivalchef och konstnärlig ledare för Tempo-festivalen som drog igång på måndagen. Här kommer hennes pärlor från årets festival:
foto: The Black Panthers: Vanguard Of The Revolution, en av filmerna du kan se på Tempo
Vad händer när natten driver dagen på flykt? Och när den tar världen i sin besittning? Sådana frågor kan ge upphov till många tankar. Speciellt för dem som är nyfikna på allt det som utgör livet, och som driver denna nyfikenhet till att bli gränsöverskridande. De som så gärna vill gå ett steg längre och som inte tar något för givet. Nyfikna tänkande människor som bär på något djupt inom sig som gör att de inte kan förlika sig med den bild av världen man gett dem. Och detta något som de bär på kan få dem att bestiga det som ingen annan bestigit, se det som ingen annan sett, säga sådant som att Kejsaren inte bär på några kläder.
De senaste åren har allkonstnären, falsettsångaren, författaren M. A. Numminen till stor glädje för en del och till andras fasa återvänt till Sverige från de finska urskogarna. Trots att denna falsksjungande finne gjorde en sanslös tolkning av Orup och Lena Philipssons ”Det gör ont” fick han göra en lysande ”come-back” i Allsång på Skansen. Där fick han ovationer när han inför 17 000 fans framförde ”Som en gummiboll” tillsammans med evige följeslagaren, dragspelaren Pedro Hietanen.
I Sverige avskaffades dödsstraffet i krig så sent som 1972. Det bör man ha i åtanke när man läser den här artikeln. I Finland finns en stor nationell stolthet över krigsinsatserna under vinter- och fortsättningskriget. Krigsveteranerna är hedersmedborgare. På kyrkogårdarna vårdas minnet av det stupade. Mannerheim är den mest beundrade personen i Finland. Minnena från kriget uppmärksammas i ett stort antal böcker och filmer. Man hör ständigt berättas om vinterkrigets stora segrar vid Soumussalmi och Raate, fortsättningskrigets avvärjningssegrar vid Tienhaara och Taali – Ihantala. Det finns dock ett ämne som fortfarande är tabubelagt att diskutera och det är avrättningarna av 468 egna soldater som ägde rum under åren 1939 – 1944.