Jan Bergsten beskriver boken som "ett reportage i romanens form", en blandning av "sinsemellan olika genrer", och menar att just denna blandform "försvårar läsbarheten". Det som förbryllar honom är bl.a. det faktum att författaren själv är en av bokens huvudpersoner. Det får honom att undra: "År det då fiktion eller faktiskt sakbeskrivning?"
Det italienska förlaget Rizzoli som 2013 utgav Gli anni della peste (som originaltiteln lyder) kallar boken för en "romanzo verità", alltså sanningsroman. Det svenska förlaget Leopard använder beteckningen "dokumentärroman". Boken är alltså ett typiskt exempel på det som på engelska brukar kallas "non fiction novel", en icke-fiktiv roman som stöder sig på autentiskt material som författaren i det här fallet samlat på sig i sitt arbete som undersökande och wallraffande journalist.
Boken beskriver verkliga händelser, verkliga förhållanden, verkliga personer (även om några av dem, av säkerhetsskäl, inte presenteras med sina verkliga namn). Allt som skildras i boken har alltså hänt, in real life (som det numera heter på modern svenska). Men boken är samtidigt skriven med skönlitterära stilmedel och konstnärliga anspråk. Alltså en äkta non fiction novel, en icke-fiktiv roman. Och det är en genre i egen rätt, inte en blandning av flera olika genrer, en genre som dessutom är, eller borde vara, av högsta intresse för en tidning som Folket i Bild/Kulturfront.