(500) Days of Summer

”Det här är inte en kärlekshistoria - det är en historia om kärlek.” Detta slår berättarrösten fast redan under förtexterna. Men lika mycket en historia om kärlek är (500) Days of Summer en historia om vuxenblivande. För när blir man egentligen vuxen, och - framför allt - hur?

(500) Days of Summer utspelar sig i det där gränslandet när man enligt alla mätinstrument är vuxen, men ännu inte riktigt har förstått vad som förväntas av en, vad nästa steg är, och hur man kommer dit. Nej, det här är inte en film om vilsna tonåringar. Huvudpersonen Tom har med största sannolikhet passerat tjugofem, bor i en egen lägenhet och har ett jobb på ett företag som tillverkar gratulationskort. Trots alla dessa vuxenpoäng ägnar han det mesta av sin tid åt att lyssna på brittiska poplåtar och att vänta på den där stora kärleken som egentligen kanske bara finns i just brittiska poplåtar. När den nya sekreteraren Summer dyker upp på kontoret är Tom övertygad om att det är henne alla de där kärlekssångerna handlar om, men han har lite svårt att visa vad han verkligen känner. Dessutom verkar hon inte känna på riktigt samma sätt.

(500) Days of Summer är full av fyndiga grepp, populärkulturella referenser och smarta repliker. Den påminner emellanåt om en väl tilltagen portion sockervadd; lättviktig, pastellfärgad och alltför söt, och lämnar efter sig ett lika molande magont. För trots den smarta, charmiga ytan har (500) Days of Summer något att säga, något som har att göra med att växa genom smärtsamma erfarenheter, och prickar imponerande ofta alldeles rätt i de där små, avgörande detaljerna. Det här är inte en kärlekshistoria - det är något mycket intressantare än så.

Foto: Karin Nilsson

Hanna Thåström
Journalist och filmvetare, insnöad på postapokalyptisk sci-fi, drömmer om gamla biografer och lyssnar på det mesta från England 1975-85.