Det har på senare år blivit allt svårare att överleva som oberoende frilansskribent. Både ekonomiskt och publiceringsmässigt. När även etablerade författare med många titlar på verklistan inte längre får ut sina böcker, när tidningsredaktioner skär ner och sparkar sina ordinarie journalister, när honorarnivån sjunker och många medier helt sonika slutar honorera utomstående skribenter, hur skall då en frilans utan stabila kontakter i förlags- och tidningsvärlden kunna ha någonting att sätta emot?
Så är läget, det är inget att hymla om. Och det var i ett försök att undvika självömk och improduktivt gnäll som jag beslöt att gå till motattack genom att utge ett knippe artiklar från de senaste åren på förlaget Tintomara (ett familjeprojekt, startat för snart tio år sedan av mig och min son som på den tiden arbetade som violinist och gärna ville ha en möjlighet att ge ut sina egna kompositioner och arrangemang).
Hur som helst: när jag i höstas arbetade med att redigera denna bok, som självklart måste heta ”Att skriva i motvind”, var det ett sätt att göra något konstruktivt i stället för att bara gråta och klaga över tillvarons vrånghet. I förordet till boken skrev jag:
”Att som frilansskribent ge ut en bok i dessa dagar bör alltså ses som en motståndshandling, ett sätt att visa att än är Polen ej förlorat och än finns det överlevande exemplar av detta utrotningshotade släkte. Ord skrivna i motvind, i protest mot tidsandan och den massmediala och kulturella nedrustningen och likriktningen.”
Men hur dum får man vara, frågar jag mig nu när jag nästan ett halvår efter utgivningen sitter här ”orecenserad”, med en ilsket rödfärgad bok som aldrig fick chansen att nå sina läsare. Insåg jag verkligen inte att titeln ”Att skriva i motvind” skulle bli självuppfyllande? Förstod jag inte att en sådan titel hos kulturredaktörerna skulle utlösa en obetvinglig reflex att bekräfta motvindens styrka och kasta recensionsexemplaren i papperskorgen. Hade jag verkligen trott att de skulle öppna boken och ta reda på vad den egentligen innehöll?
Ja, motvinden var i sanning hårdare än väntat, det är bara att konstatera. När jag tidigare gav ut likartade böcker — ”Jag hatar de likgiltiga” (Kulturfront 1988), ”På jagets fasta grund” och ”Arma älskade Italien” (Tintomara 2005 resp. 2007) — blev jag trots allt recenserad. Ibland var recensionerna negativa, ibland positiva. Men dessa böcker hälsades trots allt inte med tystnad. Det blåste motvind även på åttiotalet, det skall gudarna och SAF veta, men vindstyrkan har tilltagit de senaste åren och nu utvecklats till ren storm.
Vad är det då de presumtiva läsarna missar när de aldrig får kännedom om denna boks existens? Svar: en alternativ röst, ett sätt att dväljas i kulturen och i samhällsdebatten som skiljer sig från det mainstream-medierna tutar ut som dagens lösen. I boken ”Att skriva i motvind” figurerar gestalter som Jacek Kuron, Howard Fast, Rut Berggren, Dietrich Bonhoeffer, Felix Mendelssohn, Sophie Scholl, Gotthold Ephraim Lessing, Gitta Sereny, E.T.A. Hoffmann, Stendhal, Dag Solstad, Robert Fisk, Folke Bernadotte, Jordi Savall, prästen Don Peppino, Simone de Beauvoir, Enrico Mattei, Roberto Saviano, Gun-Britt Sundström, Alberto Moravia, Vittorio Arrigoni, Geir Angell Øygarden m.fl.
Där behandlas ämnen som antisemitism och antiziganism, kriget mot terrorismen, Israel/Palestina-konflikten, den borgerliga alliansregeringens bristande språköra och åtstramningspolitik, den italienska maffian och camorran, mordet på Pasolini, piratattackerna på upphovsrätten, massdöden på Medelhavet, nedrustningen av det svenska musiklivet, knäfallet för medelklassen, frågan om krig kan vara humanitära, nazismens koloniala rötter i Afrika, skatteflykt och penningtvätt, angreppet på Irak 2003 etc.
Där presenteras nya böcker av tyska och italienska författare. Där finns texter om den medeltida katedralen i Modena, CIA:s hemliga fängelser i Europa, rafaeliternas verklighetsflykt i konsten, islamofobin i dagens värld, självmorden på det franska företaget France Télécom, det svenska nationaldagsfirandet och en hel del annat.
En blandad kompott, det erkännes, men med en gemensam nämnare: det personliga anslaget, det faktum att alla texter står ”på jagets fasta grund” och avspeglar mina egna personliga intressen, passioner och uppfattningar. Och till saken hör då att jag tillhör 68-generationen och är en kvinna med rötter i arbetarklassen, hjärtat till vänster och självklar hemmahörighet i den klassiska, europeiska, kulturen.
Är verkligen en sådan bok och en sådan (i dagens kulturklimat möjligen något ”otidsenlig”) skribent därmed också — a priori — utan intresse och relevans? Det anser de stora tidningarnas kulturredaktioner. Frågan är vad de läsare tycker vilka fortfarande är ovetande om att denna bok över huvud taget existerar.
Margareta Zetterström
