F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 10/97
i n t e r n e t u t g å v a n
Låt mig ta ett par exempel från detta senaste år: När jag talade på solidaritetsmötet med Palestinas folk i Stockholm den 14 augusti stod Liberala Ungdomsförbundets folk med sina plakat där i regnet bredvid andra motdemonstranter från Radio Islam och trotskister. Ungliberalernas plakat skulle angripa mig. Men angreppet befann sig på skolgårdsnivå: Jan Myrdal + Ahmed Rami = Sant.Förbundet hade nyss skrivit ett påtryckarbrev till ledningen för Folkens Museum för att protestera mot utställningen Drömmen om det goda samhället. Sådant borde inte få visas. Jag gick fram till dem och undrade varför de inte kommit till de offentliga diskussionsmötena på muséet och lagt fram sina synpunkter där; moderaterna gjorde ju det. Skälet var, sade de att:
- Vi diskuterar inte med kommunister.Nå, vad de visste om det liberala arvet var alltså inte mycket. Jag förstod detta än bättre när de gav mig det flygblad Liberala Ungdomsförbundet i Stockholm delade ut. Det var inte ens ondskefullt; bara okunnigt och obegåvat. På betydligt lägre intellektuell nivå än det deras fäder i Demokratisk Allians brukade prestera.För att ta ett exempel. De ville i flygbladet att "När man lyssnar på Jan Myrdal bör man ha följande citat i minnet: Judarna är inte ett folk, de är en sekt (FiB/K nr 19/1981), eller en kast (Jan Myrdal i DN 30/3 1992)".
Som citatkonst är det eländigt. Men vad värre är, upphovsmännen visar samma avgrundsdjupa obildning och oförmåga att förstå läst text som de arma studenter vilka - enligt vad jag fruktar inte bara är en akademisk vandringsskröna - grubblar över konstiga ord hos Strindberg som Gingo och Fingo (uttalade som Bingo).
Att de tror att jag någonsin skulle kunnat hävda att "judarna är en sekt" visar att de inte ens förstått vad frågan gäller.Att jag skulle skriva, säga eller ens tänka något sådant som att "judarna är en sekt" är en orimlighet just därför att jag i decennier ordentligt diskuterat hur man kan beskriva den - uppenbart verkliga - sociala organisation som binder judar samman.Ras och blod är det inte, sådant är myt. Språk inte heller, inte klass, inte nation (i Israel kan uppstå en nation, men det är en annan historia) och inte heller religion då många under tidens gång konverterat och bytt religion, andra är likgiltiga och en stor grupp är ateister. Men likafullt kan de sägas tillhöra judenheten.
Kast är det exakta ordet för en sådan struktur. Det gör denna existerande enhet begriplig. Det har som deskriptivt ord lika lite positiv eller negativ laddning som orden klass eller nation.Dessa arma unga trasborgare med liberal partibeteckning begrep varken att orden "sekt" och "kast" uteslöt varandra eller att ordet "kast" inte var ett skällsord.Trasborgare, skrev jag ty jag anser inte att man skall ha fördrag med självförvållad obildning och oförmåga att förstå läst text. Ty borgerligt själsliv i allmänhet är det inte. En traditionellt bildad borgare skulle exakt veta vad jag menar när jag skriver att ordet "folk" i sammanhanget blir en ljudsammanställning som - dunkelt - antyder mening; ett ord av det slag som Lewis Carrol kallade ett "portmanteau-ord".
Men vad med den intellektuella borgerlighet som nu anser sig bildad? Den 7 mars 1996 skulle jag som en av de inbjudna talarna tala på PEN-klubben om Yttrandefrihet. Absolut eller relativ. Jag försökte resonera. Ta exempel och argumentera i flera led. Texten står att läsa i FiB/K nr 1/1996. Men det var som att resonera teori inför en stökig klass i småskolan. Dessa svenska PEN-medlemmar - yrkesintellektuella de flesta - förmådde inte följa - och därmed heller inte diskutera - ett sådant resonemang i flera led. De svarade inte, de buade som när fröken ställde för höga krav.Detsamma upplevde jag på PEN-mötet i våras. De vilka krävde uteslutning hade inte läst vad jag skrivit - till exempel i En fest i Liu Lin - de bara hojtade. De varken ville eller förmådde argumentera med skäl och motskäl. När de inte fick igenom sitt konstiga och föreningsvidriga stadgeändringsförslag började några bland dem skrika som Agneta Pleijel och andra gråta som Thomas von Vegesack och sedan meddelade de skönare själarna som Per Wästberg att de nu lämnade svenska PEN och tågade ut. De var värre än barnungar.
De hade heller ingen aning om vanlig svensk mötesordning med dagordning och votering och val av styrelse. Ty vad de inte förstod när de började larma och tåga ut - och som jag inte brydde mig om att upplysa dem om - var att om de ville ha mig utesluten borde de i stället stanna och i valet till ny styrelse se till att kandidaterna var uteslutningsvänliga och på så sätt få en styrelse vilken i stadgeenlig ordning kunde förelägga nästa årsmöte ett uteslutningsförslag.Vad värre var, de uppträdde så klantigt och den kluvna styrelsen var så förvirrad att det var på håret att vi som inte var överens om uteslutningsjippon hade tvingats överta hela organisationen och själva bilda ny styrelse. Det krävdes ett visst mått av taktiskt agerande från vår sida för att se till att ordföranden inte avgick.
Den som vet något om föreningsliv inser varför vi inte övertog hela PEN. Det hade varit felaktigt och skapat onödiga vidare motsättningar. Men när vi över några glas vin talade om det efteråt var vi överens om att dessa hojtande kolleger varken förstod att de uppträdde så att de höll på att stjälpa hela PEN-klubben i famn på oss eller våra skäl att inte ta över den.Dock när det gäller sådana som Arne Ruth och Per Wästberg tror jag inte att de är oskyldigt förvirrade som de stackars liberala ungdomarna eller de intellektuellt mindre skärpta i PEN.
Ty när Per Wästberg i Göteborgs-Posten hävdar att jag måste uteslutas då jag skrivit något så vidrigt som att Fathwan mot Salmon Rushdie var formellt korrekt inom sitt rättssystem då vet han att jag vet att han vet att så är det ju. Per Wästberg är tillräckligt beläst och bildad att veta att så är det.Jag har av denna vetskap dragit slutsatsen att insikt om tabu är nödvändig för att vi i en mångpolig värld med respekt och ömsesidig förståelse skall överbrygga motsättningar. Per Wästberg däremot, en mäktig intrigör med händerna djupt nedgrävda i de litterära reptilfonderna, söker med denna vetskap leda och organisera ett nytt intellektuellt korståg. Denna gång inte som på femtiotalet mot Öststaterna för CIA:s Kulturens Frihet utan nu för Mänskliga Rättigheter av Washingtons märke i ett civilisationernas krig.
Det handlar dock även det ytterst om olja och marknader och makt över valutor och råvaror.Till honom och hans karaktär skall jag alltså återkomma mer i detalj.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 10/97
i n t e r n e t u t g å v a n
