F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

    S K R I F T S T Ä L L N I N G

    Jan Myrdal

    ÄN EN GÅNG OM
    DE KULTURELLT FRIHETLIGA

    På väg till Mexiko ser jag Nawid Akhgars inlägg i Klassekampen. Nå! I personfrågan är saken mycket enkel. Jag har icke nämnt Akhgar. Han är såvitt jag förstår ingen agent. Inte för att sådana inte finns.
    Agenter och medvetet arbetande provokatörer har jag ju sett många av. Israeliska infiltratörer i Palestinagrupper. CIA-agenter bland de amerikanska desertörerna. Ja, den förste heroiska iranske motståndsman jag lärde känna på femtiotalet, han som skötte DUV:s antikoloniala kampanjer och hade som hand om kontaktlistorna med alla namn i Nordafrika och Mellersta östern avslöjades sedan som en osedvanligt grym SAVAK-officer. Tyvärr först när han återvänt till shahens Iran. Också i det forna lilla SKP känner jag till flera personer jag tror mig säkert veta ha varit agenter.
    Nawid Akhgar däremot är knappast agent. Därtill är han alltför stökig.
    Men flykting är han heller inte. Trots ihärdiga ansträngningar är han inte ens politiskt förföljd. Varken nu eller förr under shahen. Som politisk flykting är han - för att tala med Lewis Carrol - sannerligen Mr. Mock Turtle! soppans ursprungliga falska sköldpadda!
    Han är bara allmänt stökigt nojig. Men med en paranoia som blir allmänt farlig då han genom att skrika mycket, skrika mycket högt och skrika mycket ofta faktiskt kan åstadkomma skada. Som nu när han anklagar Sigrid Kahle att "for egen vinnings skull" ha kontakt med "ayatollanes terrorsentral". Objektivt fungerar han som destruktiv provokatör. Kan så utnyttjas.
    Hans sakbeskrivning är oriktig. Att han skulle vara talesman för svenska PEN är lika felaktigt som att jag skulle vara helt "alene" om min uppfattning om yttrandefrihet och ömsesidig respekt. Det är bara att gå till läggen och läsa svensk press.
    Därmed kan Nawid Akhgar avföras. Han är betydligt störande men inte av betydelse.
    Principfrågan är däremot viktig. Det som formulerades under Svarta-Havskryssningen gäller: Yttrandefrihet och ömsesidig respekt. På den grunden kan vi enas och stå krigshetsare och kulturimperialism emot. Ty det är imperialismen som i eget intresse driver tesen om - och därmed verkar för - kulturernas krig.
    Det är på denna grundval jag kan stå såväl i författarutbyte med Indien, Mexiko, Vietnam, Kina eller Ukraina som i kontakterna med Iran. För att bara ta några aktuella exempel.
    På den plattformen kan vi enas brett. Icke troende och kristna, buddhister och muslimer, folk från tredje världen och även hederligt folk från våra små imperialistiska stater; kommunister och medvetna antiimperialister. Därmed isolera de falskt liberala vilka går imperialismens ärenden under radikal flagg.
    Vad de stora politiska principfrågorna angår är det därför nu nödvändigt för oss som fortfarande är kommunister och ställningstagande antiimperialister att mycket noga analysera de pågående kampanjerna från CIA. Nu, liksom för femtio år sedan när CIA organiserade den tidens författare för Kulturens frihet är alltför många kolleger lättlurade.
    Eller, varför inte säga som det är och uttrycka det råare: de flesta kolleger i det skrivande mellanskiktet vet innerst inne vem som betalar skjutsen och rättar sig därefter. Men det gör det skönt hycklande.
    Jag vet det mer än väl sedan mer än femtio år. Jag känner lössen på gången! Läs listan på de lydigt inbjudna till Kulturens frihets CIA-finansierade manifestation på hotell Malmen i Stockholm 1956! Jag har tryckt den namnförteckningen i förordet till ETT FEMTIOTAL. Namnen borde förvåna en och annan. Ty vi var inte många hösten 1956 i den då unga och någorlunda unga generationen författare som hade civilkurage nog att säga nej när CIA bjöd upp. Man kan faktiskt räkna oss på den ena handens tumme och pekfinger!
    Om jag skulle vara helt uppriktig skulle jag påpeka att den nu påtagliga upphetsningen bland norska mer eller mindre - nu eller tidigare - revolutionära skribenter nog har den enkla materiella förklaringen att de alla som statssubventionerade ytterst vet att de är beroende av Norges oljeinkomster och därför gärna blir ända in i själen övertygade om det ideala kravet att ställa upp för att i den konstnärliga frihetens namn resa krav på internationell bojkott av Iran eller Saudi Arabien eller annat hotfullt oljerikt land.
    Nödvändigt är det inte att vara sådan. Nödvändigt var det heller inte i de imperialistiska staterna för hundra år sedan. Det fanns politiskt och fackligt aktiva som var solidariska. Det fanns också en handfull akademiker som tog ställning mot imperialismen. Men det fanns under nästan hundra år inte en enda skönlitterär brittisk författare som tog klar ställning för sådan brutalt upprorisk och därtill färgad underklass som indiska sepoyer eller kinesiska "boxare". De skönlitterära, diktarna alltså, tog ädelt avstånd från barbari i stället. Utom när det gällde den egna imperialismens krig som de besjöng.
    Om detta har jag skrivit och låtit trycka också på norska. Tror man inte att jag menade att det som gällde brittiska skönandar på den tiden också gäller svenskar och norrmän nu?




    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96