F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Leonel, 15 år gammal 1964

Leonel Rugama
»Brottet att ta livet på allvar«

eldflugas låga, var för mig en av Leonel Rugamas dikter. Dikten läste jag för mer än halvannat decennium sedan i en antologi med revolutionär poesi utgiven i Colombia av Kommittén för Solidaritet med det Salvadoranska Folkets Kamp. Det beväpnade lidandet heter antologin som sammanställts av den pamflettariska poeten Juvenal Herrera Torres. Det var en lång dikt som handlade om allt utom revolutionen. Diktens flamma kom sig av att den påminde mig om den unga lärarinnan vi hade i högstadiet, en psykologistuderande som förtrollade de dåvarande ynglingarna med sina kortkorta kjolar. Leonel Rugama skriver i slutet av sin långa dikt, "Klenmodiga griper papper och penna":

Många år senare blev jag äldrekursare. Jag bråkade och trakasserade de nya. Några grät och lovade att skvallra för mamma och jag råkade också tappa pennan eller blocket för att få en glimt av lärarinnas ben (lärarinnan föreläste om Guatemalas floder eller gick igenom division med tresiffriga tal) Några hävdade att de sett hennes trosor och till och med hårstrån. Alla älskade vi lärarinnan men lärarinnan gifte sig med en karl.

Leonel och hans mor på väg till studentavslutning 1967

Jag mindes alltid dikten men inte poeten. Flamman men inte eldflugan. Skulle Leonel Rugamas ögon vara sorgsna? Det visste jag aldrig förrän jag många år senare for till Nicaragua, hans fosterland, och mötte honom. Första gången var i staden Esteli, på en plakett fastsatt vid entrén till kulturhuset. Plaketten lyder ordagrant:

Ja, kulturhuset i Esteli bär hans namn och detta hus blev återuppbyggt med hjälp av Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) i den svenska stad där jag bor, Jönköping. En lycklig omständighet. Det var så hans namn för första gången fångade min uppmärksamhet. Då besegrade jag min rädsla att göra bort mig, och frågade min nicaraguanska väninna vem Leonel Rugama var. Hon svarade okonstlat:
- En poet från Esteli som avrättades av Somozas garde i Managua.
På väggen en trappa upp i kulturhuset i Esteli hänger en beskuggad bild av poeten. Ja, Leonel Rugamas ögon var sorgsna! Men hans blick, bakom ett par tjocka glasögon, var sträng. Hans slutna läppar, trutande som ett tillrättavisat barns, ger hans ansikte ett dystert och föråldrat uttryck, en fullständig motsats till hans rätta karaktär.

I Managua skulle jag några dagar senare lära känna lite om poeten Rugamas liv. Jag kände mig tvingad till det eftersom jag skulle intervjua poeten Marianela Corriols som 1985 vann Leonel Rugamas Nationella pris för ung poesi. Det underlättades av att under dessa dagar i mitten av januari högtidlighölls poetens dödsdag. Och prosandinistiska tidningar skrev korta resuméer av hans liv samtidigt som de publicerade några av hans dikter, bland dem en av de få som översatts till svenska, "Jorden är en satellit till månen":

Det var så som jag till slut kunde få en allmän uppfattning av Leonel Rugama. Han föddes den 27:e mars 1949 som son till en lärarinna och en snickare. Hans mormor präntade in de religiösa värderingarna i honom och det hade stor inverkan på hans liv. På prästseminariet smidde han verser som var allt annat än klerikala. Han var en outtröttlig läsare med oläslig handstil. En ung matematiklärare med lust att göra något av sitt liv, och en passionerad schackspelare, som alltid förlorade. För denna sistnämnda egenskap minns honom författaren Eduardo Galeano i sin bok, Eldens Minne III:

"Den självmedvetne poeten, den lille tjocke prästen som inte böjde knä ens vid nattvardsbordet, skjuter av sitt sista skott och stupar i strid mot en hel bataljon av Somozadiktaturens soldater.
Leonel Rugama var tjugo år gammal.
Bland vännerna föredrog han schackspelarna.
Bland schackspelarna dem som förlorar därför att en flicka går förbi.
Bland flickorna som går förbi, de som stannar.
Bland dem som stannar, dem som ännu inte har kommit.
Bland hjältarna föredrog han dem som inte säger att de dör för fosterlandet.
Bland fosterland, det som föddes ur hans död."

Militärens belägring av Leonel Rugamas gömställe, 15/1 1970

Leonel Rugama dog i strid, i en ojämn strid där han och två kamrater ur stadsgerillan, Mauricio Hernandez och Roger Nuñez, mötte "hundra vapen, gevär, kulsprutor, granater och till och med en pansarvagnskanon, och ett flygplan som bombarderade huset från ovan".
Tre dagar innan jag skulle återvända från Nicaragua gav mig skalden Antonio Rocha en tjock bok vid namn Leonel Rugama: brottet att ta livet på allvar. Bokens författare, prästen Teofilo Cabestrero, skriver i förordet att "om jag inte hade börjat söka sanningen om Leonel Rugamas liv, hade jag aldrig inbillat mig att en ung människa kunde samla så mycket livsrikedom och ge så mycket till sitt folks befrielse, endast 20 år gammal, och dessutom lämna djupa spår hos vänner och kamrater, öppna vägen för diskussioner bland intellektuella och poeter och rådbråka deras samveten genom att dö som han dog."

I flygplanet som förde mig hem över molnen som betraktar Atlanten började jag läsa boken. Där fann jag dikten som jag många år tidigare hade läst och upplevt som en eldflugas flamma. Och då jag läste boken som en bit i taget förde mig in i Leonel Rugamas liv, från det han föddes av sin mor, Candida Rugama de Rugama, till det spår han lämnade hos dem som kämpar för att göra lyckan möjlig på jorden.

Leonels döda kropp, 16 januari 1970

Klenmodiga griper papper och penna tolkad av Maria Kallin
Jorden är en satellit till månen av Lasse Söderberg

Ernesto Cardenal

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---