F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Marianela Corriols
»brände sina vingar för att kunna flyga«

utan att på nytt vilja ställa mig under den stekande solen, började jag nyfiket söka bland titlarna. I mina händer föll en smal bok med blå färg titulerad Conversaciones Elementales (Elementära Samtal) av Marianela Corriols.
Sanningen är att jag inte hade öppnat boken om det inte varit för att jag tillägnat mig den moriska vanan att läsa böcker från slutet. Det var så jag på bokens baksida såg det svartvita fotot på poeten och omedelbart kände att hennes ansikte, som ett skrämt barns, motsade presentationen:
"Marianela Corriols. Nicaragua 12 september 1965. Poet och författare till kallet och läkare till yrket. Är en av de mest lovande rösterna av de senare utgivna Nicaraguanska poeterna, som har karaktäriserats av en klar feministisk prägel. Hon har publicerats i tidskrifter och litterära bilagor. 1985 fick hon Nationella Priset för Ung Poesi".

Detta räckte för att dörrarna till min nyfikenhet skulle öppnas på vid gavel. Och inte blev det sämre av att jag av ren tur hittat en kvinnlig poet i ett land där den lyriska lågan har en tendens att lysa upp enbart manliga ansikten. Samma låga vill påskina att innan Ruben Dario existerade det poetiska Intet; och sedan avlossades, som en förälskad kula, Salomon de la Selva; och att det visst fanns avantgardister för Joaquin Pasos och Jose Coronel Urtecho levde av att jaga metaforer med förgiftade pilar; och att Ernesto Cardenal bad till Gud medan han delade ut subversiva flygblad på rimmad vers; och att skalden Carlos Martinez Rivas vid gryningen sökte den sista vinflaskan under sängen; och att Julio Valle Castillo och Luis Rocha vaknar i dessa mefitiska dagar med lust att betala för andras accenter; och att alla dessa män och tvåhundra fler utvalde en musas hand och på varje finger skrev de namnet på en kvinna för att de vid Ordets backanal skulle mata dem med jästa druvor.

Jag öppnade den blå lilla boken. Den första versen jag läser mättar inte ens skuggan av min nyfikenhet på författarinnan, utan inbillar mig tvärtom att bakom den skrämda flickan på fotot finns en kvinna som ingen kan skrämma:

Jag gjorde en ansats att sätta mig i ett hörn av bokhandeln för att plöja igenom den lilla boken i lugn och ro, svalkad av fläktarna som bokhandlaren hämtat från Miami. Men några steg därifrån påminde mig min colombianska väninna med ljudliga gäspningar om att det redan var sent och att vi givit oss av hemifrån utan att ens ha ätit frukost. Jag ropade på henne för att hon skulle komma och se vad jag läste. Lyssna, sade jag, hur denna nicaraguanska poet i en enda rad avmystifierar så mycket viktoriansk skam. Jag läste:

Min väninna greps också av nyfikenheten och hon slet nästan boken ur händerna på mig för att själv få reda på vem det handlade om.
- Marianela Corriols! utbrast hon, Jag har en väninna... Ja! Det är hon, Doktor Corriols. Jag visste inte att hon var poet!
Jag gladde mig över hur generösa livets sammanträffanden är. Min väninna och jag övergav bokhandeln och medan vi sökte någonstans att äta frukost (vid lunchtid), for en enda idé genom mitt huvud: "be henne att hon presenterar mig för författarinnan till Elementära Samtal, eftersom de är väninnor".
Så blev det.

En vecka senare hade jag tillfälle att möta poeten Marianela Corriols i den rofyllda cafeterian på hennes arbetsplats. Bland aromatiska teer, kaffe och klassisk musik på låg volym konverserar vi om politik och poesi. Hon berättar för mig att när hon var 13 år värvade det då regerande FSLN (Sandinistfronten för Nationell Befrielse), ungdomarna i städerna för att åka till landsbygden och hjälpa till att skörda kaffe för att på så sätt kunna höja produktionen. Vid denna tid härskade barfotapolitiken i sandinisternas led. Marianela Corriols, liksom tusentals nicaraguanska ungdomar "tog av sig skorna" och gav sig ut som volontärer så snart skolan slutade för terminen.
- Från bergen kom jag tillbaka tanig, loppig och lycklig, säger hon med ett stänk av nostalgi och naivitet i orden. Denna sociala mission, rik på lycka och dramatik, genomförd med den knoppande ålderns energi, formade den knöliga vägen som vår poet fortfararande inte slutat gå.

Det var där, i samma berg där Sandino och hans soldater härbärgerades, som Marianela Corriols många år senare ändrade inriktning på sitt liv. Nu skulle hon inte längre bli konstnär, som hon drömt om, utan formas till ett yrke som skulle vara till gagn för dem som livet bara gett smulorna av livets bröd. Därför begav hon sig till universitetet i Leon, bärande på sina knappa 15 år, för att läsa medicin. Från och med nu skulle hennes tid delas mellan tre saker: medicinstudierna, dikterna skrivna i lönndom och de uppgifter som revolutionen krävde vid fronten.
- Vid sjutton års ålder, säger hon något dyster, obducerade jag mitt första lik, det var en ung soldat, dödad i strid, som ännu var varm då han kom in, och började kallna under mina händer.

Poeten gör en paus som om hon ville hämta syre. Hennes ögon sluts för att söka i minnet bakom hennes ansikte, bestrött av fräknar. Hon tar förstrött en klunk te och fortsätter:
- Den tidiga kontakten med döden gav mig lust att leva intensivt, trots att vi var beredda att dö vilken minut som helst. Nu ryser jag vid tanken på detta, denna vår generösa vilja att ge till och med vara liv utan att be om något i gengäld.
Dessa ord, uttalade med det lugn som infinner sig efter ett stort oväder, reflekterar författarinnan i följande vers - rå och formad i en svår stund:

Jag påminner Marianela Corriols om att på baksidan av diktsamlingen Elementära Samtal står skrivet att hon vann nationalpriset i poesi »Leonel Rugama« 1985. Poeten tystnar, som om hon inte hört mina ord, medan hon söker i sin skinnväska efter poesiboken Mujer Luna (Månkvinna).
- Det var med denna diktsamling jag vann priset, svarar hon. Då visste ingen att jag skrev poesi. Jag skickade dikterna under min pseudonym "Kilaika", som på sumo betyder gnistrande sten. Jag kunde inte åka till Managua för att ta emot priset eftersom jag befann mig i en krigszon med ansvar för en milisbataljons vårdcentral.
Marianela Corriols tycks inte vilja ge vidare detaljer om priset. Hon glider i stället in på hur hon, när medicinstudierna var slut, gjorde sin praktik på ett sjukhus i norra Nicaragua, där behovet var så stort och resurserna så knappa att hon kände att det enda hon sysslade med där var att fylla i dödsattester.

Sedan åkte hon till atlantkusten för att försvara drömmarna och där lärde hon sig tala miskito, för att kunna ta hand om indianerna på deras eget språk. Några månader senare reste hon till Kuba för att delta i ett utbyte av unga poeter mellan de båda länderna. Hon berättar, utan att kunna dölja sina känslor, att på Kuba skrev hon de första sju dikterna som ingår i Elementära Samtal.
Efter en tid mottog hon ett stipendium för att resa till Mexico och ta en magisterexamen i allmänmedicin. Full av entusiasm och disciplin satte hon igång att fullända sina medicinska kunskaper för att på så sätt bättre kunna tjäna sitt folk, utan att bry sig det minsta om att de mexikanska studenterna kallade henne kommunist för att hon kom från ett land i kaos och revolution.
Väl tillbaka från Mexico befinner hon sig verkligen mitt i kaos. Alla överlevande i hennes generation är inbjudna till glömskan och ensamheten, till att förneka minnena. Eller som Sergio Ramirez skrev i förordet till en bok av Melvin Sotelo: (...) "att bygga upp allt det revolutionen i sin iver att förändra ville riva ner av värde och gagn (...)".

Jag lägger märke till en djup sorg i Marianela Corriols små bruna ögon, när hon säger att så mycket offrades i onödan.
- Jag kände så många som nu är döda, minns hon respektfullt. Hon har, liksom många andra, egen erfarenhet av att hennes generation förråddes med berått mod. När revolutionen höjde sin fana hoppades de nicaraguanska ungdomarna att se en ny människa på den sociala scenen, såsom det stod i manuset.
- Men denna nya människa visade sig vara en hop av gamla människor med så många laster och så få skrupler att det var omöjligt att inte äcklas av dem, beklagar poeten, och det får mig att förstå att detta svek för många ungdomar var mycket dödligare än kallbrand på en sårad kropp.
- Det är inte lätt, säger hon naket.
Sedan, för att besvärja glömskan och för att dessutom få mig att lära känna vilka de verkliga ledarna var, reciterar hon med pauserad röst en dikt ur sin första diktsamling.

- Det är allt för idag, säger hon plötsligt samtidigt som hon stressad ser på klockan som hänger på kaféets vägg.
- Jag måste gå och arbeta.
Hennes plötsliga ord fyller mig med tomhet. Det känns som om filmen gått av mitt i nyckelscenen. Min förvirring tillåter mig bara att mumla en försenad fråga: Marianela, när det är så här, är allt då förlorat? Är inte glädjen möjlig på jorden? Marianela reser sig och fräknarna i hennes ansikte lämnar väg för ett brett leende. - Glöm aldrig, svarar hon mig, den store Antonio Machados ord:
"När politikerna och militärerna säger att allt är förlorat, då säger vi poeter: Vem vet..."

Marianela Corrols dikter är tolkade av Maria Kallin.

Roque Dalton

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---