F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/97
    i n t e r n e t u t g å v a n
    Roque Dalton

    Foto: Chinolope

    Roque Dalton
    »Jag föredrar gladlyntheten framför allvaret«

    Jag kom att lära känna den salvadoranske poeten Roque Dalton några dagar efter att jag kommit till Mohedas flyktingförläggning i Småland.

    Detta var på försommaren 1984. Trots att jag i mitt land hade varit medlem i stödkommittén för det salvadoranska folkets kamp, hade jag aldrig hört hans namn nämnas, än mindre läst något av hans verk.

    text Victor Rojas

    Det är möjligt att jag kan försvara denna okunnighet - för på den tiden var jag mer intresserad av de sociala oroligheterna än av vår amerikanska kontinents poeter. Men jag tänker genast att ursäkten inte är giltig eftersom poesin och de sociala problemen alltid har gått hand i hand i våra länder. Möjligen kan denna brist på kännedom låta mer försvarbar om jag säger att inom den rörelsen jag deltog i regerade tesen om att var och en tvättar sin egen smutsiga byk.

    Hur som helst, den där sommaren 1984 fann jag mig tvingad att varje dag, varje timma lyssna till Roque Daltons Poema de Amor (Kärlekspoem), tolkad på full volym av en salvadoransk grupp som spelade protestsånger vars texter kunde varit pamfletter.
    Det var som så: mina grannar på förläggningen var några salvadoraner som tog det berömda verket till hjälp för att bekämpa nostalgin som den påtvingade exilen skapade. Varje rad i poemet handlade om dem själva. Dessa rader säger att exilen lugnar sig när man vet vem man är och var man har sina rötter. Sångarens djupa röst (kanske var de två?), lärde mig, nästan tvingade mig att memorera dikten:

    KÄRLEKSPOEM

    De som breddade Panamakanalen
    (och räknades som "silver roll" och inte
    som "gold roll"),
    de som reparerade Stilla Havsflottan
    i Kaliforniens hamnar,
    de som ruttnade i fängelsehålorna i
    Guatemala,
    Mexico, Honduras, Nicaragua,
    som tjuvar, som smugglare, som
    svindlare
    som hungrande,
    de som alltid är misstänkta för allt
    ("Jag tillåter mig utpeka den anklagade
    som suspekt gamäng
    och för det graverande i att vara salvarodan"),
    de som fyllde barerna och bordellerna
    i alla hamnar och huvudstäder i regionen
    ("Blå grottan", "Tanga", "Happyland"),
    majsodlarna mitt inne i främmande
    djungel,
    röda sidornas kungar,
    de som ingen någonsin vet varifrån de kommer,
    de bästa hantverkarna i världen,
    de som kryddades med kulor vid
    gränsen
    de som dog i frossan
    eller stungna av skorpioner eller gula
    skägget
    i bananplantagernas inferno,
    de som druckna rördes till tårar av nationalhymnen
    under Stillas Havets stormar eller nordamerikas snö,
    snyltgästerna, tiggarna, marihuanarökarna,
    guanakerna, söner av den stora horan,
    de som knappt kunde återvända,
    och de som hade lite mer tur,
    de evigt olegitimerade,
    allsysslarna, allhandlarna, allätarna,
    de första att dra kniv,
    de sorgsnaste av världens sorgsna,
    mina landsmän,
    mina bröder.


    Med detta poem lärde jag mig att ordet guanaco var synonymt med salvadoran och att bra poesi kunde byggas av enkla ord som uttryckte vardagliga ting. Trots det var det inte förrän flera år senare jag förstod essensen i Roque Daltons poesi, som trots inflytandet från Neruda motsäger den chilenske poetens metod och föreslår "en poesi som, istället för att sjunga, formulerar problemen, formulerar konflikterna, formulerar idéerna, som är mycket effektivare än hymnerna för att göra människorna medvetna om sina problem i kampen för folkets befrielse".

    Dagarna gick och jag kände nödvändigheten av att veta något om poetens liv och verk. Jag skämdes en aning för att leva som latinamerikansk flykting i Sverige utan att veta ett dugg om poeten som skrev kontinentens mest politiserade verser. Då berättade mina grannar för mig att Roque Dalton hade deltagit i en gerillagrupp ledd av en ambitiös, egoistisk skägglös yngling, och på grund av poetens och ledarens politiska meningsskiljaktigheter, gav ledaren order till gruppen att likvidera Roque Dalton, i revolutionens och folkets namn. Poetens välplanerade död verkställdes 10 maj 1975. När jag fick veta detta upphörde för mig Roque Dalton att vara det direkta tilltalets poet, för att bli en politisk symbol som jag för alltid skulle associera med den smärta som vår vänsters sekterism orsakat. Roque Daltons kalla och obönhörliga död påminde mig om de avrättningar som olika organisationer i mitt hemland utförde mot sina militanta och som senare justifierades i kommunikéer och videokassetter utskickade till televisionens nyhetsprogram. Och allt detta för att "rensa ut revisionismen i våra led", eller för att "det var nödvändigt att gallra ut infiltratörer", eller för att det var tid att avsluta "antagonistiska ideologiska deviationer mot partiets linjer". Men ändå...

    Den första boken jag införskaffade av den avlidne poeten köpte jag i en latinamerikansk bokhandel i Lund som bar hans namn: Libreria Roque Dalton. Det var en diktsamling med svarta pärmar och röda bostäver Taberna y otros lugares (Taverna och andra platser). Under bokstäverna fanns två foton av honom. Ett i profil och det andra rakt framifrån. Senare upptäckte jag, efter att ha läst en av de många böcker som har skrivits om hans liv, att dessa foton tagits av polisen andra gången han fängslades. Roque Dalton tog senare själv hand om dessa foton från polisarkivet. I bokens förord berättas en anekdot som hände honom i Chile. Sanningen är att anekdoten stärkte min själ och hjälpte mig att sluta skämmas över min okunnighet om Roque Daltons liv. Med anekdoten upptäckte jag att det inte bara var jag, empiristen, som hade gett sig in i uppgiften att förändra verkligheten utan tillräckliga politiska kunskaper. Även densamme salvadoranske poeten befann sig vid 18 års ålder i vargens käftar utan att veta vad mervärde var. Och här återberättar jag fritt anekdoten:
    Då Roque Dalton hade gått ut gymnasiet började han studera vid ett universitet i Chile. Där fascinerades han av Pablo Nerudas verk. I dessa dagar kom konstnären Diego Rivera till Chile. Vår poetvalp försökte intervjua honom utan att riktigt veta vem han var, denne kraftige grodliknande man med en figur som en trädstam. Intervjun hade inte blivit möjlig om inte den mexikanske konstnären först frågat Roque Dalton:
    - Hur gammal är du?
    - 18.
    - Har du läst någon bok av Marx?
    - Nej.
    - Då har du levt som en dumskalle i 18 år.
    Nåväl, jag antar att den unge salvadoranen tröstade sig för sin politiska okunnighet när han hörde Fidel Castro stolt ta åt sig äran av att ha genomfört revolutionen på Kuba utan att ens ha läst 100 sidor av Kapitalet.

    Om vi tror att den salvadoranske poeten kan sammanfattas återger vi Eduardo Galeanos ord skrivna i den sista delen i hans trilogi Eldens minne.
    "Roque Dalton, lärjunge till Miguel Marmol i återuppståndelsens konstarter, räddade sig två gånger från att bli ihjälskjuten. En gång räddade han sig genom att regeringen föll, och andra gången räddade han sig genom att väggen föll tack vare en läglig jordbävning. Han har också räddat sig undan torterarna, misshandlad men vid liv, och undan poliserna som jagade honom med skjutvapen. Och han har räddat sig undan fotbollsfanatikerna, som jagade honom med stenkastning, och undan en ilsken nygrisad sugga och undan åtskilliga hämndlystna äkta män.
    Roque är en djupsinnig och gladlynt poet som hellre tar sig själv på skämt än på allvar, och på det sättet har han räddat sig undan storordighet och högstämdhet och andra åkommor som den latinamerikanska politiska dikten lider svårt av. Han räddar sig inte undan sina kamrater. Det är Roques egna kamrater som dömer honom för brottet "avvikande åsikt". Från sidan måste kulan komma, den enda kula som kunnat träffa honom."
    Vad skulle Roque Dalton tänka då han gömd eller i fängelse eller liggandes på sängen läste "Kulan", den berömda versen av Salvador de La Selva? Det är möjligt att han rynkat pannan och känt att versen skulle varit som gjord för honom:

    Kulan som sårar mig
    är en besjälad kula
    Denna kulas själ
    är som rosens sång vore
    om blommorna sjöngo,
    eller en topas doft,
    om stenarna doftade,
    eller musikens hud
    om vi kunde
    ta på sångerna
    med nakna händer
    .

    Om den sårar min hjärna
    säger den: Jag ville
    utforska dina tankar.
    Om den sårar mitt bröst
    säger den:
    Jag ville
    säga dig att jag älskar dig!


    Med dessa spontana rader ville jag närma mig Roque Daltons gestalt. Detta år är det 22 år sedan hans absurda död. Under denna tid, var 100.000 salvadoraner tvingade att lämna tillbaka sina ben till jorden. Detta var den tribut som kriget krävde. Denna siffra hade varit föremål för åtminstone en rad extra i Poema de Amor om Roque Dalton fortfarande varit i livet, om inte så många kanaljer hade pinkat i hoppets flod. Men icke, i El Salvador, i latinamerikas tummeliten har inget hänt. "Livet tar inte så allvarligt på sig", skrev Juan Rulfo en dag. Kanske var det därför poeten Roque Dalton föredrog gladlyntheten framför allvaret.


    Dikterna är tolkade av Maria Kallin.






    Länk till nästa artikel
    Leonel Rugama



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/97
    i n t e r n e t u t g å v a n