F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  8-9/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Ernesto Cardenal
»Änglabrandman i jordiska helveten«

De skyldiga till denna religiösa oordning är några okomplicerade präster och pratmakare som lyckades övertala Jesus Kristus att stiga ner från korset, äta ett par tortillas och bege sig iväg att försvara Nicaragua mot ståthållarna. Det var en stark social storm de rörde upp. Och en av dessa okomplicerade präster är Ernesto Cardenal. När denna storm, fläktad av prästkåpor, började virvla upp jorden i plantageägarnas rike bekymrade sig Vatikanens auktoriteter från tårna ända upp till mitrorna. De beordrade genast att kåpornas ägare skulle komma till den heliga platsen för att förklara sig. Men inte nu, nu är det påven själv som kommer till prästernas egna helveten. Nu är det Ernesto Cardenals tur att få en åthutning. De multinationella mediernas fotografer förevigar den bannande påven. Författaren Eduardo Galeano hade redan förberett oss på dessa heliga bannor:

"Den heliga inkvisitionen går numera under det diskreta namnet Församlingen för Läran och Tron. Den bränner inte någon kättare levande, även om lusten inte saknas. Dess största bekymmer härrör från Amerika. I den Helige Faderns Namn kallar inkvisitorerna in de lainamerikanska teologerna Leonardo Boff och Gustavo Gutierrez, och i Vatikanen ger man dem en allvarlig reprimand för bristande aktning för Fruktans Kyrka. Fruktans Kyrka, ett kapitalstarkt multinationellt företag som dyrkar smärtan och döden, är angelägen att få korsfästa varje timmermannens son som vandrar omkring längs Amerikas stränder och uppviglar fiskare och trotsar imperier."

Detta foto av den ödmjuke prästen på knä inför den vredgade påven fastnade i mitt minne för en lång tid framåt. Det var kanske så därför att Ernesto Cardenal i min uppfattning framstod som en rebellisk präst, med ett skägg som liknade det Marx hade som ung, med en svart basker på sned såsom Che Guevara, och med en religiös uppfattning som den som prästen Camilo Torres predikade i mitt fosterland. Detta var i slutet av sjuttiotalet. Vid den tiden parerade vi i Colombia med svårighet ansättningarna från en regering som ingen visste om den var militär eller civil. Och i Nicaragua hade redan gnistan tänts som skulle tända på prärien och få den somocistiska diktaturen att fly. Jag tror att det var dessa omständigheter i vara länder som gjorde att jag i Ernesto Cardenal bara såg figuren av den religiöse agitatorn, de envise prästen som, liksom de flesta präster, anknöt sig till Befrielseteologin.

Jag lämnade Colombia 1983 och när jag gjorde detta hade jag en bild av Ernesto Cardenal som en rebellisk präst. Det var några år senare, när jag hade installerat mig i den svenska staden Jönköping, när jag först hade möjlighet att läsa en diktsamling av Ernesto Cardenal. Diktsamlingen, Timmen 0 och andra dikter, gavs ut på två språk (spanska och svenska), och publicerades i Nordans Bokbinderi, ett bokförlag som en grupp uruguayanska anarkister hade skapat i Stockholm. Jag minns på ett speciellt sätt två av dikterna: Bön för Marilyn Monroe och diktsamlingens första dikt:

Jag har delat ut underjordiska flygblad, ropat: LEVE FRIHETEN! mitt på gatan och utmanat alla beväpnade poliser. Jag deltog i aprilupproret: men jag bleknar när jag passerar ditt hus och en enda blick från dig får mig att skälva.

Jag tänkte att om jag ville lära känna Ernesto Cardenal måste jag känna till något om hans liv. Det var så jag upptäckte att prästen inte hade fötts i ett stall, som det hade verkat, utan i en borgerlig vagga i Granada. De första skäggstråna hade ännu inte visat sig på hans haka då han begav sig norrut för att studera. Först for han till Mexiko och sedan till New York. Det var där, i universitetet Columbia, som han först intresserade sig för Ezra Pounds och trappistmunken Thomas Mertons poesi. I början av femtiotalet återvände han till Nicaragua och i april 1954 deltog han i ett olycksaligt och berömt uppror som slutade med att en av Ernesto Cardenals närmaste vänner, Adolfo Baez Bone, sköts till döds av somocisterna. Prästen skulle minnas vännen i dikten Epitafium över Adolfo Baez Bone:

De dräpte dig och berättade inte för oss var de grävde ned din kropp men sedan dess är hela fosterlandets jord din grav; eller snarare: ur varje famn av fosterlandets jord där din kropp inte finns har du återuppstått. De trodde att de dräpte dig med en order: Eld! De trodde att de begravde dig, men det enda de begravde var ett frö.

Två år senare lämnar Ernesto Cardenal klostret av hälsoskäl. Poeten själv säger flera år senare i en intervju:

"Min hälsa försämrades, en kronisk huvudvärk som läkarna sade bero på nervös gastrit på grund av klosterlivet, och att jag borde söka ett religiöst liv som inte var så rigoröst och strikt som trappistmunkarnas."

Efter att ha lämnat klostret återvänder han till Mexiko. Där stannar han ett par år innan han antas till seminariet Las Cejas i provinsen Antioquia i Colombia. Under tiden i seminariet fick han höra om skådespelerskan Marilyn Monroes död. Då sätter han sig ner i ett hörn av seminariet och skriver den berömda dikten Bön för Marilyn Monroe:

"Från starten började jag och de som ingår i mitt samfund att identifiera oss med folket, med revolutionen och senare med FSLN, detta förde oss dit att vi en dag befann oss vara sandinister, och med det första väpnade upproret började unga män och kvinnor ta till vapen som gerillasoldater. Några av dem dog i befrielsekampen."

Det jag nu vet om Ernesto Cardenal har jag läst i böcker och tidskrifter. Och en stor del av det jag idag vet om Nicaraguas historia lärde jag mig då jag läste hans poesi.

Dikterna är tolkade av Ingemar och Mikaela Leckius

Aida Parraga

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  7/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---