F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Aida Parraga »nattens poetissa«

vara ett sällskap under din flyktiga vistelse i guanakernas huvudstad," varnade hon mig då jag ringde upp henne.
Och det är just så, att den salvadoranska poetissan och skådespelerskan Aida Elena Parraga Canas för sina irrande vänner bara har den tid hon stjäl från sömnen. Dagstimmarna sträcker hon ut till det yttersta för att sköta sitt arbete som elektronikingenjör på ett statligt bolag och för att leda ett radioprogram, La Bohemia, som sänds från det katolska universitetet Jose Simeon Canas. Dessutom går tiden till att planera manus för föreställningar av dramatiserad poesi tillsammans med tre andra unga författarinnor, med vilka hon utgör poesigruppen Poesi med mera.
- Under 1996 satte vi upp ca femton föreställningar av dramatiserad poesi, och med detta introducerade vi helt nya poetiska aktiviteter i El Salvador, säger hon utan att kunna dölja upphetsningen över succén det kulturella projektet uppnådde.
Som om det inte vore nog med allt detta tillhör Aida Parraga även den stadiga rollbesättningen i det salvadoranska teatersällskapet Hamlet.

Så bjuder hon mig första natten till tavernan Sol de Rio - som en experimentell teatergrupp hade öppnat i närheten av Nationella Universitetet - på den moderna avenyn som leder mot San Antonio Abad. Jag låter snart min vänliga följeslagerska veta att stället förefaller mig trevligt men inte exceptionellt. Tavernan är i 60-talsmiljö, med den enda skillnaden att Beatlesmusiken är utbytt mot det obarmhärtiga dunkandet av La Maccarena. I övrigt finns det några rustika bord och pallar, fulla av guanaker som framför allt diskuterar landets intrasslade politiska händelseförlopp.
Oavsiktligt låter Aida och jag oss smittas av våra bordsgrannars samtalsämne. Plötsligt pratar också vi om den krigiska tragedin som Latinamerikas Tummeliten (sa som den rastlöse Roque Dalton kallade sitt lilla fosterland) fick utstå. Aida låter sig dock inte hetsas av diskussionen. Tvärtom. Det finns en skymt av svårmod i hennes stora svarta ögon när hon säger att kriget, som folket utstått i tolv år, var förgäves.
- Här är det som om ingenting hade hänt, säger hon, som om hon släpade på orden.

Poetissan citerar sedan melankoliskt det som skulle kunna vara den slutliga domen från alla hennes landsmän:
- Kriget har enbart tjänat oss till att förstå att ingen vinner, att alla förlorar i liv, i tid, i andrum.
Efter en lång stund beställer vi två riktigt kalla öl till, och för att inte förstöra kvällen bestämmer vi oss för att byta samtalsämne. Jag föreslår att vi skall prata om henne, att hon kan berätta om sin barndom, sin passion för ordet, sin delade kärlek mellan ingenjörens stela siffror och hennes varma och djupa kroppsuttryck på scenen. Aida rodnar och försöker dölja ansiktet med sitt ymniga, lockiga hår, som om hon skämdes. Och efter några minuters tystnad säger hon:
- Nej, det är bäst att vi pratar om viktigt folk, som Garcia Lorca, eller den egensinnige Bendetti.
Säkert missförstår hon mig när jag höjer på ögonbrynen, för nästan omedelbart klargör hon:
- Och för att visa dig att jag är opartiskt och pluralistisk föreslår jag att vi också pratar om den kontroversielle politikern Octavio Paz. De har alla, med sina lyriska verk, påverkat mig i min språkhantering. Men endast i själva hanteringen, därför att min stora poetiska influens är utan tvivel natten och dess invånare...

Aida håller plötsligt igen samtalet. Hennes blick, nattens kusin, fastnar i flaskans långa hals. Sedan ler hon ömt, som om hon plötsligt minns ett avlägset spratt. Jag tänder en cigarett, mer för att inte avbryta hennes flickaktiga leende än för begäret att röka, och passar på att bläddra igenom en bunt dikter som hon några minuter innan har plockat fram ur sin skinnväska för att skänka till mig. Jag fastnar vid några verser:

- Släng den på golvet, för här är golvet den största askkoppen i hela världen, säger hon när jag fumlar med cigaretten.
Med rädsla för att samtalet skall ta en annan riktning insisterar jag på att hon skall tala om sig själv, om sitt passionerade förhållande till skapelsens trådar. Hon svarar genast:
- Jag har svart för att prata om mig själv.
Så jag försöker provocera henne till att ändra sig, och säger att någon sagt någonting om att blygsamheten var de mediokras ansikte. Det tar skruv. Aida samlar resignerat sitt svarta hår och stryker tummarna kring tinningarna. Hon säger bryskt:
- Nåja, vi försöker... du vet redan att jag är född i San Salvador 1966. Jag började med teater vid mycket tidigt... jag minns särskilt mitt deltagande i verket Ack! Ensamhet av Eugene O'Neill. På den tiden regisserades den av Mario Pena... och några år senare hade jag huvudrollen i La misma sangre, skriven av den salvadoranske författaren Carls Velis och regisserad av den store Emilio Carballido. Med det verket representerade vi El Salvador i den Latinamerikanska teaterfestivalen i New York 1990.

Det är uppenbart att hennes ord pressas fram med besvär, och det är kanske därför hon hastar fram avrundningen av sin livsberättelse:
- Nåväl, jag tillhör väl den generationen som växte upp under den väpnade konflikten. Min diktproduktion under dessa år passade in i något man skulle kunna kalla för kärlek mitt under kriget. Den där produktionen var, tror jag, av föga litterärt värde. Men den befäste min syn på verkligheten och behovet av fördjupning i det poetiska sökandet efter stil och tema. Av olika omständigheter har exponering av död och våld hos mig frambringat ett oerhört behov av att leva, och tron att lösningarna av de sociala problemen i mitt land kommer att synas när vi salvadoraner har lärt oss att uttrycka oss.

Hon tystnar igen, som om dessa ord gjorde ont att säga. Sedan föreslår hon en annan taverna vid samma lysande aveny. La ventana, heter det bokcafé-liknande stället. Lite mer raffinerat i inredning och klientel. Vi sätter oss och fortsätter vårt samtal. Medan vi väntar på beställningen ser jag att våra gestalter lyses upp från gatan av skenet från en kolossal röd neonskylt från en känd nordamerikansk snabbmatskedja. Tavernan gör sitt namn rättvisa, la ventana, fönstret. Från vårt bort kan vi utan hinder se gatan och dess nattliga vandrare. I norra hörnet, tjänar en grupp barn, trots de sena kvällstimmarna, sitt levebröd. Med förbluffande snabbhet torkar de vindrutorna på bilarna vid rött ljus. Jag vet inte varför den här scenen påminner mig om en versrad av Silvia E. Matus, en annan guanako-poet, som överlevde skottsalvor och myggor:

tycker Aida att vi skall avsluta kvällen på tavernan Mallinali, där poeten Otoniel Guevara har sin ödsliga tillflykt. I skaldens taverna hänger dikterna på väggarna. I en stor låst byrå förvarar Otoniel Guevara några exemplar av sin diktsamling Tanto, som har överlevt försäljningar och både naturliga och politiska stormar. Inlåst har han också fyra flaskor nicaraguansk rom, Flor de Caña, och ett stort antal plaketter med sin senaste produktion. Vi talar om lite av varje nästan ända fram till gryningen. Vi pratar med förtjusning om häxeri, om skalden Jose Asuncion Silva, om tendenserna hos den nutida svenska poesin, om krigarna i Guazapabergen som nu ägnar sig åt att doktorera i statsvetenskap vid Universitetet i Harvard och om den knappa viljan hos de salvadoranska bokförlagen att publicera poesi. Nåväl, vi tillbringar nästan hela natten med att försöka rätta till världen på vårt sätt. På väg tillbaka ser jag från »Smurfens« trasiga fönster tiotals hårdsminkade kvinnor i väntan på vilsegångna klienter.
- De är den moderna förökningen av prinsessan Cihuhuet, säger Aida och gäspar trött.

Jag förstår inte vad hon sagt förrän dagen efter då jag läser hennes diktsamling och hittar en lång vers som syftar på Cihuhuet, eller Ciguanaba som prinsessan i legenden också kallas. I slutet av ovannämnda vers står det:

Nåväl, vid gryningen kommer vi till mitt värdshus. Strålande av glädje ropar Aida:
- Ser du? Jag sa ju att Smurfen inte lämnar någon i sticket!
Innan vi tar farväl av varandra lovar hon att nästa gång vi går ut berätta om sin gamla bils heroiska handlingar.

Dikterna är tolkade av Lilia Ortiz

Otto René Castillo

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  10/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---