F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Otto René Castillo
»Ett skrik på jorden«

Daniel Santos karibiska röst, som högstämt besjöng en viss Linda, kunde skänka mig någon lindring. Tvärtom, nostalgin övergick nästan i sorg. Lyckligtvis hade någon glömt en kassett i bilens handskfack. Den var slarvigt handskriven: Recitation av avbruten poesi. Kassetten talade inte om vems dikterna var eller vem som hade talat in dem. Det överraskande var att en av dikterna ryckte upp den nyplanterade sorgen med rötterna.

Nu måste du ge dig av från mitt hjärta sorg Jag tycker inte om dig längre. Hon, minns du fortfarande?, bar i sina händer din askblick Nu har hon rest, sorg, med vår afton i sin själ. Hennes ögon är inte längre här, tänk dig. Om hennes röst saknas. Om hennes månfingrar inte längre odlar sin ömhet i min hud. Varför ska du då stanna?

Då jag kom fram till min väns hus, berättade jag för honom om resans mödor och visade honom kassetten. Vi lyssnade på den medan vi drack hemmagjort vin. Utan att förebrå mig min okunnighet förklarade han för mig att dikterna hade skrivits av poeter inbegripna i sitt folks kamp och att dikten om sorgen var skriven av Otto René Castillo, en guatemaltek som militärerna skänkt den mest horribla död som förekommit i det kalla krigets namn.

På hemväg till Jönköping hade jag inte tid att grubbla över tråkigheter, eftersom jag hade bråttom att komma hem och börja läsa om den avrättade guatemaltekiske poetens öde. Sina första år levde han under en infam period full av tyranner i alla jordens hörn. Vid den här tiden hade de latinamerikanska diktatorerna vanan att uppkalla offentliga platser efter sig själva eller efter imperialistiska beskyddare. Guatemalas härskare, Jorge Ubico var inget undantag. Som den horkarl och indianjägare han var satte han sitt namn till och med på bordellernas dörrar. Som tur är finns det inte någon diktator som uthärdar hundra års makt, och inte heller något land. Några år senare fick generalen Jorge Ubico fly huvudstupa ifrån de jordlösas vrede. Vid det laget läste vår framtida poet och martyr redan flytande och hade börjat känna den avgrundsdjupa skillnaden mellan den avsatta diktatoriska regeringen och Juan Jose Arevalos nytillsatta demokratiska regering, och framför allt den karismatiske presidenten Jacobo Arbenz, som drev fram jordreformen.

I denna reformistiska omgivning nådde Otto René Castillo tonåren. Det är lätt att föreställa sig hans entusiasm och stolthet då han för första gången i sitt lands historia såg hur indianerna började behandlas som mänskliga varelser och arbetarna upphörde att vara slavar som dog utmattade på United Fruits plantager. Den unge poeten var redan som ordförande i Studentorganisationen konsekvent med sitt verk Poetisk Konst:

Men det underbara livet har elaka fiender som ser det med kanonkuleögon och biter det med tänder svarta av krut. En av dem var överste Carlos Castillo Armas, som United Fruit och CIA satte i fronten för en legostyrka för att "med kraft trycka tillbaka kommunismen i Guatemala". Författaren Eduardo Galeano förtäljer vad som hände sedan, 1954: "Arbenz regering bevittnar förlamad sin egen undergång. Bombningarna når huvudstaden och spränger bränslemagasinen. Regeringen gör ingenting, utom att begrava de döda. Legoknektsarmén Gud, Fosterland, Frihet går in över gränsen. Den möter inget motstånd. Pengar eller skräck får de militära befälhavarna att kapitulera med sina trupper utan att avfyra ett enda skott. En argentinsk läkare på några och tjugo år, Ernesto Guevara, försöker förgäves organisera ett folkförsvar i huvudstaden, men han vet varken hur det ska gå till eller med vilka medel. Improviserad milis drar vapenlös omkring på gatorna. När Arbenz äntligen ger order om att öppna vapenförråden vägrar officerarna lyda. En av de där dystra och ärelösa dagarna får Guevara ett anfall av astma och indignation. Och en midnatt, efter fjorton dagars bombningar, går president Arbenz sakta nerför regeringspalatsets trappa, korsar gatan och begär asyl på mexikanska ambassaden."

I Mexico skulle också Ernesto "Che" Guevara hamna, för att tjäna sitt uppehälle på att sälja frimärken av Den Heliga Jungfrun av Guadalupe i en park. Och Otto René Castillo, med sina knappt 18 år, gav sig iväg till grannlandet El Salvador för att söka sitt levebröd som nattvakt på en parkeringsplats. Då och då målade han också de salvadoranska husens fasader med kalkfärger och bred pensel. Det lilla han tjänade gick åt till att betala hyran och för att kunna sätta sig på någon bar, i sällskap med poeten Roque Dalton, och dricka en öl och studera flickorna som gick förbi, sensuellt vickande på den köttigaste och minst aristokratiska delen av sina kroppar. Under regntiden 1955 söker han in till Litterära Universitetscirkeln, som en grupp revolutionära poeter hade bildat i San Salvador. Densamme Roque Dalton påminner oss om att dessa poeter "levde ett militant och bohemiskt liv: Från partimötet gick man till puben och ibland tvärtom, de stora flammande kärlekarna blommade, så även de tragiska passioner som nötte ut Kaptenens Verser."

I denna hedniska och utopiska omgivning utvecklar Otto René Castillo intensivt sin poesi och sitt politiska tänkande. Samma år vinner han Centralamerikas Poesipris och följande år mottar han i sitt land priset Autonomía de la Universidad. Vid den här tiden började hans verser bli kända även i Europa, där han 1957 i Budapest tar emot priset Internacional de Poesía från Demokratisk Ungdoms Världsfederation. På kort tid tar han beslutet att återvända till sitt åderlåtna Guatemala, enligt några rader i en av hans dikter, Din make tar farväl, min kära:

Då han ånyo installerat sig i Guatemala skriver han in sig vid fakulteten för juridik vid Universitetet i San Carlos. Snart utmärker han sig som outtröttlig kulturarbetare och disciplinerad student, och för detta tilldelas han ett stipendium för att resa till DDR och studera. Då han läst två år vid universitetet i Leipzig, ansluter han sig till holländaren Joris Ivens berömda biografbrigad, som hade som projekt att filma de latinamerikanska gerillaorganisationernas aktioner. 1964 återvänder han till Guatemala, publicerar poesisamlingen Tecun Uman, med möda och besvär kombinerar han kulturell aktivitet med underjordisk kamp. Men ett år senare upptäcks han och fängslas. Inte ens i fängelset förlorar han någon tid, utan ägnar sig åt att finslipa manuset till diktsamlingen Vámonos Patria a Caminar (Framåt, mitt land, vi går), som han lyckas få utgiven innan han utvisas. I sin nya exil reser han på nytt genom Tyskland, Österrike, Ungern, Algeriet, Cypern och slutligen Kuba, där han stannar några månader innan han återvänder i hemlighet till sitt fosterland för att i praktiken omsätta en av sina mest berömda dikter.

Dikterna är tolkade av Maria Kallin

José Mendoza

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---