F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  2/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Den enda kända bilden på José Mendoza

JOSÉ MENDOZA
En poet sårad av glömskan

började jag ändra åsikt. De där revolutionära figurerna var inte längre "äventyrliga fokister" eller "oansvariga trotskister", eller "desperata maoister", utan en handfull präster övertygade ända till det syrade brödet om befrielseteologin. I dag ser jag det på ett annat sätt: jag är med råge övertygad om att de som stod bakom de revolutionära framgångarna i Centralamerika var ett gäng lössläppta poeter, framför allt ungdomar, som i tysthet gav sina liv och sin sång till sitt folk.
Av dessa poeter är några mer kända än andra eftersom deras livshistorier av olika skäl har spritts mer än andras. Också av olika skäl har andra måst förbli så gott som helt anonyma. Detta hände José Mendoza, en nicaraguansk poet som ägde drömmar sårade av gryningens muller, som föll i strid i Argentina, i det olyckliga anfallet på militärbasen La Tablada.
Men vi börjar från början som sig bör. Lyckligtvis är José Mendozas poesi extremt exterioristisk (friläggande) och farligt personlig, därför är det möjligt för oss att lära känna hans liv genom hans egna ord:

Jag föddes i Santiago de Chile som son till en ingenjörsstuderande vid Statens Tekniska Universitet och en kontorist vid Casa Salvo. Jag föddes nära gångbroarna vid Mapocho som jag minns i mina drömmar. Barndomen utspelade sig i Managua, Momotombogatan där min farfar bodde jag var aldrig boy-scout, men utforskare av Managuas kloaker från Los Rieles till El Luciérnaga, trogen grändens besibol och INCEI. Jag kände inte nöden, bara min faders enstaka rapp för mina eskapader under eftermiddagarna på gatan. Jag växte upp som son till min farfar när han dog stängde jag in mig med alla hans minnen klängde fast mig vid hans minne...

i den chilenska huvudstaden 10 februari 1962. Hans föräldrar var chilenskan Elvira Silva Barrios och nicaraguanen Carlos Alberto Mendoza. Vid två års ålder flyttade han med sina föräldrar till Managua, där han bodde sin farfars José, vars hus låg vid Momotombogatan ett halvt kvarter nedanför Bartoloméparken. I detta stora hus bodde också hans faster Auxilio, som vakade över honom tills han var nio år gammal. Senare, under tonåren i staden Estelí kom de första kärlekarna som med tiden skulle få honom på andra spår. Så här minns han i diktverket Återblick på Landskap:

Jag blev förälskad i en flicka som drog mig oskadd ut ur den delen av livet för det var för hennes skull, för att jag förälskade mig i henne som jag deltog i strejker och högskoleockupationer. För att vara nära henne och fortsätta tillsammans med henne rånade jag EX PROFESO en bensinstation.

Vid femton års ålder skrev han in sig som studentledare i den revolutionära rörelsen som leddes av sandinistfronten mot barbaren Anastasio Somoza. Så bytte poeten en bit i taget ut de glödande orden mot eldvapen. Tills slutligen i juli 1979, som Eduardo Galeano skriver i sin bok Eldens minne: "Somozas folk marscherar mot undergången medan Augusto Cesar Sandino drar genom hela Nicaragua under ett regn av blommor, ett halvt sekel efter sin avrättning. Detta land har blivit från sina sinnen: Blyet flyter, korken sjunker, de döda flyr kyrkogårdarna och kvinnorna köket."
Mitt i detta frihetskaos ser José Mendozas unga ögon flygplanet lyfta med tyrannen och hans avkomma, först mot Miami och sedan söderut, till Paraguays huvudstad Asunción, där gatorna ännu i dag är döpta efter ökända tyranner. Från denna föraktade stad styrde tills för några månader sedan general Alfredo Stroessner. Ända dit fick vår huvudperson bege sig i slutet av 1980, i sällskap med en liten grupp argentinska gerillaveteraner för att med ränta driva in de blodsskulder Somoza lämnat efter sig i Nicaragua. Innan han sprängde honom i luften med ett säkert skott från en bazooka påminde poeten den obarmhärtige Tachito Somoza om att det finns skulder som helt enkelt inte går att förlåta.

Många år tidigare, i Managua, hade en annan fattig poet, Rigoberto López Pérez, inte heller förlåtit själve grundaren av den blodiga dynastin Somoza alla stölder, brott och tortyr, och med två kulor sänt honom till vila i en nisch på centralkyrkogården. Och som om detta inte vore nog skrev en okänd poet en dag på nischens väggar: Här vilar Somoza, något ruttnare än i livet.
Efter att under några få veckor ha sökt den skyldige till så mycken nicaraguansk smärta återvänder den unge José Mendoza till sitt erupterande fosterland på samma sätt som han for: utan större åthävor. I hans land väntade kriget som kontrarevolutionärerna med stöd av USA hade initierat mot sandinisterna. Ett grymt krig som fick till och med orden att springa och gömma sig, och som inte tillät ens en kort vers eller en flyktig inspiration att andas. Så beskriver poeten detta i Diktförsök:

Jag erkänner att jag inte kunde skriva dikten som jag hade lovat mina kamrater och Lester Ponce (med vilken vi hade planer på att recitera den framför Leonel Rugamas hus i Estelí) för jag fann inga ord för att säga det jag ville säga och jag har stannat vid tystnadens gräns med verser, med upptakter, inget mer.

År 1981 blir han kallad av sina överordnade att delta i att organisera inrikesministeriet. Som byråkrat blir han uttråkad, på gränsen till att dö av tristess. Så skriver han några månader senare i sin dikt Gott nytt år:

Jag trivdes aldrig på Centralkommittén där i Managua. Jag passar inte på ett kontor. Här och nu har avsmaken slutat vara mitt reglementsenliga vapen. Jag lever mellan rörelse och spänning. Ett enda skott kan alltid vara en början: vi lägger oss snabbt i skottläge vi är redan i hård strid.

land. Därför är det inte förvånande att det efter revolutionens triumf och trots det kontrarevolutionära kriget växte upp poesiverkstäder i alla hörn av det sandinistiska fosterlandet. Ernesto Cardenal berättar för oss att José Mendoza "egentligen inte deltog i någon av poesiverkstäderna eftersom hans uppgifter som militär förde honom än hit än dit, men han tog till sig det han lärde sig i verkstäderna och läste böcker han kom i kontakt med där, och framför allt lärde han sig genom att läsa de dikter från poesiverkstäderna som kulturministeriet publicerade i olika medier, och snart började han själv publiceras i dessa medier och ännu senare kom han att leda en sektion tillägnad unga poeter i den litterära bilagan Nuevo Amanecer Cultural".
Mer eller mindre betyder det föregående att för skalden José Mendoza växte orden ur den krets han vårdade, genom att vakta kontrarevolutionärernas bevakade gränser. I slutet av åttiotalet försvann återigen den outtröttlige diktaren från Nicaraguas geografi. Det var knappt hans namn fanns nämnt som en av de belönade i den latinamerikanska poesitävlingen Ruben Dario.
Vad hade hänt poeten? Vilka oroliga vindar hade han väckt? Vi ska titta närmare på det. I januari 1989 informerade de internationella nyhetsbyråerna om att en gerillagrupp i Argentina hade försökt anfalla militärbasen La Tablada i Buenos Aires. Där föll 39 personer och ytterligare tre försvann. De informerade också om att den misslyckade aktionen leddes av Enrique Gorriarán Merlo, den siste argentinske gerillasoldaten, som nyligen och på grund av nämnda aktion dömdes att slås i bojor av en domstol i Buenos Aires. Det som nyhetsbyråerna inte berättade var att bland de gerillasoldater som dog i slaget fanns José Mendoza.
"Hans kropp", säger Ernesto Cardenal, "begravdes inte genast utan militärerna frös ned den ett och ett halvt år på bårhuset i väntan på att få mer information om varför en nicaraguansk sandinist befann sig i en argentinsk gerillagrupp. Just därför spred sig inte nyheten bland Nicaraguas folk om den heroiska död som en av de främsta poeterna revolutionen producerat led. Och ända sedan dess förblev José Mendozas poesi och död i anonymitet och glömska."

José Mendoza offrade sitt liv i det ögonblick sandinisterna förlorade makten första gången. Han nådde aldrig 27 års ålder. Innan han lämnade Nicaragua skrev han en förutseende dikt där han fördelar det enda han äger på jorden:

Jag skänker mina dikter (som är den hud som jag har skalat av mig på min färd genom detta livet) Till Mónica min döda syster, Till mödrarna jag har sett i Mulukukú San Rafael del Norte Tomatoya, Apanás, Rio Blanco, Asturias, Datanlí och dem jag på andra platser inte kunde se omfamna och kyssa sina kämpande söner och döttrar. Till pation i min farfars hus - i dag en ruin - där jag levde min barndom. Till vännerna som gav mig mod när jag inte kunde möta min rädsla. Till alla dem jag älskade utan att säga dem det. Till flickan jag såg gråta över sin trasiga docka och vem som helst som kunde ge sitt liv för rättvisan.

Dikterna är tolkade av Maria Kallin

Juan Camerón

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---