F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Juan Camerón
»Poesin har räddat mig!«

Nästan åtta månader försent fick jag bilagan till den colombianska tidningen El Espectador, där de tillkännagav vem som hade tilldelats Medellíns poesipris. Juan Camerón var en av finalisterna.

Förstod den chilenske skalden betydelsen av denna utmärkelse? Jag bestämde mig för att ringa upp honom på hans arbetsplats, veckotidningen Liberación, för att komma överens om ett möte och skingra tvivlen.

enne poet bor i Malmö, den svenska stad som med sina läppar av mull tycks kyssa Danmark. Det är där jag träffar honom, i hans lägenhet på Nobelvägen 74 och trots att det är fredagkväll lyckas jag få tag på honom i hans lya. När jag ser honom tänker jag att om han vore lite längre, skulle man mycket väl kunna tro att han var från Tyskland. Fast å andra sidan kanske det även finns korta tyskar? Men en sak som är säker är att när myndigheterna frågar honom om hans födelsedatum rabblar han upp ett telefonnummer: 280147. Om de svenska statstjänstemännen bara hade tålamod skulle de få höra hur han passionerat och nostalgiskt talar om sitt förflutna i "det falska paradiset", som han kallar Valparaíso, sin födelseort.
- Kaffe? frågar han och ber mig att slå mig ner på en stol i köket.
Jag säger att det är första gången som jag träffar en chilenare som bjuder sina gäster på kaffe i stället för te och kakor. Tvärtemot vad man skulle kunna tro passar Juan Camerón inte in i bilden som rotlös bohem eller som patetisk och olycklig poet, utan är en disciplinerad, noggrann och ordentlig man med fasta politiska övertygelser. Han bor ensam i en liten och trevlig lägenhet där sovrummet skiljs från vardagsrummet genom en vägg bestående av böcker som är noggrant sorterade. Medan staden utanför täcks av snö, inleder vi samtalet vid köksbordet med att prata om hans generations poetiska rörelse, det vill säga, om den poesi som utvecklades strax före diktaturen.
- Nu för tiden, påpekar han pessimistiskt, är det en tillbakagång i produktionen av chilensk poesi. Men under min tid var poesin i Chile på frammarsch med den så kallade La Promoción Universtaria. Det var en epigrammatisk poesi med intelligent ironi, som anmärkningsvärt nog utvecklades på landsbygden, och bakom denna konstnärliga manifestation finns skuggan av poeten Nicanor Parra. Sedan kommer militärdiktaturen som en förbannelse över oss, och med den, kaoset och tystnaden. Det är inte förrän 1976 som den lyriska själen visar sig på nytt. Tre strömningar kommer att bli allmänt kända: La Larica, La Poesía del Lenguaje Sincrónico (Samtidens poesi) och La Poesía del Lenguaje Urbano (Stadspoesin), varav den förstnämnda förenar poeterna från rörelsen före militärkuppen. Den andra rörelsen koncentrerar sig mer på språkets innersta väsen än på budskapet. Poeterna från denna rörelse hakar upp sig på smådetaljer och tränger undan "jaget" i sina verk, anmärker Juan Camerón. Och precis som om han plötsligt kom ihåg något allvarligt, utropar han upprörd: Ynkryggar! Den tredje strömningen som är stadspoesin, fortsätter han, räddar "jaget" och etablerar en närmare relation mellan poeten och verkligheten. Den här sortens poesi blir oundvikligen politisk.
Vid det här laget har vi redan druckit en tredje kopp kaffe. Och i en paus börjar han högläsa poesi med en iver som om han på en enda kväll ville avverka den omfattande poesi som vilar bland hans hyllor. Bland andra Gunnar Ekelöf, den försvenskade León de Greif och hans Berättelse om Sergio Stepansky, Juans egen tolkning av Hej Ängel av den vandrande poeten Bruno K Öijer. Slutligen läser han Sonnevi, Tellier och avslöjar lite av sitt inre med en kort vers av colombianen Juan M Roca:

När jag påminner honom om att vi har pratat om allt förutom hans utmärkelse i poesitävlingen i Colombia slutar han skandera och tittar förvånat på mig, rycker på axlarna och säger resignerat som en gammal präst:
- Tja, ännu en gång till final, men inte längre.
Min avsikt med besöket var att höra Juans tankar angående tävlingen i Colombia, men jag börjar förstå att han tycks vara dömd att komma till final i de stora litterära pristävlingarna. Men också till att förlora förstaplatsen i slutspurten när juryn ska fatta sitt beslut, på grund av någon språklig detalj eller kanske för ett avigt adjektiv. Så var det med Casa de las Americas-priset 1976, Irún- och Melilla-priset, båda i Spanien, och inte länge sedan i tillställningen Skandinavien i vikingastaden Oslo. Fast han har också vid mer än ett tillfälle fått stå bland de främsta och känna njutningen av att kunna stoppa förstapriset i fickan. En eloge för dessa pris vunna i de ekonomiska stormarnas tid, tänker jag.
- Poesin har räddat mig, säger han med smittande glädje.
Så var det med boken En ung gammal dams död som 1972 vann studentförbundets litterära pristävling i Chile och med Gabriela Mistrals litteraturpris 1982. Han lyckades få Gabriela Mistral-priset än en gång, 1984, men det tog de dessvärre ifrån honom. Fast det kan man mer än väl förstå, tänker jag. Kanske insåg man att en fascistregim gav pris till en progressiv poet..?

- Egentligen föds Juan Camerón i Argentina av politiska skäl, bekänner han och skyndar sig att förklara: Mitt dopnamn är Claudio Zamorano Camerón, men i Argentina började jag använda Juan Camerón av säkerhetsskäl.
Så förblev det och det är under detta namn som största delen av hans poetiska verk har kommit till: ett dussintal böcker som publicerats i Chile, Spanien, USA och Sverige. En del är tjocka som franska politiker och andra tunna som eritreanska fotbollsspelare. På samma sätt har skalden Camerón varit med i ett tjugotal antologier publicerade i Argentina, Rumänien, Ryssland, Tyskland, Japan, Chile, England och Sverige.
När vi pratar om Valparaíso minns han med ett styng av nostalgi dagarna där som fackspråkslärare i reklam, juridikstudierna, festkvällarna och bohemlivet på den tiden då många av hans, numera ångerfulla, kolleger bar skinnjacka. Medan han tänker tillbaka på gamla tider, minns han när han en natt strosade omkring under en stjärnklar himmel i Buenos Aires och fick ett flygblad där man bjöd in de förbipasserande till ett poesiframförande på Kulturhuset. Han gick dit, mest för sitt engagemang, men också av nyfikenhet. När poeterna hade läst sina verser, frågade initiativtagaren om någon ur publiken ville läsa sina egna eller någon annans dikter. Juan Camerón trotsade blygheten, som är typisk för en alldeles grön poet, och räckte upp handen. Efter att ha framfört en egenhändigt komponerad dikt, kom en liten man, som såg ut som en soldat ur Pancho Villas rebellgrupp, och slet mikrofonen ur handen på honom mitt under applåderna.
- Skål för upptäckten av en stor poet! utropade han.
Den lille mannen var den bolivianske lyrikern Héctor Borda Leaño och med hans ord fick Juan Camerón den slutgiltiga knuffen in i poesins kärva värld. Tretton år senare träffade han av en tillfällighet den bolivianske poeten i det rofyllda Stockholm. Camerón kom till Sverige1987. På andra sidan havet låg hans långsmala land kvar, styrt av en hes barbar. De första dagarna bodde han i sin väns och landsmans lägenhet och det var bland hans hyllor som han för första gången mötte svensk poesi.

- Två dagar efter min ankomst började jag, med lexikon i handen, översätta en bok som heter Fåglarna, berättar han. Kanske var det genom denna iver att penetrera det svenska språket som han kom fram till en grym slutsats:
- Man kan inte vara poet utanför sitt eget lands gränser, konstaterar han resignerat.
Tyvärr har Juan Cameróns poesi inte funnit sin rätta form i Sverige. Fast å andra sidan är det från dessa trakter som hans dikter färdas till andra kontinenter. I och med detta tycks det stämma att ingen är poet utanför sitt fosterlands gränser. Men som väl är har Juan Camerón turen att ha ett annat land till hands, nämligen Chile. Dit hoppas han snart kunna återvända för att möta vad han kallar "den äkta uppskattningen".
- Dessutom vill jag sitta i mitt eget vardagsrum, säger han bestämt.
Sedan tystnar han, reser sig från bordet och tittar ut på den övergivna gatan där träden står med grenarna dignande av snö. Jag tar tillfället i akt att snabbt bläddra igenom en av böckerna som han skrev i all hast för att komma tillrätta i det svenska samhället: Video-klipp. Jag hinner upptäcka att det fanns ett tomrum i slutet av varje versrad. Kan det vara exilens tomrum? Plötsligt förändras mannen bredvid mig, vänder sig halvt om och som om han längtade efter andra vintrar, säger han berömmande till sig själv:
- Jag är en man som dansar La Cueca tätt.
Då minns jag att det är en latinamerikansk fest på Kulturbolaget den här kvällen. Vi bestämmer oss för att fortsätta samtalet en annan gång och promenerar till festen där en sambaorkester underhåller oss resten av kvällen.

Översättning Anna Andersson. Dikten är tolkad av Maria Kallin

Månkvinna i Jönköping Det var fullt hus på Resaturant Amadeus när Kalle Lindqvist och Víctor Rojas presenterade Marianela Corriols diktsamling Månkvinna, den 27 mars. Den nicaraguanska poetissan presenterades i FiB/K nr 5/97. Tre kvinnliga poeter från staden läste egen poesi. Christina Lorenzoni, Linnea Holtse och Eva Göransson gjorde lyckade framträdanden. Buffalo stod för musiken. Som poetisk färdkost fick FiB/K specialskriven brukspoesi av Amadeus rockvaktmästare Stig Svensson:

Poesiafton på Amadeus samlar ikväll fullt hus. Diktens konst vi njuta till härlig, ljuvlig musik och nöjda var vi, som publik

Pablo Neruda

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---