F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 4/98
i n t e r n e t u t g å v a n


- Vilken är Neftalí Ricardo Reyes Basoaltos pseudonym?
Jag svarade omedelbart, uppmuntrad av rädslan som dåtidens uppfostran orsakade.
- Pablo Neruda.
Sedan fyllde jag ut svaret med ord som jag hade skrivit i min anteckningsbok:
- Pablo från den chilenske poeten Pablo de Rocka, och Neruda från den tjeckoslovakiske poeten Jan Neruda.
Lärarinnan, lantlig till sitt utseende, hade den märkliga vanan att prisa de elever som svarade rätt på hennes frågor med små böcker, billiga piratkopior. Som väntat skänkte hon mig en diktsamling vars rygg var så smal att den liknade en skomakarnål: Tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång. I den lilla diktsamlingens förord fanns en kort presentation av författaren Pablo Neruda. Där stod att han var chilenare, född under det fjärde året av det nuvarande seklet, diplomat, född poet, en man som brydde sig om Latinamerikas öde (detta gjorde att han skrev Canto General, det mest kontroversiella av hans verk), senator, politisk flykting, och en mängd trivial information som de priser han hade vunnit med sin litterära produktion. Att han hade mottagit Nobelpriset nämndes inte i förordet, eftersom den lilla boken var tryckt före 1971. Dessa tjugo dikter berörde mig så mycket att jag omedelbart började att lära mig dem utantill. Jag hade inte fyllt 18 år när jag fick möjligheten att viska en av dikterna i en flickas öra. Dikten Nitton var den sista resurs som jag bestämde mig för att använda efter att många gånger förgäves försökt nå hennes hjärta:| Mörka och livliga flicka, solen som skänker oss frukter, Sol som fyller axen med säd, får vattnet att blomma, Skapade din glada kropp, dina lysande ögon Och din mun där ett leende glänser som vatten. ![]() Solen sveper lystet in dig i den fina väven Av ditt utslagna hår, när du sträcker ut dina armar. Du leker med solen, ett barn i en mäktig flodmynning, Och han har givit dina ögon två lugna vatten. ![]() Mörka och livliga flicka, ingenting för oss tillsammans. Allt för mig längre från dig, som eftermiddag från zenit. Du är biets febrigt surrande ungdom, Vågens berusning är du, och sädens växtkraft ![]() Mitt mörka hjärta söker dig, ändå, Älskar din glada kropp, din fina och ivriga röst. Bruna fjäril, ljuv och självklar Som sädesfältet och solen, vallmon och vattnet. |
Från sitt skövlade hus, översvämmat av vatten och lera, förs poeten till begravningsplatsen. Han följs av sina nära vänner, främst bland dem Matilde Urrutia. (Till henne hade han sagt: Det var så skönt att leva när du levde.)
Kvarter efter kvarter växer begravningsföljet. Vid varje gathörn ansluter sig människor, som börjar gå med trots militärlastbilar taggiga av kulsprutor och trots karabinjärer och soldater som far fram och tillbaka på motorcyklar och i pansarbilar och sprider oväsen och skräck omkring sig. I ett och annat fönster syns vinkande händer. Här och var på balkongerna fladdrar näsdukar till avsked. Det är tolv dagar sedan militärkuppen, tolv dagar av tystnad och död, och för första gången hörs Internationalen igen i Chile, en Internationalen som mumlas, jämras, snyftas fram snarare än sjungs tills begravningsföljet blir till procession och processionen till demonstration och folket, som trotsar fruktan där det går fram, brister ut i sång på Santiagos gator, med hög röst, av alla krafter, för att följa Neruda, poeten, sin poet, på den sista färden.| Trujillo, Somoza, Carías Till idag, till denna bittra September månad År 1948, Med Moriñigo (eller Natalicio) I Paraguay, vår historias glupska hyenor, gnagande Fanorna erövrade Med så mycket blod och eld, Besudlande sig med sina rikedomar, Helvetiska plundrare, Satrapper, tusen gånger sålda Och säljande, hetsade av vargarna i New York. Hungriga dollarmaskiner, Fläckade i sina marterade Folks offer, Prostituerade krämare Av det amerikanska brödet och luften, Slampölar, bödlar, hjord Av bordelldrivande bypampar, Utan annan lag än tortyren Och hungern gisslande folket. ![]() Doktorer "honoris causa" Från Columbia University, Med togan över käftarna Och över kniven, grymma Boskap vallad från Walford Astoria Och från de förbannade kamrar, Där de fängslades eviga Åldrar ruttnar. Små gamar mottagna Av Mr. Truman, överlastade Med klockor, dekorerade Av "Loyalty", fosterländers Blodssugare, det finns bara en Värre än ni, det finns bara en Och denne gavs mitt fosterland en dag Till olycka för mitt folk. |
Andra uppfattar den som fattig och simpel. Hur som helst rensade Neruda bort den intellektuella prägeln i poesin. Han sjöng full av känslor till livets alla enkla saker och ting som brödet och kampen, passionerna och vinet, floderna och fåglarna. Han skrev i ett brev den 24 april 1929 om Jorge Luis Borges, en av de stora akademiska skalderna, också född i Latinamerika: "Jag ser honom mer bekymrad av kulturens och samhällets problem som inte är mänskliga. Den åtrår mig inte. Jag gillar det goda vinet, kärleken, lidelsen och böckerna som tröstar oss när den oundvikliga ensamheten kommer."
Min kunskap och mitt intresse för politiken var på den tiden så bristfällig att jag inte till fullo förstod det sociala budskapet i Nerudas dikter. Men snart, några månader senare, började min politiska medvetenhet vakna och gå på farliga stigar. Jag började närvara vid de olika möten som de chilenska politiska flyktingarna ordnade i fackföreningens lokaler i Bogota. Jag började också att förstå, med en smula pessimism, att chilenerna i exil var uppdelade i dem som ropade: Ett enat folk ska aldrig bli besegrat! Och de som skrek med ansikten dolda i händerna: Ett folk! Ett samvete! Ett gevär! MIR! MIR!
(Med andra ord, de var uppdelade mellan dem som förespråkade den parlamentariska kampen och dem som förespråkade den beväpnade kampen.)
Jag kom närmare Pablo Neruda genom hans 20 kärleksdikter, och dessutom förstärkte jag min irrande själ med en annan av hans diktsamlingar, Kaptenens Verser. Det var kanske därför jag aldrig läste Canto General igen. Jag förträngde den, men i mitt huvud fanns kvar platser som Macchu Picchu, och det röda vatten som rann nerför Orinocofloden. En av Nerudas dikter, den nittonde ur Tjugo kärleksdikter och en desperat sång hjälpte mig på min första resa på kärlekens spår. En annan dikt, den tjugonde, hjälpte mig att komma över mitt första nederlag på denna, av överraskningar, minerade resa:| I natt blir allt jag skriver tungt av sorg Jag kan till exempel skriva: "Natten är stjärnklar Och i fjärran skälver himlakropparna med blått ljus." ![]() Nattens vind drar över himlen, sjungande. I natt blir allt jag skriver tungt av sorg. Jag älskade henne, och ibland älskade hon också mig. ![]() Nätter som denna höll jag henne i mina armar. Jag kysste henne oupphörligt under en ändlös himmel. Hon älskade mig, och ibland älskade jag också henne. Hur kunde man låta bli att älska hennes stora stjärneögon ![]() I natt blir allt jag skriver tungt av sorg. Tanken att hon är borta. Känslan att ha förlorat henne. Ljudet av ändlös natt, mer ändlös utan henne. Och orden faller i mitt hjärta som dagg på ängen. ![]() Vad spelar det för roll att min kärlek misslyckades. Natten är full av stjärnor och hon är inte hos mig. Det är allt. I fjärran sjunger någon. I fjärran. Mitt hjärta vägrar godta att hon är borta. ![]() Som för att närma mig henne söker jag henne med blicken. Med hjärtat söker jag henne och hon är inte hos mig. Samma natt är det som bleker samma träd. Men vi, vi från den tiden, är inte längre desamma. ![]() Jag älskar henne inte längre, det är sant, men vad jag älskade henne. Min röst sökte vindens styrka för att nå hennes öra. För en annan. Snart för en annan. Som nyss för mina kyssar. Rösten, den ljusa kroppen. Hennes bottenlösa ögon. ![]() Jag älskar henne inte längre, det är sant, men kanske älskar jag henne. Så kort är kärleken, så lång är glömskan. Eftersom jag nätter som denna höll henne i mina armar, Vägrar mitt hjärta godta att hon är borta. ![]() Även om detta vore den sista smärta hon skänker mig Och dessa de sista ord jag skriver till henne. |

19 och 20 är tolkade av Peter Landelius
och Satrappväldena av Åsa Styrman.
Översättning: Giovanni Rojas.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 4/98
i n t e r n e t u t g å v a n

