F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 4/98
i n t e r n e t u t g å v a n
PABLO NERUDA
VI FRÅN DEN TIDEN ÄR INTE LÄNGRE DESAMMA
- Vilken är Neftalí Ricardo Reyes Basoaltos pseudonym?Jag svarade omedelbart, uppmuntrad av rädslan som dåtidens uppfostran orsakade.- Pablo Neruda.Sedan fyllde jag ut svaret med ord som jag hade skrivit i min anteckningsbok:- Pablo från den chilenske poeten Pablo de Rocka, och Neruda från den tjeckoslovakiske poeten Jan Neruda.Lärarinnan, lantlig till sitt utseende, hade den märkliga vanan att prisa de elever som svarade rätt på hennes frågor med små böcker, billiga piratkopior. Som väntat skänkte hon mig en diktsamling vars rygg var så smal att den liknade en skomakarnål: Tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång. I den lilla diktsamlingens förord fanns en kort presentation av författaren Pablo Neruda. Där stod att han var chilenare, född under det fjärde året av det nuvarande seklet, diplomat, född poet, en man som brydde sig om Latinamerikas öde (detta gjorde att han skrev Canto General, det mest kontroversiella av hans verk), senator, politisk flykting, och en mängd trivial information som de priser han hade vunnit med sin litterära produktion. Att han hade mottagit Nobelpriset nämndes inte i förordet, eftersom den lilla boken var tryckt före 1971. Dessa tjugo dikter berörde mig så mycket att jag omedelbart började att lära mig dem utantill. Jag hade inte fyllt 18 år när jag fick möjligheten att viska en av dikterna i en flickas öra. Dikten Nitton var den sista resurs som jag bestämde mig för att använda efter att många gånger förgäves försökt nå hennes hjärta:| Mörka och livliga flicka, solen som skänker oss frukter, Sol som fyller axen med säd, får vattnet att blomma, Skapade din glada kropp, dina lysande ögon Och din mun där ett leende glänser som vatten. Solen sveper lystet in dig i den fina väven Av ditt utslagna hår, när du sträcker ut dina armar. Du leker med solen, ett barn i en mäktig flodmynning, Och han har givit dina ögon två lugna vatten. Mörka och livliga flicka, ingenting för oss tillsammans. Allt för mig längre från dig, som eftermiddag från zenit. Du är biets febrigt surrande ungdom, Vågens berusning är du, och sädens växtkraft Mitt mörka hjärta söker dig, ändå, Älskar din glada kropp, din fina och ivriga röst. Bruna fjäril, ljuv och självklar Som sädesfältet och solen, vallmon och vattnet. |
Från sitt skövlade hus, översvämmat av vatten och lera, förs poeten till begravningsplatsen. Han följs av sina nära vänner, främst bland dem Matilde Urrutia. (Till henne hade han sagt: Det var så skönt att leva när du levde.)Kvarter efter kvarter växer begravningsföljet. Vid varje gathörn ansluter sig människor, som börjar gå med trots militärlastbilar taggiga av kulsprutor och trots karabinjärer och soldater som far fram och tillbaka på motorcyklar och i pansarbilar och sprider oväsen och skräck omkring sig. I ett och annat fönster syns vinkande händer. Här och var på balkongerna fladdrar näsdukar till avsked. Det är tolv dagar sedan militärkuppen, tolv dagar av tystnad och död, och för första gången hörs Internationalen igen i Chile, en Internationalen som mumlas, jämras, snyftas fram snarare än sjungs tills begravningsföljet blir till procession och processionen till demonstration och folket, som trotsar fruktan där det går fram, brister ut i sång på Santiagos gator, med hög röst, av alla krafter, för att följa Neruda, poeten, sin poet, på den sista färden.
