F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  4/98
    i n t e r n e t u t g å v a n

    PABLO NERUDA

    VI FRÅN DEN TIDEN ÄR INTE LÄNGRE DESAMMA

    För den som törstar efter poesi är filmen Il postino en italiensk dryck som inte släcker törsten utan väcker den. Den här filmen är inte bara vacker och enkel utan också en evig hyllning till poesin och till poeten Pablo Neruda. Den är också en kärlekslektion för nutidens "kärleksfånar" som fortfarande ej förstått att det inte finns kvinnohjärtan som, hur stängda de än verkar, inte öppnar sig för metaforens nyckel.

    text Víctor Rojas

    Detta erkänner filmens omöjliga Beatrice då hon erövras av styrkan från orden som postiljonen viskat i hennes öra: "Han sa att mitt leende sträckte ut sig som en fjärils vingar." Natten då jag såg denna av Michael Radford regisserade film, blev jag oundvikligen rörd och nostalgisk och började resa bakåt i tiden. Jag identifierade mitt liv med brevbäraren Mario Ruoppolos liv. För länge sedan, på min tid, hade också Pablo Nerudas poesi lämnat mig vid kärlekens dörrar. Det hände en gång när jag studerade vid högskolan att spanskalärarinnan frågade mig med dimmig röst om en av de tre poeterna som vi skulle studera vid tillfället:
    - Vilken är Neftalí Ricardo Reyes Basoaltos pseudonym?
    Jag svarade omedelbart, uppmuntrad av rädslan som dåtidens uppfostran orsakade.
    - Pablo Neruda.
    Sedan fyllde jag ut svaret med ord som jag hade skrivit i min anteckningsbok:
    - Pablo från den chilenske poeten Pablo de Rocka, och Neruda från den tjeckoslovakiske poeten Jan Neruda.
    Lärarinnan, lantlig till sitt utseende, hade den märkliga vanan att prisa de elever som svarade rätt på hennes frågor med små böcker, billiga piratkopior. Som väntat skänkte hon mig en diktsamling vars rygg var så smal att den liknade en skomakarnål: Tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång. I den lilla diktsamlingens förord fanns en kort presentation av författaren Pablo Neruda. Där stod att han var chilenare, född under det fjärde året av det nuvarande seklet, diplomat, född poet, en man som brydde sig om Latinamerikas öde (detta gjorde att han skrev Canto General, det mest kontroversiella av hans verk), senator, politisk flykting, och en mängd trivial information som de priser han hade vunnit med sin litterära produktion. Att han hade mottagit Nobelpriset nämndes inte i förordet, eftersom den lilla boken var tryckt före 1971. Dessa tjugo dikter berörde mig så mycket att jag omedelbart började att lära mig dem utantill. Jag hade inte fyllt 18 år när jag fick möjligheten att viska en av dikterna i en flickas öra. Dikten Nitton var den sista resurs som jag bestämde mig för att använda efter att många gånger förgäves försökt nå hennes hjärta:

    Mörka och livliga flicka, solen som skänker oss frukter,
    Sol som fyller axen med säd, får vattnet att blomma,
    Skapade din glada kropp, dina lysande ögon
    Och din mun där ett leende glänser som vatten.

    Solen sveper lystet in dig i den fina väven
    Av ditt utslagna hår, när du sträcker ut dina armar.
    Du leker med solen, ett barn i en mäktig flodmynning,
    Och han har givit dina ögon två lugna vatten.

    Mörka och livliga flicka, ingenting för oss tillsammans.
    Allt för mig längre från dig, som eftermiddag från zenit.
    Du är biets febrigt surrande ungdom,
    Vågens berusning är du, och sädens växtkraft

    Mitt mörka hjärta söker dig, ändå,
    Älskar din glada kropp, din fina och ivriga röst.
    Bruna fjäril, ljuv och självklar
    Som sädesfältet och solen, vallmon och vattnet.

    Och diktens kraft fungerade! Några dagar senare var jag en av stolt över att vara tillsammans med offret för Nerudas metaforer. Men det var också vid denna stund då mitt livs stora bekymmer började. Logaritmerna tycktes förlora sin tjusning och min mors portmonnä blev lösningen när föremålet för min kärlek skulle uppvaktas. Jag led när jag förgäves försökte skriva egna dikter, lika passionerade som Nerudas. Några månader senare, en grå septemberdag, hade Bogotás dagstidningar en skrämmande nyhet på första sidan: "Militärkupp i Chile". Det chilenska kommunistpartiet hade 1969 utnämnt Pablo Neruda till presidentkandidat. men denne avböjde till förmån för sin vän Salvador Allende som vann valet året därpå. Allende störtades 1973 genom en blodig militärkupp. Som om inte detta vore nog berättade tidningarna några dagar senare att Pablo Neruda hade avlidit. Det som dagstidningarna inte berättade var under vilka omständigheter poeten hade dött. Många år senare, när jag befann mig i Sverige, kunde jag läsa vad som verkligen hade skett i boken Eldens minne av författaren Eduardo Galeano:

      Mitt bland förödelsen, i sitt hus som även det är sönderhugget med yxa, ligger Neruda död av cancer, död av sorg. Hans död var inte nog, eftersom Neruda i hög grad lever kvar, och därför har militärerna mördat hans ägodelar: de har huggit hans lyckliga säng och hans lyckliga bord i småbitar, de har slagit sönder hans lampor och hans mångfärgade flaskor, hans krukor, hans tavlor, hans snäckskal. På väggklockan har de slitit bort pendeln och visarna, och på porträttet av hans fru har de stuckit en bajonett i ena ögat.
      Från sitt skövlade hus, översvämmat av vatten och lera, förs poeten till begravningsplatsen. Han följs av sina nära vänner, främst bland dem Matilde Urrutia. (Till henne hade han sagt: Det var så skönt att leva när du levde.)
      Kvarter efter kvarter växer begravningsföljet. Vid varje gathörn ansluter sig människor, som börjar gå med trots militärlastbilar taggiga av kulsprutor och trots karabinjärer och soldater som far fram och tillbaka på motorcyklar och i pansarbilar och sprider oväsen och skräck omkring sig. I ett och annat fönster syns vinkande händer. Här och var på balkongerna fladdrar näsdukar till avsked. Det är tolv dagar sedan militärkuppen, tolv dagar av tystnad och död, och för första gången hörs Internationalen igen i Chile, en Internationalen som mumlas, jämras, snyftas fram snarare än sjungs tills begravningsföljet blir till procession och processionen till demonstration och folket, som trotsar fruktan där det går fram, brister ut i sång på Santiagos gator, med hög röst, av alla krafter, för att följa Neruda, poeten, sin poet, på den sista färden.

    Det enda som jag minns från den tragiska tiden var att några studenter från Universidad Nacional de Colombia protesterade mot folkmorden som militärjuntan begick i Chile. Några av mina klasskamrater protesterade genom att anordna en poesiläsning i skolan. Jag var närvarande, fast mer för poesins än för protestens skull. Där deklamerades en dikt från Canto General av Neruda. Det är den dikten som har ett ord tungt att uttala, som inte har någon musikalitet och som ger intrycket att vara en defilering av svarta fåglar. Jag menar ordet Satrapp och Canto Generals del Satrappväldena:

    Trujillo, Somoza, Carías
    Till idag, till denna bittra
    September månad
    År 1948,
    Med Moriñigo (eller Natalicio)
    I Paraguay, vår historias
    glupska hyenor, gnagande
    Fanorna erövrade
    Med så mycket blod och eld,
    Besudlande sig med sina rikedomar,
    Helvetiska plundrare,
    Satrapper, tusen gånger sålda
    Och säljande, hetsade
    av vargarna i New York.
    Hungriga dollarmaskiner,
    Fläckade i sina marterade
    Folks offer,
    Prostituerade krämare
    Av det amerikanska brödet och luften,
    Slampölar, bödlar, hjord
    Av bordelldrivande bypampar,
    Utan annan lag än tortyren
    Och hungern gisslande folket.

    Doktorer "honoris causa"
    Från Columbia University,
    Med togan över käftarna
    Och över kniven, grymma
    Boskap vallad från Walford Astoria
    Och från de förbannade kamrar,
    Där de fängslades eviga
    Åldrar ruttnar.
    Små gamar mottagna
    Av Mr. Truman, överlastade
    Med klockor, dekorerade
    Av "Loyalty", fosterländers
    Blodssugare, det finns bara en
    Värre än ni, det finns bara en
    Och denne gavs mitt fosterland en dag
    Till olycka för mitt folk.

    Från den dagen, uppmuntrad av nyfikenheten som alla sådana konstiga efternamn och ord väckte hos mig, började jag läsa Canto General. Boken är en resa genom den amerikanska kontinenten, dess historia, natur, geografi, rikedomar och människans absurda öde. Den består av femton delar där poeten gör folkets röst till sin, och där dåtid och nutid sammanfaller i ett metaforiskt språk som uttrycker sympati med de fattiga och deras svåra verklighet. Det har skrivits mycket om Canto General. Vissa litteraturkritiker ser det episka verket som en av de viktigaste inom den latinamerikanska litteraturen och man ser tydliga spår av skalden Walt Whitman.
    Andra uppfattar den som fattig och simpel. Hur som helst rensade Neruda bort den intellektuella prägeln i poesin. Han sjöng full av känslor till livets alla enkla saker och ting som brödet och kampen, passionerna och vinet, floderna och fåglarna. Han skrev i ett brev den 24 april 1929 om Jorge Luis Borges, en av de stora akademiska skalderna, också född i Latinamerika: "Jag ser honom mer bekymrad av kulturens och samhällets problem som inte är mänskliga. Den åtrår mig inte. Jag gillar det goda vinet, kärleken, lidelsen och böckerna som tröstar oss när den oundvikliga ensamheten kommer."
    Min kunskap och mitt intresse för politiken var på den tiden så bristfällig att jag inte till fullo förstod det sociala budskapet i Nerudas dikter. Men snart, några månader senare, började min politiska medvetenhet vakna och gå på farliga stigar. Jag började närvara vid de olika möten som de chilenska politiska flyktingarna ordnade i fackföreningens lokaler i Bogota. Jag började också att förstå, med en smula pessimism, att chilenerna i exil var uppdelade i dem som ropade: Ett enat folk ska aldrig bli besegrat! Och de som skrek med ansikten dolda i händerna: Ett folk! Ett samvete! Ett gevär! MIR! MIR!
    (Med andra ord, de var uppdelade mellan dem som förespråkade den parlamentariska kampen och dem som förespråkade den beväpnade kampen.)
    Jag kom närmare Pablo Neruda genom hans 20 kärleksdikter, och dessutom förstärkte jag min irrande själ med en annan av hans diktsamlingar, Kaptenens Verser. Det var kanske därför jag aldrig läste Canto General igen. Jag förträngde den, men i mitt huvud fanns kvar platser som Macchu Picchu, och det röda vatten som rann nerför Orinocofloden. En av Nerudas dikter, den nittonde ur Tjugo kärleksdikter och en desperat sång hjälpte mig på min första resa på kärlekens spår. En annan dikt, den tjugonde, hjälpte mig att komma över mitt första nederlag på denna, av överraskningar, minerade resa:

    I natt blir allt jag skriver tungt av sorg
    Jag kan till exempel skriva: "Natten är stjärnklar
    Och i fjärran skälver himlakropparna med blått ljus."

    Nattens vind drar över himlen, sjungande.
    I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
    Jag älskade henne, och ibland älskade hon också mig.

    Nätter som denna höll jag henne i mina armar.
    Jag kysste henne oupphörligt under en ändlös himmel.
    Hon älskade mig, och ibland älskade jag också henne.
    Hur kunde man låta bli att älska hennes stora stjärneögon

    I natt blir allt jag skriver tungt av sorg.
    Tanken att hon är borta. Känslan att ha förlorat henne.
    Ljudet av ändlös natt, mer ändlös utan henne.
    Och orden faller i mitt hjärta som dagg på ängen.

    Vad spelar det för roll att min kärlek misslyckades.
    Natten är full av stjärnor och hon är inte hos mig.
    Det är allt. I fjärran sjunger någon. I fjärran.
    Mitt hjärta vägrar godta att hon är borta.

    Som för att närma mig henne söker jag henne med blicken.
    Med hjärtat söker jag henne och hon är inte hos mig.
    Samma natt är det som bleker samma träd.
    Men vi, vi från den tiden, är inte längre desamma.

    Jag älskar henne inte längre, det är sant, men vad jag älskade henne.
    Min röst sökte vindens styrka för att nå hennes öra.
    För en annan. Snart för en annan. Som nyss för mina kyssar.
    Rösten, den ljusa kroppen. Hennes bottenlösa ögon.

    Jag älskar henne inte längre, det är sant, men kanske älskar jag henne.
    Så kort är kärleken, så lång är glömskan.
    Eftersom jag nätter som denna höll henne i mina armar,
    Vägrar mitt hjärta godta att hon är borta.

    Även om detta vore den sista smärta hon skänker mig
    Och dessa de sista ord jag skriver till henne.

    I mina tidiga passionerade kärleksstrider lyckades jag aldrig låta bli att plagiera Pablo Neruda. Men det är inget allvarligt brott, det är bara brist på originalitet. Nåja, som postiljonen Mario Ruoppolo uttryckte det: Poesin tillhör inte dem som skapar den utan dem som behöver den.




    19 och 20 är tolkade av Peter Landelius
    och Satrappväldena av Åsa Styrman.
    Översättning: Giovanni Rojas.



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  4/98
    i n t e r n e t u t g å v a n