F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

trots allt, inte förvånas över domen i Stockholms tingsrätt om Mein Kampf. Tingsrätten hade redan tagit boken i beslag, hovrätten hade efter överklagande fastställt beslutet, och högsta domstolen hade vägrat prövningstillstånd.
Tyska myndigheter innehar genom konfiskation upphovsrätten till Mein Kampf, och bokförläggare Karl-Erik Hägglund har gjort ett otillåtet intrång i denna rätt, enligt domen.

Tingsrätten nämner en rättsprincip enligt vilken ett främmande lands lagbestämmelser eller myndighetsbeslut inte får tillämpas i Sverige "om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket, stridande mot svensk ordre public". Direkt därefter sägs att en konsfikation i ett främmande land "som regel tillerkänns rättslig giltighet om den redan är verkställd". Bara i särskilda fall kan det tänkas att en redan verkställd konfiskation skulle underkännas i Sverige, menar tingsrätten.
Av domen framgår att ett sådant särskilt fall kunde ha varit om Bernkonventionen hade innehållit ett uttryckligt förbud mot konfiskation av en upphovsrätt. Men något sådant förbud finns inte där. Inte heller förbjuder folkrätten konfiskation av en upphovsrätt.

Därmed tycks slutsatsen ge sig själv. Upphovsrätten till Mein Kampf tillhör Bayern, och bokens utgivning i Sverige är ett otillåtet intrång i författarrätten.
Svenska domstolar är försiktiga med att åberopa sådant som "grunderna för rättsordning" som argument mot tillämpning av en annars gällande rättsregel. Det ska vi vara tacksamma för, eftersom motsatsen kunde innebära att domstolarna intog en position ovanför riksdagen. Om en domstol underkände en lag såsom oförenlig med rättsordningen grunder vore det ett uppenbart brott mot vår konstitution.

Men situationen är en annan om rättsordningens grunder, ordre public, åberopas emot en annan rättsprincip, till exempel den att en redan verkställd konfiskation i ett annat land anses giltig i Sverige. Hur väljer en domstol mellan två rättsprinciper?
Tingsrättens argumentering tycks mig minst sagt otillräcklig. Hägglunds juridiska ombud Erik Göthe åberopade yttrandefriheten, men den sidan av saken berörs ingenstans i domen. Om något tillhör den svenska rättsordningens grunder så är det medborgarnas yttrande- och informationsfrihet i centrala politiska och moraliska frågor, och denna medborgarfrihet gör sig självfallet starkt gällande i fråga om ett historiskt dokument som Mein Kampf. Tingsrätten menar att respekten för en konfiskation i ett annat land, för så vitt den redan är verkställd, måste väga tyngre. På ett ovanligt naket sätt får makten gå före rätten.

Tyska myndigheter missbrukar författarrätten för ett rent politiskt ändamål. Försöket att hindra medborgare i andra länder att läsa Mein Kampf är i sig oacceptabelt, oavsett motivet. Eventuella ingripanden mot Hitlers verk måste vara en sak för varje enskilt land. Tyskarnas agerande strider mot avsikten och idén med upphovsrätten. Föreställningen att Adolf Hitler ända till sin död, efter att ha lagt Europa i ruiner, innehade en upphovsrätt som kunde konfiskeras är moraliskt stötande. Materiella föremål och pengar som han disponerade kunde man lämpligen, som en praktisk åtgärd, förklara konfiskerade, men hans författarrätt borde ha betraktats som utplånad. Vill man hindra bokens utgivning har myndigheterna i varje land frihet att förbjuda den. Att åberopa Hitlers författarrätt är obscent.

En talesman för Bayerns finansministerium, Franz Alscher, har sagt att ministeriet försöker hindra publicering av Mein Kampf var helst det går och att även förbundsrepublikens utrikesministerium "företräder uppfattningen att det tyska anseendet i utlandet avsevärt skulle ta skada genom en publicering".
På vilket sätt skulle det tyska anseendet ta skada? Tongivande tyska politiker kan inte anklagas för att försöka undertrycka information om Det tredje riket, detta anses inte vara ett tyskt intresse. Vad som gör Mein Kampf särskilt ömtålig är att boken kom ut redan i mitten av tjugutalet. När nazismen lockade 36-37 procent av väljarna i demokratiska val, var Hitlers planer och mål genom böckerna väl kända för den tyska allmänheten. Påminnelsen om detta gör det svårare att förknippa nazisternas brott bara med en ond regim.

Hägglunds utgivning av Mein Kampf möttes av fördömanden och censurkrav i den svenska debatten redan innan tyska myndigheter började agera. Reaktionen mot bokbeslaget var svag. Svenska PEN tyckte att "ärendet endast sekundärt berör PEN:s intresseområden" och meddelade att man inte tänkte engagera sig. Sverige är nu, enligt Erik Göthe, det enda land där en domstol uttryckligen tillerkänt myndigheterna i Bayern en rätt att stoppa spridningen av Mein Kampf. Det förvånar inte mig. Domstolar påverkas av det intellektuella klimatet, och i Sverige är de flesta tongivande skribenter och debattörer oförmögna att upptäcka verkliga hot mot tankefriheten samtidigt som de fulländat behärskar yttrandefrihetens retorik.
Det som hänt är mer än pinsamt.

Svante Nycander är kolumnist på Dagens Nyheter
och utgav 1995 Yttrandefrihet (Dagens Nyheters Förlag).
Foto: Weine Lexius/Pressens Bild

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

---