F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

inklusive tjänstemännen vid WIPO i Geneve som förvaltar upphovsrättskonventionen borde hoppa högt över Stockholms tingsrätts dom mot bokförläggare Kalle Hägglund för utgivningen av Mein Kampf. Först av munterhet över den juridiska bondkomiken, sedan av förskräckelse över hur långt det har gått. Ty de dråpslag Stockholms tingsrätt riktar mot hela upphovsrättens idé var nödvändiga bara för en helt annan sak: för att omyndigförklara svenska folket med att undertrycka Hitlers och andra ledande nazisters texter. Sverige innehar nu världsrekord i underdånighet mot de tyska makthavarnas märkliga anspråk.
Men domen var inte alls så oklar som jag trodde att den skulle bli.

Tingsrätten har tagit till sitt hjärta chefsåklagare Anders Helins omvälvande tes att upphovsrätten skall kunna anses förverkad på grund av brott. En överbevisad brottsling som skriver en bok (jmfr Svarten-brandt eller amerikanen Caryl Chessman - eller Jan Guillou!) kan enligt denna tes oavsett Tryckfrihets-förordningen bli av med sin upphovsrätt till boken - lika med kofoten, AK4-an och den rånade bankens sedlar. Bokens utgivning kan förhindras.
Det som inte är uttryckligen förbjudet i Bernkonventionen är tillåtet för en stat som anslutit sig, åtminstone för den tyska: Bernkonventionen, som garanterar upphovsrättens minimistandard i över 100 länder, däribland Tyskland och Sverige, blev föremål för domstolens egen omilda tankeverksamhet, som resulterade i följande tes. Eftersom konventionen inte uttryckligen förbjuder en stats tvångsindragning av upphovsrätt, så kunde Bayern lagligt konfiskera Hitlers upphovsrätt.

Jag har i boken Den vanliga vägen beskrivit rättsläget som att det svårligen går att godkänna Bayerns anspråk på upphovsrätt till de tyska nazistledarnas skrifter här i Sverige på annat sätt än genom en statsnyttigt lydig och oklar dom.
Nu har den alltså kommit. Olaglig var den, men inte oklar.
Tysklands företrädare säger att dess anseende i utlandet tar skada av en Hitlerutgivning. Ja, men bara så långt Tysklands nuvarande uppträdande bekräftar att Hitler vann kriget på väsentliga punkter: i fråga om Tysklands umgänge med fredliga grannstaters rättsväsende och press, dess syn på staten, dess politik för Europas ekonomiska och politiska nyordning, dess dunkla rasbegrepp i medborgarskapslagen och etnisk segregation mot invandrare, dess underblåsande av krig och etniska rensningar på Balkan och den europeiska pressens omvandling från fristad för nyhetsmurvlar till ideologiskt korrekt folkuppfostrare i statens tjänst.

Det ser alltså ut som om de tyska ledarna nu kommer att lyckas kriminalisera offentlig debatt om väsentlig samtidshistoria som förs med öppna, intellektuellt hederliga argument baserade på tillgängliga källor. Försöksballongen var det öppna mönsterlandet Sverige med sin förargliga tryckfrihet. Nu när det verkar att lyckas, ser det mörkt ut för hela Europa. Mer är redan på gång: EU:s justitie- och inrikesministrar enades 19 mars 1996 om att i alla medlemsstater kriminalisera rasistiska åsikter och "förnekelse". Åsyftat är straff för förnekelse av etablerade historiska sanningar, dvs "lagligt ingripande mot medvetna politiska lögner" som det hette i Hitlers partis, NSDAP:s, partiprogram. Straff istället för argument, så att myterna kan växa till glädje för rasistiska och nynazistiska strömningar. Och så att öppen debatt om samtidshistorien kan marginaliseras.

Låt mig ta ett exempel. Hitler skrev öppet i Mein Kampf om att judarna inte skulle få vara medborgare. Hitler förordade etnisk segregation och rensning men han var inte unik ens i sin tid. Redan under Weimartiden utvisades östjudar till Polen, sådana som invandrat utan visum efter 1919 och uppehöll sig olagligt i Tyskland. Polen besvarade de tyska åtgärderna med deportation av etniska tyskar. Vad skiljer och förenar dessa åtgärder, Tredje rikets deportationer av judar österut och dagens etniska rensningar? Vilken läskunnig som helst som fritt kan ta reda på vad Hitler skrev i Mein Kampf, kan också se klarare på exempelvis den FN-administerade tysk-amerikanska etniska uppdelningen på Balkan och EU:s stöd till Kroatiens fördrivande av Krajinas hundratusenden serbier, ty den fysiska utrotningen av judarna som tyska staten med Hitler som rikskansler lyckades förverkliga nästan helt under de senare krigsåren står inte annonserade i Mein Kampf. Den etablerade sanningen - som man återfinner även i Eskilstuna-Kurirens ledare 30 mars 1996 som under rubriken 'Farligt stoppa Mein Kampf' protesterar mot domen - ser ut att kunna beslås med lögnaktighet. Den ene säger: Det står i Mein Kampf! Den andre säger: Det står inte! Och nynazisterna ger olagligt ut Mein Kampf som få vill läsa. Alla slags myter kan verkligen fortsätta att växa, särskilt bland ungdomen som berövas vuxenvärldens stöd för en saklig och kritisk hållning till historien.

Delar av den svenska pressen har redan protesterat - även Expressen har skrivit en tydlig och principiellt hållen ledare mot tingsrättsdomen och för tryckfriheten. Men vad förmår den?
Den svenska borgerliga makteliten är inte annorlunda idag jämfört med hur den var under Tysklands förra storhetstid, även om Segerstedt får en värdig efterträdare i Svante Nycander.

Ändå finns för denna borgerliga maktelit en enkel åtgärd för att tillbakavisa dagens tyska bokcensur mot Sverige. Den är till och med billig. Det finns en Hitlers Andra bok, den han skrev efter Mein Kampf, den han av utrikespolitiska skäl aldrig själv publicerade men som Institut für Zeitgeschichte lät trycka 1961.
Om ett antal bokförlag tar mod till sig och avsätter en del av det som är felräkningspengar hos de stora förlagen och trotsar Bayern med att ge ut Hitlers andra bok, allihop samtidigt och var för sig, då vore Bayerns sak omöjliggjord, Tysklands lagfästa censurmentalitet bleve utskrattad i hela Europa, de tyska historieforskarna kunde börja andas lättare och Sverige vore fredat för tysk maktutövning för denna gång. Förläggarna skulle kunna följa sin egen branschförenings uppfattning utan att ens riskera böter, ty hovrätten, dit Hägglund nu överklagar, vore tvungen att följa grundlagar, Bernkonvention och upphovsrättslag. Så mäktig är tryckfriheten ännu i Sverige. Men vågar de? Och vill de ens? Inte sådana som Norstedts, förstås, som inte ens är svenskägt och vars disponent PEN-styrelseledamoten Svante Weyler sedan länge står som en tysk skolgosse i enskild ställning inför de tyska påtryckningarna. Jag menar de andra.

Men jag tvivlar. Det bli nog Folket i Bild/Kulturfront, ett och annat fattigt bokförlag och vad som finns kvar av folkrörelser här och var med gammal kunskap om nazismen som får försöka hålla det andliga lufthålet öppet.

FiB/Kulturfront bokerbjudande: Erik Göthe ger i sin bok Den vanliga vägen
bakgrunden till beslaget av Mein Kampf och utvecklar sin syn på rådande tryckfrihet.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/96

---