F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/98
    i n t e r n e t u t g å v a n
    LORCA
    DEN

    Mordet på den unge poeten Federico García Lorca blev symbolen för fascismens offer i inbördeskrigets Spanien. Men Francos hårdhänta försök kunde inte utplåna minnet av den älskade poeten. I år, hundra år efter sin födelse, är poeten mer levande än någonsin.

    text och bild Hanna Dahl

    "I Spanien är en död mer levande som död än i något annat land i världen. Man skär sig på den dödes profil som på en rakkniv." Så skrev Federico García Lorca, en av Spaniens mest älskade och kända poeter, som tidigt en sommarmorgon 1936 brutalt mördades av fascisterna vid ett olivträd i Alfacardalen utanför Granada. I nära fyrtio år var hans dikter förbjudna. Han blev någon man inte fick tala om, möjligen viska om. Men han glömdes inte. Myten om det mystiska försvinnandet och avrättningen av poeten som fascisterna aldrig ville erkänna levde kvar. Till och med under de värsta Franco-åren låg varje dag en bukett med nyplockade blommor på platsen där Lorca sköts ihjäl. Det sägs även att alla spanjorer kunde dikten Grön, jag älskar dig, grön utantill, ur Lorcas kanske mest kända diktsamling, Sömngångarballad.
    Det skulle dröja långt in på 80-talet innan sanningen om Lorcas liv och poesi kom fram i ljuset. Mycket material hade förstörts och inga av de bandinspelningar med Lorcas kända suggestiva röst fanns bevarade. Så sent som 1993 gavs de sista samlingarna ut från hans oerhört produktiva ungdomsår.
    Men i år är Lorca mer levande än någonsin. 1998 är Lorcas år i Spanien och spanjorerna firar 100-årsjubileet av hans födelse med kulmen den 5 juni, Lorcas födelsedag. Med en uppsjö av teateruppsättningar, filmatiseringar, utställningar, nyutgivna diktsamlingar, nyöppnade museer, musikaler, diktkvällar och konferenser firas nationalhjälten runtom i landet.
    Federico del Sagrado Corazón de Jesús García Lorca, Federico "av Jesu Heliga Hjärta" García Lorca, föddes i byn Fuente Vaqueros belägen på det bördiga slättlandet ett par mil utanför Granada. Hans far var en förmögen jordägare, känd för sin liberala inställning i samhällsfrågor, hans mor lärarinna i byn. Det sägs att Lorca hade mer än fyrtio kusiner i byn och att musiken och poesin låg i blodet. Det berättades många märkliga historier i familjen som gjorde stort intryck på den blivande dramatikern.
    Men vad skulle det bli av rikemansbarnen, sade Lorca, om det inte fanns tjänsteflickor som lärde dem någonting om folkets sanning? Trots faderns ställning fann Federico sina lekkamrater bland lantarbetarnas och de utstötta zigenarnas barn. Och det var från zigenarnas sånger, cante jondo, flamencon, om smärta och het kärlek han senare skulle hämta sin inspiration liksom från sina starka band till det bördiga slättlandet, bergen, vattendragen och solen.
    "Hela mitt liv är byn. Fåraherdarna, fälten, himlen, ensamheten och enkelheten", berättade Lorca senare. "Mitt minne är fullt av historier jag hörde berättas om folket i byn. Jag är fortfarande fylld av barndomens känslor och minnen, för mig är de en nutid fylld av passion."
    Det sägs att Lorca var en lika stor pianist som diktare. Redan som tonåring komponerade han sina första verk och drömde om att få studera vid konservatoriet i Paris. Trots att det tidigt måste ha varit uppenbart var Lorca hade sina talanger motsatte sig hans föräldrar starkt en osäker karriär inom musiken. I stället skrevs den unge Lorca in vid universitetet i Granada för att studera juridik och litteraturhistoria.
    Men Lorca tycks ha suttit på kaféer med sina vänner hellre än att studera juridik. Med sin charm och musikaliska talang underhöll han på kaféerna och blev snabbt en centralfigur i det intellektuella etablissemanget. Och det var där, i sitt älskade Granada, som Lorca vände sitt intresse mot litteraturen. Häpna såg Lorcas vänner honom förvandlas inte bara till poet utan dramatiker och essäförfattare. Med Den Andalusiska Sången fick Lorca sitt genombrott.



    Federico García Lorca i Granada omkring 1919

    Granada, som sedan århundraden hade varit en smältdegel för araber, judar, svarta och zigenare, gjorde ett djupt intryck på Lorca. Han, som var homosexuell i en utpräglad machokultur, identifierade sig snabbt med de förtryckta och förföljda folken i Spanien och inte minst med kvinnan, även hon ett offer i ett sexuellt diskriminerande samhälle.
    Men det var i Madrid som Lorca skulle finna sina likar. På studenthemmet Residencia de Estudiantes, Spaniens dåtida motsvarighet till Oxford och Cambridge, mötte han Salvador Dalí och Luis Buñuel. Här liksom på det kända författarkaféet Café Gijón spexade och underhöll trion och en tät kamratgemenskap växte fram. De tre skulle senare bli ledarfigurer i den framväxande Generation -27, en grupp bestående av förkrigstidens mest framstående artister och intellektuella i Spanien.
    Dalí och Lorca var tvillingsjälar och det sägs att deras vänskap hade en het erotisk underton. Men i Dalís självbiografi skymtar avundsjukan. "Lorca gnistrade som en vild och galen diamant", skriver han.
    Lorcas Zigenarballader tog spanska folket med storm och hans dikter fortsatte att slå med en oerhörd kraft i det gamla katolska trångsynta Spanien. Lorca ställde den våldsamma lidelsen och den förträngda sexualdriften mot kyrkans stränga och kvävande moral. Dalí, som alltid var inställd på att väcka uppmärksamhet, inte utan grymhet, hånade Lorca och ansåg att balladerna var ointressanta och bundna vid en mossig tradition och anpassade till allmänhetens smak. Dalís och Buñuels skandalomsusade experimentfilm Den andalusiska hunden hade premiär 1929. Lorca misstänkte att udden inte bara var riktad mot kyrkan och borgerskapet utan även mot honom, att han var hunden. Vänskapen svalnade. Dalí gjorde succé som målare i Paris och New York och hans omstörtande surrealism blev ett lyckat kommersiellt projekt. Buñuel gjorde succé på sitt håll och blev snart Spaniens främsta filmregissör.
    Federico García Lorca kände att han måste vidare och reste till New York för att studera engelska. Men i stället för att studera vandrade han förfärad och hänförd i den stora, omvälvande betongstaden. Lorca, naturens beskyddare, ställde här i sina dikter den människoförstörande storstaden mot den rena naturen; molnen, vattnet och de grönskande träden. Och på Harlems jazzklubbar förälskade han sig i bluesen som han såg som de svartas motsvarighet till zigenarnas cante jondo. Frukten av Lorcas vistelse i den amerikanska huvudstaden, Poet i New York, som gavs ut efter hans död, anses av många vara ett av Lorcas främsta verk.
    Sommaren 1930 återvände Lorca till Spanien. Det var ett nytt Spanien han kom till, ett land i oro. Som de flesta andra intellektuella i Spanien ställde sig Lorca på republikanernas sida, mot nationalisterna, när republiken Spanien utropades 1931. Lorca, som helt identifierade sig med den nya regimens kulturpolitik fick regeringens stöd för att bilda den vandrande studentteatern La Barraca. Med teatern förde Lorca ut de stora spanska klassikerna Cervantes och Lope de Vega till folket i byarna och småstäderna. Med det här radikala engagemanget tog Lorca, som hade vänner i de flesta politiska läger, ställning på ett otvetydigt sätt.
    Republikens fiender såg Lorca som en propagandist och vässade sina knivar. Och när Lorca skördade sitt livs största framgång med Blodsbröllop i Argentina 1934 växte hatet och avundsjukan mot honom i den konservativa pressen i hemlandet och han hånas för sin homosexualitet. Lorca var nu inte bara internationellt erkänd utan tjänade stora pengar på sina teateruppsättningar. Kulmen nåddes hösten 1935 när premiären av Doña Rosita fick ett genomslag utan like i Barcelona och katalanerna närmast upphöjde Lorca till en gud.
    Den 13 juli året därpå reste Lorca trots många varningar till södern för en familjehögtid. Ett par dagar senare bröt inbördeskriget ut och i Granada med omnejd genomfördes en hämningslös fascistisk hämnd, drygt fyratusen personer avrättades. En av de första var Granadas borgmästare, Lorcas svåger.
    Lorca fruktade för sitt liv och skrev: "Jag är som en liten lysmask som fruktar att någon ska trampa på mig". Förgäves sökte han skydd hos en vän men blev förrådd och hans gömställe upptäcktes. Strax före soluppgången den 18 augusti fördes han ut för att avrättas tillsammans med en byskollärare och två anarkistiska tjurfäktare. Var kropparna grävdes ner vet man inte.
    Så dog Federico García Lorca, i sitt älskade Granada.




    Minnessten invid olivträdet i Alfacarparken utanför Granada.


    Länk till artikeln
    Lorcas hyllning till det älskade Andalusien

    Länk till artikeln
    Klagosång över en tjurfäktares död

    Länk till artikeln
    Lorca fortfarande kontroversiell

    Länk till artikeln
    Från Lorca till Dalí




    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/98
    i n t e r n e t u t g å v a n