Anföranden vid Yttrandefrihetskommitténs
seminarium i Stockholm den 10 november 2010 av Åke Wredén
[Manuskriptet genomgånget på nytt 15.10, och smärre korrigeringar införda mht avvikelser från manus vid det muntliga framförandet.]
I Sverige har det fria ordet – och dit hör både offentlighetsprincip och meddelarfrihet – inte en snäv, avgränsad uppgift. Den är mycket mer än kontroll av förvaltning och politik. Svensk tryckfrihet ger skydd för att diskutera, kritisera eller främja även privata intressen och makthavare, organisationer, bolag, idéer, tycke och smak, religiösa trosuppfattningar, vetenskap och forskning, seder och oseder, handelsbruk och olagligheter såväl som livsstilar och konstriktningar.
Hur kommer det sig då att vi sitter här med en SOU där ett alternativ säger att grundlagens särskilda skydd blir kraftigt inskränkt? Skyddade ändamål är där bara det opinionsbildande, det journalistiska, det litterära och konstnärliga. Ändamål utan detta skydd är religiös förkunnelse, vetenskapliga verk, uppslagsböcker, faktaredovisningar och dokumentation av många slag, men även en del av det som görs av underhållning och satir.
Att vi har ett sådant alternativ framför oss beror för det första på hur det har tagit sats inför slutbetänkandet. I debattbetänkandet har det som återstår att bevisa gjorts till förutsättning – tryckfrihetsförordningen ska bort, innehållet ska i några viktiga delar inarbetas i en ny Yttrandefrihetsgrundlag. I den ska svensk tryckfrihetsmodell omprövas, kanske på delvis långtgående sätt.
Men för det andra och viktigare: Inför slutbetänkandet behöver de parlamentariska ledamöterna se och reagera på ensidigheten i direktiven från regeringen 2008. Dessa har tydlig, ensidig, tryckfrihetsbegränsande tendens.
Sådana som skulle vilja inskränka svenskt tryckfrihetsskydd opererar längs i huvudsak tre linjer.
Att göra hål i grundlagens "gränsskydd", så att utländsk juridik kan förfölja pressens källor, författare och debattörer inne i Sverige.Mer utrymme att processa, för att göra det mer riskabelt att publicera, med straff och skadestånd även för sådant som berör enskilda men varken är förtal eller förolämpning.Inskränka meningen med offentlighetsprincip och tryckfrihet, så att de inte som idag har en uppgift att skapa öppenhet kring privat makt och ekonomiska förhållanden.
Av alla tre linjerna syns en del spår i både debattbetänkande och direktiv. För alla tre angreppslinjerna gäller också att de som vill driva dem ibland använder tolkningar eller prognoser för utvecklingen av juridiken på europeisk nivå.
Hur vi ska hantera de risker för det fria ordet som kommer från det hållet är verkligen viktiga och allvarliga frågor. I dessa är det bra med eftertanke, debattbetänkandet ger en del underlag. Men eftertanke är något annat än uppgivenhet.
Innan jag går in på dessa rätt allvarliga frågor om hoten mot det fria ordet – först några ord om hur betänkandets författare visar på tre alternativ och förbigår andra: Ett av de senare är att hålla fast vid den linje riksdagen gång på gång har valt, till mångårig förargelse hos en del av ämbetsmanna- och juristopinionen.
Riksdagen hade ett skäl, som förblir starkt. Med även TV och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll, innehållsreglering och indragningsmakt lättare kunna uppfattas som en del av vår grundmodell. Faran av uttunning och relativisering – smittorisken har den kallats – skulle öka om inte TF fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.
Till det kommer nu en sak till: Vi måste inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då äventyrligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
Förstahandsalternativet bör vara justeringar i TF och YGL. Åtminstone den stora merparten av gränsdragnings- och tillämpningsproblemen verkar kunna lösas inom TF och YGL. Ingen av betänkandets tre modeller är nödvändig för att kunna hantera dem.
Presumtionsregler och annat bör kunna göra det tydligt vilken lag som skall tillämpas, med TF som huvudregel i mindre tydliga fall. Utrymmet bör också minskas för att det uppstår situationer där det finns grundlagsskydd men ändå ingen som i praktiken bär ensamansvaret.
Ändamålsmodellen – den har sitt pedagogiska värde, därför att den belyser var man kan landa om man i stället för det fria ordets vidsträckta uppgift skiftar till det nära nog diametralt motsatta perspektivet, och låter andan bakom EU:s dataskyddsdirektiv bli överordnad norm. För detta har Anders R Olsson använt ett bra ord – personuppgiftsfobi.
Verksamhetsmodellen, om man tar den på riktigt, omvandlar tryckfriheten från allmän medborgerlig rättighet till det den i Sverige aldrig varit, ett privilegium för vissa företag och deras anställda och delägare. Det blir ju orimligt. Betänkandet upphäver också modellen genom att på den hänga en generaliserad stencilregel om ansvarsuppgifter, som blir den reella huvudregeln.
Ansvarsmodellen liknar ju nuvarande TF och YGL. Så varför inte hämta en del därifrån vid bearbetning av nuvarande grundlagar? Utvidgad betydelse för stencilregeln, så att antingen ansvarig utgivare eller ansvarsuppgifter ger grundlagsskydd, kan lösa problem att avgöra trycktekniken och kanske göra det mindre vanligt med ansvarskedjor där alla led i kedjan saknar kända namn.
Men om man på så sätt öser ut anonyma klisterlappar ur TF måste man med någon annan regel se till att utländska böcker, tidskrifter och dagstidningar inte åker ut med samma badvatten, och förlorar skyddet av juryrättegång, skyddet mot transportförbud o.s.v..
*
Det som inför slutbetänkandet är huvudsak och inte bisak är dock något annat. Vi står inför en paradox.
Nya, högst oroande, hot tornar upp sig mot nyhetsförmedling och tillgång till information om faktiska, ja till och med offentliga, förhållanden.Samtidigt har nätet, förutom alla nyttiga egenskaper, också gett ett drivhusklimat för nedbusning och personangrepp och hets, där en del av det som till synes utan risk framförs anonymt skulle ganska klart bli tryckfrihetsbrott om en svensk TF-jury fick det på bordet.
Låt nu inte motviljan mot det senare bli en förevändning för inskränkningar i tryckfriheten som drabbar nyhetsförmedlingen, där inte minst affärsjournalistiken kan komma i kläm!
I direktiven, där har regeringen okritiskt övertagit en ensidig bild som ofta målas upp av dem som är ute efter att begränsa det fria ordet: Mot svagare enskilda personer ställs starkare massmedieföretag. Men verkligheten är ofta den omvända. Mer av den avslöjande kontroversiella, brännande journalistiken kan i framtiden komma att utföras av små, ekonomiskt bräckliga nischmedier, nättidskrifter, frilansare, författare av reportage- och debattböcker.
Mot dem kan ställas ekonomiska och andra intressen som har miljoner till advokater som kan framställa tillgången på obekväm samhällskunskap som en fråga om att skydda privata personer från insyn i ekonomi och andra personliga förhållanden. Det största hotet mot det fria ordet är i moderna demokratier för det mesta inte staten, utan det är skadeståndsadvokaterna, och de som har pengar att betala dessa.
När regeringen bland annat öppnar för att domaren skall kunna kringgå juryutslaget genom att kvitta rättegångskostnaden och på så sätt döma till ekonomisk påföljd även där författaren eller ansvarige utgivaren friats av juryn är man inne på en mycket riskabel väg.
Allmänt gäller att där den ekonomiska risken med en avslöjande publicering tilltar så ökar också risken för självcensur. Ju mer som är processbart, ju fler gränser som de som vill ha tystnad kan överskrida, ju större blir faran för att den egna balansräkningens bräcklighet får tidningen att lägga det farliga ämnet åt sidan.
Den största risken här – och den måste ha varit känd och uppenbar för dem i justitiedepartementet som skrev direktiven – är att juridiken i länder med svagt tryckfrihetsskydd kan bli ett vapen mot medier, upphovsmän och källor som finns i länder med egna starkare lagar om det fria ordet.
Processturismen innebär att intressen med pengar stämmer där det fria ordet är svagt skyddat och advokatkostnaderna så uppskruvade att den ekonomiska risken i att publicera blir avskräckande. Det har ofta varit London, men samma sak kan göras på fler håll.
När sådana domslut kan verkställas mot medier eller skribenter i helt andra länder blir det en juridisk motsvarighet till det som i ekonomin kallas Greshams lag, ett dåligt skydd för det fria ordet tränger undan andra länders mer frihetliga juridik.
Man kan jämföra hur man reagerat på det här hotet i USA och i Sverige. I USA har det framkallat lagstiftningsärenden om att göra det olagligt att i USA verkställa utländska skadeståndsdomar som avser det som inte skulle kunna vara otillåtet i USA. I Sverige är hotet detsamma, eller större ifall utvecklingen i EU går i en av oss oönskad riktning.
Inriktningen är dock den motsatta. "Utgångspunkten skall", skrevs det i direktiven om utvidgade möjligheter att i Sverige använda länders lagar mot källor, författare och medier, "vara att Sverige i så stor utsträckning som möjligt ska kunna bistå med bl.a. internationell rättslig hjälp och verkställighet av utländska domar och beslut." Slut på citatet.
Jag har, än så länge, svårt att föreställa mig att parlamentariska ledamöter i en svensk utredning skulle kunna ge sig till att fullfölja det som i den här delen linjeras upp i dessa anmärkningsvärda direktiv.
Angeläget i det fortsatta utredningsarbetet är att man mycket konkret tänker igenom olika situationer där källor i Sverige, upphovsmän eller medieföretag kan bli föremål för rättsliga åtgärder från utlandet som innebär faror för det fria ordet.
I vissa fall kanske vi bör utvidga möjligheterna att ingripa, jag tänker då på sådana företeelser som uppvigling genom dödslistor på nätet på folkvalda som bör mördas. Men som regel måste uppgiften vara att se till att de svenska skyddsmekanismerna med juryrättegång, brottskatalog, meddelarfrihet o.s.v. behåller sin verkan.
Att avskaffa TF och göra om själva systemet är ingen lösning på det här. Risken är snarare att man med sådana omvälvningar öppnar för fler och fler steg ut på det sluttande planet.
./.
[Efter det föregående inlägget, ett av de fem som gjordes av dem som inbjudits att vara panel, gjordes på slutet även ett kortare inlägg, som här i huvudsak återges efter bandinspelning: Ett överhoppat led i resonemanget är här infogat inom klammer.]
När man [i kommitténs betänkande] talar om alla dessa grundbultar för svensk yttrandefrihet - varför är då inte alla grundbultarna med? Att rätten att sprida skrifter, dvs. att vi inte kan återinföra transportförbudet, inte finns explicit med, beror ju på att kommittén ser detta som att det ingår i censurförbudet.
Men [saknas bland grundbultarna] gör verkligen att i Sverige kan man inte bli förtalad om man inte har en individuell själ. Så är det inte i andra länder. Man kan i Sverige bli förtalad som enskild människa . Man kan inte bli förtalad som yrkesgrupp eller som annat kollektiv. Man kan inte heller bli förtalad om man är en juridisk person.
[I Sverige är tryckfrihetsjuryns utslag att en text är brottslig en förutsättning för att skadestånd ska kunna utdömas.]
Detta är två utomordentligt viktiga grundbultar i systemet vi har idag. Att dessa två grundbultar inte nämns [i direktiven] beror väl delvis på att det finns de som vill bli av med dem. Däremot tror jag inte att någon i kommittén vill bli av med dem .
Riskerna för vad som kan komma in från utlandet tror jag man måste bedöma utifrån mycket konkreta exempel. Det står i direktiven rakt ut att källskyddet kan bli inskränkt när det dem som är meddelare till medier i utlandet. Det är vanligt när man börjar diskutera sådant, att det sägs röra sig om nynazister, barnpornografer och paparazzifotografer, sådana som det väl inte är så mycket skäl att slå vakt om.
Men för att belysa det som har fått ett skydd inom nuvarande reglering, och som kan komma att förlora detta skydd, har jag för att exemplifiera antagit det följande: Professorn i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm är specialist på skatterätt och skattefusk. Han skriver i Financial Times i London om dessa frågor och använder då som ett konkret exempel det metoder för skatteundvikande och de skatteparadis som använts av ett företag vars hemvist är Wien. Det har en ägare med affärer och hemvist på Cypern, och har använt Malta, Holland och Bahamas för utnyttja deras bolagsregister och skatteregler. Det kan då finnas ett rätt stort antal jurisdiktioner där det skulle gå att utverka en dom antingen för förtal av bolaget eller förtal av ägaren. De personer som vill driva detta stämmer då inte Financial Times, det finns ju inget ensamansvar där de stämmer, utan går direkt på författaren av artikeln.
Vad händer då om vi då har fått en ordning där vi inte får ifrågasätta deras regler och är skyldiga att driva in deras skadestånd? Kommer man alltså att kunna få en sådan här dom på Cypern mot till exempel en svensk källa eller artikelförfattare, varefter svensk kronofogde blir skyldig att driva honom till personlig konkurs för något som stått i Financial Times.
Detta är förstås något tillspetsat. Men det är frågor av denna art som kommer att infinna sig om vi inte ser upp.
./.
