Visst kan man undra. Ett nytt år i ett nytt årtionde. Lär de sig ingenting? Är de som gäss? De som skall avskedas tiger och bockar och tar överheten i hand. Svenska krigsfrivilliga drar ut – mot betalning naturligtvis, de har skapats till det de är i en kultur där allt är till salu – för att kriga i Afghanistan (för Mänskliga Rättigheter och Kultur). Nog kan man tycka att de sannerligen borde veta bättre! Det styrande ljuget kring oss är inte nytt.
Se hur socialister visade upp den välklädde och bildade räv som för 113 år sedan välformulerat sökte predika frihetens välsignelse för de oorganiserade arbetarna i Zürich. Den effektiva bilden tillhörde samma varnande folkliga bildtradition som tog konstnärlig form på våra
medeltida kyrkoväggar.

Ty vi kan inte säga att vi inte vetat. I folkmun har varnats för denna rävs slughet på alla våra språk i Europa (i Kina är räven av något annat slag, men om hennes märkliga skenvärld skriver jag senare):
– När räven predikar för gåsen står hennes hals i fara!
– Wenn der Fuchs predigt, so hüte de Gänse!
– Beware of the geese when the fox preaches!
– Quand le renard se met à prêcher, gare aux poules!
– Quando la volpe predica, guardate le galline!
Ja, egentligen vet även legoknektarna att det som hörs från riksdagshus och i radio, som ses på TV, läses i press och lärs ut i skolor och på universitet är just denna rävens predikan så som rådman Nils Herman Quiding (Nils Nilsson Arbetskarl) skrev i inledningen till sin Slutlikvid med Sveriges lag 1871: ”... de gängse åsigter om livet, på hvilka samhällsinrättningen grundas, kunna sammanfattas till en enda kolossal lögn ...”.
Hur detta den offentliga lögnens välde kan härska förklarade August Strindberg när han skrev att den härskande klassen inte bara behärskade alla de officiella tankarna (de härskande tankarna är de härskandes tankar, som Marx skrivit) utan härskade i kraft av att härska även över själva tankelagarna. Det som icke tillhör det stora offentliga ljuget har gjorts otänkbart. Räven talar och gässen blott kacklar lite.
Men det finns också en annan europeisk berättelse om kacklet efter det att räven predikat för gässen. Den redovisade bröderna Grimm i sin sagosamling (folkupplagan tryckt i DDR köpte jag för 48 år sedan på bokhandeln för utländska språk i Beijing för 6 yuan och 65 fen). I kortberättelsen Räven och gässen lurar gässen den sluge räven. De ber om ynnesten att få be en sista bön innan de äts upp. Räven lovar detta. Så börjar den första gåsen kackla. Han håller på så länge att den andra faller in och den tredje och den fjärde ”och snart kacklar de allesamman”. Och då bönen aldrig blir färdig börjar sagan om igen under det kacklet fortsätter.
Så kan man också tolka det. Det finns under det stora ljugets yta ett folkligt motståndskackel. Rätt som det är tar rävens slughet därmed en ända med förskräckelse.
Så brukar det gå i historien. Den som lever tillräckligt får alltid vara med om det. Om jag hinner göra det vet jag inte. Nu blir jag ju åttiotre.

Publicerad i nr 1/2010