Martin Lind var kongressombud på socialdemokratiska partikongressen i Göteborg den 3-7 april 2013, där han bland annat försvarade sin motion om medborgarlön.
Inledning
Den här motionen föreslår att vi som parti tittar lite närmare på idén om medborgarlön. Anledningen till att motionen har blivit så här lång är att frågan förtjänar att problematiseras. Det finns många föreställningar om arbete, bidrag, incitament och om människors sätt att fungera som dagens utveckling ger anledning att ompröva.
Genomgången tar utgångspunkt i de problem som dagens socialförsäkringssystem brottas med. Därefter presenteras en idé om hur ett alternativt system skulle kunna se ut, varpå en problematiserande diskussion följer som omprövar en del etablerade föreställningar. Motionen avslutas med ett resonemang om förslagets risker och fördelar.
Allra först presenteras några utgångspunkter för socialdemokratisk välfärdspolitik.
Utgångspunkter
Målet med socialdemokratisk välfärdspolitik är full sysselsättning. Rätten och möjligheten till ett arbete är, har varit och kommer fortsatt att vara grunden för det socialdemokratiska samhällsprojektet.
Den socialdemokratiska människosynen präglas av övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas önskan och vilja att bidra till det allmänna. Arbetslöshet och annan påtvingad sysslolöshet går emot denna mänskliga strävan. Det är politikens uppgift att befria människan från sådana hinder för självförverkligande.
System bär på värderingar. Politiken konstruerar systemen. En politisk rörelse som vill främja en positiv människosyn bör analysera vilken syn som präglar de befintliga systemen och fundera över hur systemen kan uppdateras.
Historien har lärt oss att enkla och generella välfärdssystem fungerar bäst. De omfattar alla, de kan hanteras med en minimal administration, de erbjuder inga möjligheter att fuska, de kräver ingen behovsprövning och de har en omfördelande effekt.
Problemet
Den som idag drabbas av sjukdom, funktionsnedsättning eller arbetslöshet och behöver en inkomst har en lång rad olika ersättningsformer att förhålla sig till. Bland de vanligast förekommande återfinns bland annat aktivitetsersättning, aktivitetsstöd, garantiersättning, sjukersättning, sjukpenning, rehabiliteringsersättning, handikappersättning, förebyggande sjukpenning, utvecklingsersättning, försörjningsstöd, vårdbidrag, assistansersättning och a-kassa.
Gemensamt för dessa ersättningar är att de inte betalas ut automatiskt. Man måste själv ta reda på vilken ersättning man är berättigad till och skicka in rätt blankett till rätt myndighet, i rätt tid, för att kunna bli prövad för en viss ersättning. Till ansökan ska man bifoga rätt intyg. Vilket intyg som ska med och vilken annan myndighet som ska ta fram det intyget ansvarar den sökande för. Det kan också bli så att man måste tala om för den som utfärdar intyget vad som ska stå i intyget för att det ska betraktas som giltigt av de andra myndigheterna. Bland de myndigheter man förväntas hålla reda på återfinns Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, den lokala fackliga organisationen (som sanolikt tillhör något av förbunden LO, Unionen, Vision eller SACO), kommunen och landstinget.
Hur systemet fungerar i praktiken kan illustreras med följande exempel.
Den som har blivit utförsäkrad från Försäkringskassan behöver ta kontakt med Arbetsförmedlingen för att kunna komma in i den så kallade arbetslivsintroduktionen. Under tre månader är man då inte längre berättigad till sjukersättning, utan får söka antingen a-kassa från sitt fackförbund, aktivitetsstöd från Försäkringskassan eller försörjningsstöd från kommunen.
Om man söker aktivitetsstöd måste man lämna uppgift till Försäkringskassan om vilken ersättning man skulle ha fått från a-kassan om man hade varit berättigad till a-kassa. Vilken nivå som gäller beror på hur länge man har varit medlem i a-kassan, hur länge man har varit sjuk och hur länge man har arbetat. Den beror också på vilken typ av medlemsskap man har haft.
Om man inte är berättigad till a-kassa eller om nivån på aktivitetsstödet landar på den fastställda lägstanivån på 223 kronor om dagen kan man vara berättigad att söka försörjningsstöd från kommunen. I så fall får man vara beredd på att lämna ut detaljerade uppgifter om sin ekonomi och sitt privatliv och låta sig utsättas för en ingående utredning. Försörjningsstödet är villkorat. Om man har någon form av tillgångar har man inte rätt till ersättning. Som tillgångar räknas till exempel besparingar, fonder, bil, bostadsrätt, hus, båt eller husvagn. Först när dessa tillgångar är förbrukade kan det bli aktuellt med försörjningsstöd.
Efter introduktionsperioden på tre månader har man rätt att söka sjukersättning igen. Då behöver man ett sjukintyg från landstinget. Om man inte är sjuk har man inte rätt till sjukersättning. Men även om man är sjuk kan Försäkringskassan göra bedömningen att man inte är tillräckligt sjuk för att vara berättigad till sjukersättning. I så fall hänvisas man till aktivitetsstöd eller försörjningsstöd. Dessa stödformer kan villkoras med att man måste ha en viss arbetsförmåga. Arbetsförmågan bedöms av Försäkringskassan och betraktas som en personlig egenskap som kan fastställas med en viss procentsats.
Utöver detta finns en rad olika specialregler som man kan ha intresse av att läsa in sig på. Det kan till exempel vara bra om man bevakar sin sjukpenninggrundade inkomst och skyddar den från nedskrivning, vilket kan bli fallet om det råkar bli något glapp mellan perioderna för olika ersättningsformer.
Alltså, för att få den ersättning man är berättigad till krävs det att man driver sin egen process. Systemet förutsätter att individen är insatt och pådrivande. Den som inte kan eller orkar driva sin process lämnas utan ersättning.
System av det här slaget får ofta orimliga och ibland till och med kontraproduktiva effekter.
För den som bor i ett hus på landet med låga boendekostnader kan försörjningsstödets villkor innebära att man får sälja huset och flytta in i en av allmännyttans hyreslägenheter istället. Boendekostnaden blir då sannolikt högre, men eftersom man blir berättigad till försörjningsstöd ökar ändå den disponibla inkomsten. Hur livskvaliteten påverkas av flytten tas inte med i beräkningen. Inte heller den samhällsekonomiska effekten. Resultatet av insatsen blir i det här fallet högre boendekostnader, mer bidrag och sämre hälsa för den enskilde.
Synen på arbetsförmågan som en personlig egenskap bygger på uppfattningen att människor kan studeras och bedömas oberoende av det sociala sammanhanget. Den tar inte hänsyn till att arbetsförmågan kan variera beroende på vilken typ av arbete det är fråga om. En och samma individ kan ju ha en arbetsförmåga på fem procent vid ett löpande band, men kan komma upp i femtio eller kanske till och med hundra procent i ett anpassat arbete. Att räkna arbetsförmåga i procent innebär också att man kvantifierar förmågor och kvaliteer på sätt som gör att de väsentliga aspekterna av arbetsförmågan missas medan oväsentliga aspekter lyfts fram istället.
Listan med exempel på orimliga effekter av nuvarande system kan fyllas på, men av det som beskrivits hittills torde det framgå att dagens välfärdssystem har en del inbyggda problem. Dessa problem kan sammanfattas i följande punkter:
Systemet är krångligt, oförutsägbart och oöverskådligt. De senaste åren har regelverket förändrats och kompletterats i flera omgångar. Inte ens handläggarna på myndigheterna vet vad som gäller för stunden, än mindre om ett halvår. För den som vill sätta sig in i vilka regler som gäller är underlaget både omfattande och krångligt och på gränsen till obegripligt.
Systemet hanteras av anställda som lägger ner förhållandevis mycket tid på sina arbetsuppgifter: skriva intyg, läsa intyg, uppdatera sig på nya regler, göra utredningar och jaga bidragsfuskare. Administrationen tar oproportionerligt mycket tid och resurser i anspråk, inte bara från myndigheternas tjänstemän utan också från medicinsk och social profession som egentligen är utbildad för andra uppgifter. Den tid och de resurser som går åt till detta tas ifrån annan skattefinansierad verksamhet eller hade kunnat användas till annan skattefinansierad verksamhet.
Resultatet av alla dessa prövningar, omprövningar och ansträngningar blir att individen till slut hamnar i en viss ersättningskategori, vilken till sin storlek förmodligen inte skulle skilja sig särskilt mycket jämfört med någon av de andra kategorierna. För individen är det inte viktigt om ersättningen kommer från Försäkringskassan, a-kassan eller Arbetsförmedlingen, så länge man får en ersättning. Det är myndighetslogiken som gör detta dividerande viktig.
Den som är sjuk eller arbetslös förväntas driva sin egen process. Tre byråkratier med tre olika kulturer, tre olika logiker och tre olika blankettsystem ska synkas (Arbetsförmedlingen, A-kassan och Försäkringskassan). Dessutom ska rätt typ av intyg lobbas fram och skickas till rätt instans i rätt tid, tillsammans med rätt timrapport, rätt ifylld och även den i rätt tid. Den som söker ersättning ska göra jobbet. Emellanåt kommer brev från byråkratierna med kryptiska och ibland felaktiga besked som kan överklagas enligt en viss procedur som det gäller att följa till punkt och pricka. Har man frågor kan man få ägna lång tid åt att sitta i telefonkö för att till slut, om man inte blivit bortkopplad innan dess, få prata med en myndighetsföreträdare som verkar utgå ifrån att byråkraterna på de andra två myndigheterna präglas av inkompetens.
Granskandet och det inbyggda misstänkliggörandet är en viktig grund i det nuvarande systemet. I första hand ska själva sjukdomen granskas. Är den sjuke verkligen sjuk? Sedan ska det kontrolleras så att ingen fuskar. Alla som vill utnyttja trygghetssystemen betraktas som misstänkta simulanter och fuskare. Systemet utgår ifrån att människor är oärliga och lata. Allt ska kunna styrkas med vederbörliga intyg. Även intygen ska granskas.
Med systemet har det vuxit fram två populationer i folkhemmet: granskare och granskade. Relationen mellan dessa kategorier är hierarkisk och ojämlik. Granskarens praktik handlar i allt väsentligt om maktutövning. Den som granskar har myndighetens mandat att fatta beslut om ekonomisk ersättning till den granskade. För att bevilja ersättning sätter granskaren upp villkor som den granskade ska leva upp till. Den granskade har alltså att välja mellan att anpassa sig till och följa dessa villkor eller att bli utan ersättning. I andra sammanhang skulle förhållandet kallas för utpressning. Det må vara en hård beskrivning, men klart är ändå att den granskades personliga frihet begränsas genom denna underordning. Systemet skapar hinder för vissa människors frihet.
Vi har alltså ett system som misstänkliggör och granskar människor, baserat på ett regelsystem som är så krångligt att nästan ingen begriper det och som tar så mycket tid och resurser i anspråk att vården och rehabiliteringen blir lidande. Syftet med allt granskande handlar mer om vem som ska betala ersättningen än om vilken nivå ersättningen ska ligga på. Systemet har en inbyggd människosyn som utgår ifrån att människor är lata och oärliga. Det begränsar människors frihet.
Lösningen...."