Jag har läst en del marxister som dömt ut naturdialektike n, jag har inte funnit att någon av deras kritik är riktig. Dialektiken lär oss att allt i denna värld är i förädring även den del av naturen som finns 'utanför' det mänskliga samhället. Reala förändringar kan inte tolkas och förstås enbart med den Arestoteliska formella logiken. I romanen Röda rummet läser Ygberg för Olle Montanus '....att A är A, om och för vitt A överhuvud är....Satsen A=A är alltså till sitt innehåll villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig' Och satsen A=A villkorliga innehåll visar sig så snart A har förändrat sitt innehåll. A är A men håller på att förändras till B. Stenen är inte längre riktigt samma sten utan håller sakta på att bli en grushög. När jag får tid ska jag ska jag läsa Sven-Erik Liedmans 'Motsatsernas spel, Friedrich Engels' filosofi och 1800-talets vetenskap'.