Och i det jobbet ingår inte att opåtalat lägga sig i andra länders inre angelägen­heter. Lika lite för henne som för hennes föregångare Carl Bildt. Detta var den hållning som karakteriserade Sveriges utrikespolitik under 1950-talet. När Sveriges utrikespolitik under 1960-talet blev mer ”aktivistisk” gällde regeringens kritik dock yttre, mellanstatliga, förhållanden (USA:s inblandning i Vietnam, Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien mfl). Som liten stat hade (och har) Sverige ett egenintresse att dessa inte trampas under fötterna av ”de stora”.

När Sverige i fjol erkände den palestinska staten ligger det helt i linje med när vi 1959 – minst lika kontroversiellt på sin tid – erkände Algeriets självständighet. Men det har i svensk utrikespolitik också skett en glidning mot att, i namn av ”de mänskliga rättigheterna”, kritisera de inre förhållandena. Detta är återigen helt berömvärt för turister, reportrar och parlamentariker, ja en plikt! Men det vållar problem om våra diplomater ska agera som i ”Uppdrag granskning”. Lika väl som Sverige i en speciell övergripande politisk eller ekonomisk fråga kan vara oense med högst sympatiska regimer kan vi i samma, för oss viktiga spörsmål, ha intressegemenskap med osympatiska regimer. Varför skulle det till exempel inte vara i vårt nationella intresse att små men obehagliga regimer köper militär utrustning från oss istället för från någon Stormakt?